War of the Nations - Hogwarts 1915 [SV]

Superbra! C:

HJÄLP VAD LITE!!!

vadå lite...? Det var super!

Tack!



Det var lite för att många ville ha flera korta kapitel. Detta var del ett av kapitel ett. På det här sättet kan jag lägga upp flera gånger varje dag och tillsammans blir det långt. Jag tror att fler känner att de hinner läsa då C: Dock kommer kapitlen bli lite mindre "spännande" om jag delar upp dem... Här kommer resten av kapitel 1 i en och samma del eftersom det från början var tanken.

Här kommer andra delen:

Kapitel 1:2: The start of something


“Mabel!” ropade en glad flickröst bakom henne.. “Mabel! Hej! Hur har ditt lov varit?” “Hej, Terese! Bra, eller så gott som. Mamma ville inte att jag skulle åka.”
Den andra flickan gjorde en grimas. “Urgh. Hon är en mugglare, va?”
“Ja. Och med tanke på kriget… Alltså jag förstår henne ju, men det är bara…”
“Det är roligare på Hogwarts.”
“Ja.”
De skrattade och klev på tåget. Det såg precis ut som vanligt, precis som det gjort året innan och året innan det och året innan det. Den enda skillnaden var de nya små förstaårseleverna som ivrigt hoppade omkring i sina kupéer med sina nya trollstavar i luften. En mycket kort flicka i något som såg ut som finkläder (vilket bestod av en vit, knälång klänning med små spetsbroderier i halslinning och vid ärmsluten) såg på Mabel och tittade storögt. Hennes lilla halmhatt åkte av huvudet när hon böjde den nätta nacken för att se uppåt.
“Hej, lilla du. Ska du precis börja på Hogwarts?” frågade Mabel lite besvärat. Flickan stod i vägen för henne och Terese. “Du är väl tillräckligt gammal? Eller vinkar du av någon?”
“Du var med i tidningen!” skrek flickan högt och pekade med ett litet knubbigt finger. “Du var med i tidningen!”
Mabel kände hur hon rodnade. Hon slöt ögonen och trängde sig förbi flickan och in i en tom kupé. När Terese också kommit in stängde hon dörren ordentligt.
“Vad var det där om?” frågade hennes vän nyfiket.
“Pappa gjorde en sak som… Tja… Kanske inte var så bra. Det stod i tidningen och jag var också med. Hela familjen var med. På bild till och med.”
“Oj! I mugglartidningen då eller? Ja, såklart. Vad tänker jag med?” hon fnissade nervöst. “Vad gjorde han?”
Mabel skruvade på sig. Terese kunde vara så påflugen av sig.
“Äh, du skulle ändå inte fatta. Det handlar om mugglare. Jag kan berätta sen..”
Just då kom någon in i kupén. Han log brett, ett mycket charmigt leende, och visade en rad mycket vitglänsande, perfekta tänder. Hans hår var kolafärgat och glänsande, ögonen pigga och blåaktiga. När han talade hoppade hela Mabels hjärta upp i halsgropen.
“Hej, tjejer!” sa han leende och slog sig ner bredvis Terese. Hon log sitt vackraste leende och tog Aberforths hand med en min av otrolig stålthet. För Mabel hade hon lika gärna kunnat skrika rätt i ansiktet på henne: “Titta vad jag har, men inte du! Titta vem som valde mig!”
Mabel log ansträngt och konverserade en stund med Aberforth om lovet. Han pratade om sin familj, hur hans bror Albus gjort bort sig på någon form av fest och Terese skrattade högt. När turturduvorna vände sig mot varandra och kysstes, mycket högljutt och mycket passionerat, rodnade Mabel så extremt att hon var tvungen att gömma sig bakom sitt exemplar av The Daily Prophet. Hennes hjärta dunkande hårt när hon pressade tillbaka tårarna. Pulsen slog så hårt i öronen att hon knappt kunde höra vad Terese sa. Hon borde ha vant sig vid det här laget, de hade faktiskt varit ihop sedan slutet av förra läsåret och Terese var en av hennes bästa vänner. Ändå kändes det som hon svalt en stor taggig sten varje gång hennes tankar vidrörde Aberforth.

“Mabel? Mabel? Hör du mig?”
“Va?” “Haha! Gumman, du måste lyssna mer. Jag och Ab går till Leslies kupé. Hon har tydligen saker där.” Terese blinkade busigt mot Mabel. Med “saker” menade hon antagligen saker i form av något förbjudet.
“Nu? Vi har ju precis klivit på...”
Terese, den skamliga flickan, ryckte på axlarna och slängde med håret. Ett stort leende befann sig på hennes läppar.
“Tiden spela ingen roll när man ska ha kul, darling. Ses!”
Sedan var de ute ur kupén och Mabel var ensam igen.

----------

ÄR MAGI INBALNDAT? SANNINGEN OM TYKSLANDS KRIGSFÖRING.


Mabel lästa ertikeln på skoj. Hon hade nu övergått till Hört och Sett, Daily Prophet var hon klar med sedan länge sedan. Problemet var bara att Hört och Sett var den sämsta tidning hon någonsin lagt sina smala fingrar på. De kunde inte ens stava till “Tyskland”, och deras idé om att de anvenda magi för att vinna kriget var helt absurd.
“Ursäkta, får man sitta här?”
Mabel tittade upp från den förfärliga tidningen och fick se nykomlingen . Först trodde hon att det var Aberforth som hade kommit tillbaka och kände hur rodnaden beredde sig för att komma, men sedan såg hon håret. Istället för prydligt kammat och noga tillfixat var den unga mannens frisyr väldigt ruffsig. Även om han hade samma hårfärg, ansiktform och ögon som Aberforth var de egentligen inte särskillt lika. Denna pojke var något längre och inte lika muskulös. Dessutom pratade han på ett helt annat sätt. Han lät som om han visste vad han pratade om, hans röst var skarp och eftertänksam på ett sätt som Abertforths aldrig hade varit.
“Jag heter Albus,” sa han med eftertryck och såg besvärad ut av hennes stirrande.
“Åh.. Ja visst.. Ursäkta… Vad sa du?” Hon harklade sig och rätade på ryggen. Drog bort blicken från honom.
“Det finns ingen plats någonstanns eller så är kupéerna fulla med idioter. Får jag sitta här? Eller egentligen ska man inte behöva fråga det." Han rynkade pannan. "Som elev har man rätt till en plats på tåget.” Han satte sig ner på sätet längst bort från Mabel med ett irriterat uttryck i ansiktet. Den tunna rocken som hade varit slängd över pojkens ena arm la and ned på sätet bredvid sig tillsammans med hans ovanligt lilla väska.
“Får du plats med allting i den?” frågade Mabel utan tanke och bleknade när hon förstod att det kunde vara oartigt att fråga.
“Den är förtrollad.” Det var ett kortfattat svar som lades fram. Samtidigt trollade Albus fram en bok ur tomma intet.
Han måste vara mycket begåvad.
“Så.. Hrm.. Är du Aberforths bror?” Albus nickade tyst utan att ta blicken från boken. Mabel tystnade och hoppades intensivt att Terese och Aberforth skulle komma tillbaka. Nu.
Fnissande hördes utanför korridoren. Hon tittade upp i förhoppning om en räddare, men ingen sysntes till. Kanske skulle hon gå till Leslies kupé i alla fall. Hon kände sig aldrig välkommen tillsammans med Tereses lite mer vilda vänner (det var skälet till att hon inte följt med tidigare), men det kunde vara värt det om hon slapp denna pinsamma tystnad.
“Vad läser du?”
Albus svarde inte. Mabel skruvade på sig och vände blicken ut mot fönstret. De hade åkt i ett par timmar nu, det började sakta mörkna. Hon kände en envis längtan efter slottet. Så brukade det alltid vara, när de kom tillräckligt nära var det som om något drog i henne. En längtan så djup att det nästan gjorde ont.
Knack, knack, knack.
Hennes blick drogs bort från det ivägglidande landskapet bakom fönstret och mot dörren där en mycket söt flicka stod. Hennes hand var utstreckt i en knackning. När hennes blick mötte Mabels öppnade hon försiktigt dörren. De två bröt inte kontakten för ens den andra tog till orda.
“Albus..?” Nu tittade tjejen på honom.
“Minerva.”
“Kan du inte komma tillbaka?” Nu såg hon på Mabel igen, men orden var menade åt Albus. Hennes ögon var ganska stora, och grå. Blicken var koncentrerad, som om hon letade efter något. Hon följde varenda rörelse Mabel gjorde.
“Nej, tack. Jag trivs inte med idioter.”
“Men snälla, Albus…”
“Nej!”
Minerva suckade. Troligtvis var hon av samma mening som Mabel; den där Albus var en riktig åsna.
“Då sätter jag mig här då. Inte för att du är särskillt bra sällskap du heller.”
Albus skrattade lågt. Eller nej, han skrockade. Mabel stirrade förundrat på dem båda. Hon kunde inte komma underfund med om de var ett kärlekspar eller bara vänner. De betedde sig som om de kände varandra bra, dessutom hade blicken Minerva gav honom något Mabel sett många gånger förut. Det verkade bara som om Albus inte besvarade det hela.
“Hej,” sa Mabel till tjejen.
“Hej. Jag heter Minerva. McGonagall.” Hon streckta fram handen.
“Mabel Murphy,” svarade hon själv och tog den, något förvånad. Hon var van vid umgänge, men inte att få nya vänner. (Om man nu kunde kalla denna handskakning för en vännskap och ens hennes “konversation” med Albus ens något socialt.) Hennes andra vänner var av en annan typ. Vilda, festgalna. De gillade uppmärksamhet. Mabel var sådan själv hon med. I all fall i vanliga fall. På den senaste tiden - den tid där hon blivit mer ovälkommen bland Tereses vänner - hade det på något vis avtagit lite. Det var länge sedan hon varit på en riktig fest sist… En fest, inte en sådan där dödligt tråkig bjudning som hennes föräldrar brukade hålla.
Minerva tog upp en bok och började läsa. Mabel kände sig mer än obekväm och ursäktade sig för att gå på toaletten. När hon väl kommit ut ur kupén drog hon en djup suck av lättnad. Hon fick skärpa sig nu. Hon kunde inte gömma sig för världen längre hos de där osociala människorna, det var dags för den andra Mabel att komma fram. Hon som visste hur man var bland folk, hur man blev omtyckt. Hur hamnade hos de från de bästa familjerna.


-------

Detta kapitel var ganska tråkigt, jag vet, men det måste komma igång på något sett... Det var i alla fall längre

Tyvärr hinner jag inte läsa fler ff:s så jag måste sluta läsa den här! Förlåt!!!

Det är ok ;P ^^Förstår verkligen '>.<

Tack! Har liksom 5 fulla sidor med bevakade trådar så det blir lite för mycket...

Samma här x)

Bra ^-^

Tack!