The Beauty and the Womanizer

Jack ledde dem upp till slottet och genom den stora porten. Där inne var det mycket svalare, tystare och tommare. De gick uppför några trappor och han stannade framför en dörr. "Det här är ditt rum känn dig som hemma, mitt rum är mitt emot ditt" sa han och öppnade upp hennes dörr.

"Tack." fick Senira tyst fram med blicken sänkt gick hon in men blev stående och höjde förvånat sina ögon. Rummet var storslaget enligt hennes mått, en stor brasa samt en stor säng. Mattor och ja hon hade inte sett liknande.
"Är det inte slöseri.......bara döda...." säger hon osammanhängande, pekar på sängen och pratar med Jack utan att se honom i ögonen. Det var hennes första mening här och det hon menade var att sängar bara var till för döda. Man fick inte sova i dem, inte försen på sin dödsdag.

Jack stirrade in på sängen innan han skrattade till glatt och roat. "Sängen? Den är till för att sova på, så man orkar med allt". Han öppnade sin dörr. "Gör dig hemma nu, är det något så kom förbi bara, jag hämtar dig till middagen" sa han och väntade iifall hon hade något att fråga.

Senira stirrade på honom öppet och oförstående innan hon inser att hon beter sig ohövligt åt och sänker blicken.
"Mor sa att sängar är till för döda, inte kan man sova på dem." sa hon enkelt. Hon var inte bara chockad över hans ord utan även för hans skratt. Senira hade levt ett instängt liv med modern och funnit sig i hennes förmaningar, uppfostran så detta var en helt ny värld för henne som exempelvis skrattet.
Åter var känslan där igen, hon såg inte mer på honom utan bara nickade åt hans ord.

Jack höjde återigen på ögonbrynet. "Verkligen?Vad sov du på egentligen? Din mor låter som en trist typ" kommenterade han innan han tog sig in i sitt rum och stängde dörren, men låste inte. Han tog sig till badrummet och tappade upp ett bad som han sjönk ner i efter att ha klätt av sig.

"På golvet, framför spisen, det var varmast där." svarade hon Jack men försvarade modern som en god dotter skulle göra.
Då han försvann faller Senira ner på knä på det kalla stengolvet och börjar be. Hon ber om vägledning att inte förlora kontrollen. Avslutningsvis drar hon ett jack med kniven över handleden, låter blodet droppa och rabblar alla sina synder, tar straffet för dem. Det droppar ner på golvet, hon fick torka sedan. Det var enbart den högra armen som var full med ärr, modern hade lärt henne allt.

Jack tvättade sig långsamt och då han var klar klev han upp och torkade sig innan han satte sig framför brasan i sitt rum för att torka sig mer. Middagen ikväll var tillsammans med lorden som styrde i slottet, eller snarare var det ladyn då lorden var hennes son.
Han klädde sig tillslut i ett par byxor och en vit skjorta med en svart väst innan han la sig i sängen och drog åt sig en av sina böcker.

Senira var klar allt såg ut som vanligt, armen var omlindad och ärmen nerdragen samt torkat golv. Nu satt hon stelt och rakt i en av stolarna och väntade på Jack med händerna knäppta i knäet och försökte tänka på allt annat än honom, tänka gudfruktiga tankar. Allt var så fint här, hon förstod inte sängen och middag? Det lät storslaget inte som hemma. Någonstans långt, långt bak kanske hon började tänka att modern kanske hade fel.

Jack kom tillslut ut till hennes rum och knackade på dörren innan han gick in. "Middag" flinade han lätt och gick sedan ut igen. Hon såg så annorlunda ut, helt tyst och så täckt och tillbakadragen.
Han tog sig genom korridorerna och ner mot den stora matsalen där ladyn väntade med några andra gäster.

Senira ställde sig genast upp och kom efter honom. Hon följde honom åter som en tyst skugga. Då de beträdde salen kunde hon inte göra annat än att höja blicken, allt var så storslaget, kläderna, människorna. Så kom hon åter på sig och sänkte blicken, så osäker som en människa kunde bli, var hon.