Tom Dolder och livet innan makten.

Nästa kapitel är klart! Lägger ut det imorgon!

JEJ väntar spänt!

Okej

Såklart att jag läser!

Varsågoda, nästa kapitel!

Kapitel 2.
”Dolder!” röt mr Corney. ”Du kommer ner NU!”
Tom hade väl inget val. Han gick sakta (med flit) ner och när han kom fram mötte han mr Corneys arga blick. Han besvarade den med ett hånleende.
”Ja, Dolder” sa mr Corney. ”Du har misskött dig, det vet du.”
”Vet jag?” sa Tom elakt. ”Vet jag, eller är det bara som alla säger?”
”Han är alltid så där” pep en flicka som hade stigit upp för att se på mr Corney. ”Han ljuger alltid, och bry dig inte om att han är oartig, det är han jämt.”
”Tack, Vera” väste Tom men mr Wemblie hörde.
”Hon har rätt” sa han till mr Corney. ”Han är oartig och värdelös, tarvlig och ouppfostrad, han är…”
”Är vad då?” sa Tom snabbt. ”Är jag ett missfoster? Självklart är jag det, det har ni ju sagt i hela mitt liv!”
”LÖGNARE!” vrålade mr Wemblie. ”Du är värdelös, så är det bara, och nu ska du med mr Corney utan protest.”
Tom hade gärna velat svara med något dräpande, som fick honom att hålla mun, men han lät bli. Han funderade också ett tag på att trotsa de och säga att han inte alls tänkte följa med, men han bestämde sig för att vara tuff.
”Visst” sa han. ”Men jag varnar er.”
”Hahahahahaha!” skrattade mr Corney. ”För vad då?”
”Du får väl se…” sa Tom listigt.

Tom och mr Corney var på en åker. Tom hade just vägrat att ta lien och skörda vetet och då hade mr Corney blivit rasande. Just nu höll han på med att skrika åt Tom.
”Vad är det du håller på med?” vrålade han åt Tom. ”De på barnhemmet har rätt, du är ett ouppfostrat barn, och därmed basta!”
”De kanske har rätt” sa Tom, helt oberörd. ”Jag må vara oartig och elak, men det ska jag säga dig, att du kanske borde akta dig för mig.”
Mr Corney började gapskratta.
”JAG?” tjöt han mellan skrattattackerna. ”Skulle JAG akta mig för dig?”
”Det tror jag” sa Tom. ”Titta här.”
Tom stirrade på mr Corney. Han såg ut att börja skratta igen, men efter en stund hände det något med hans hår. Tom hade lyckats!
”Mitt hår!” tjöt mr Corney. ”Det brinner!”
”Vad var det jag sa?” sa Tom elakt.
”DITT FULA ÄCKEL!” skrek mr Corney. ”Du är… Gå bara! Vart du vill!”
Tom log. Perfekt. Det var ju ingen fara att gå om det var det enda han önskade. Han vinkade hånfullt, slängde iväg lien (ett under med tanke på hur smal han var) och gick sen stolt iväg till ingenstans.

Tom satte sig på en sten. Han var på samma ställe han alltid brukade vara på. Stenen vid sjön. Den låg precis bredvid en skog och var alltid ett populärt ställe för Tom. Dit brukade han alltid gå om han var bekymrad. Inte minst nu. Han var arg. Arg på mr Wemblie, arg på mr Corney, arg på Nova som flygigt upp sådär, arg på allt och alla! Han ville bara få folk att inse att han var speciell, att han var mer än ett barnhemsbarn! Han kastade i en sten i vattnet. Varför gillade ingen honom? Han kunde använda magi, han kunde det! Visste någon om det? Han suckade och skakade på huvudet. Han bestämde sig för att gå tillbaka till barnhemmet, kosta vad det kosta vill! Om det så gäller kroppsdelar!

”Vad i helvete är det du har gjort!” vrålade mr Wemblie. ”Du är mer ouppfostrad än jag trodde!”
”Jag har inte gjort någonting!” skrek Tom tillbaka.
”Vad kallar du det här då?” sa mr Wemblie, lika argt som innan, och visade in mr Corney. Hans hår var borta och ovanför skallen var det brännsår. Tom log elakt.
”Hur förklarar du att det var mitt fel?” frågade han mr Wemblie.
”Du måste ha gjort något!” vrålade mr Wemblie. ”Du var ju den enda som var där!”
”Vilket innebär att mr Corney hade mycket bättre uppsikt över mig” fyllde Tom i. ”Han måste ha sett om jag hade gjort något.
”Det gjorde han” sa mr Corney. ”Han tände eld på mitt hår.”
”Dolder!” röt mr Wemblie. ”Jag tolererar inte sånt här. Det vet du.”
”Deeeeeeet vet jag” sa Tom lugnt.
Han visste vad som skulle hända nu. Mr Wemblie gav honom en rungande örfil så att ljudet dunsade mellan väggarna.
”Jag har skött om dig, gett dig mat, gett dig hem!” sa mr Wemblie. ”OCH DET HÄR ÄR TACKET? Skämma ut mig så här, vet du vad du har gjort?”
”Ja, det är olagligt” sa Tom, lika lugnt som innan. Sen brusade han upp. ”Visst, jag är ett kriminellt missfoster!” vrålade han och sprang sen ut.
”Stopp!” skrek mr Wemblie. ”JAG FÖRBJUDER DIG, DOLDER!”
Men Tom hade redan sprungit iväg.

meeeer

Bevakar du, 9 3/4?

Jättebra!

Skriv mer

Bra!!! fortsätt!