Part of Unknown [Rollspel]

Go for it. C:

asså jag skulle annars kunna börja men jag vet inte riktigt hur? börjar det att de vaknar upp i ett mörkt rum eller ? X'D

I'm sorry. xD

--

Sky öppnar ögonen och blinkar, av vana räknar hon dem. Åtta gånger, det är där hon slutar med sina fruktlösa försök till att acklimatisera sig till mörkret. Tyvärr är hon inte ett nattlevande villebråd, vilket är ett enerverande biologiskt drag för tillfället. Hon rätar på sig.
"Jag förmodar att jag inte är enda i det här påfrestande mörka utrymmet." Sky säger det i en ton av likgiltighet. E-mailet var nämligen det första som hon kom att tänka på, varav vilket hon nu ångrar djupt att hon ens öppnade. Vad var det egentligen som var skrivet? Saker som berättade om pengar, berömmelse och det goda livet. Marcus Krim. Hur kommer det sig att hon gick med på det? Hon brukar vara kritisk. Ah, Dakota.
"Men kom igen, Sky! Vad kan gå fel? Det är Marcus Krim!" Ekar hans nästan fortfarande målbrottsplågade röst i huvudet på henne och en tung suck av bedrövelse slipper ur munnen på henne.

Kenz huvud verkar arbeta långsammare än vanligt eller så är det endast den svaga huvudvärken som får henne att känna sig seg. Omringad av mörker tror hon sig först ha gått blind men inser att då hon viftar med handen framför ögonen att så inte var fallet. Även om det är mörkt kan hon skymta sin ljust solkyssta hy. Hon för samma hand bak i nacken och masserar lätt i ett försök att lätta huvudvärken.
En gång hade hon träffat en kvinna som kunde bota huvudvärk bara genom att lägga sina händer på huvudet och koncentrera sig. Hon hade talat om energier och annat men Kenz hade aldrig riktigt förstått.
Så hör hon en röst genom mörkret och inser att hon inte är ensam i mörkret. Något hon kanske borde tänkt på tidigare. Hon kan fortfarande se kvinnan framför henne medan någon hade tagit tag i henne bakifrån och gett henne något. Men Kenz kände att hon inte hade rätten att klaga, det var precis varför hon hade tagit sig dit, för att få vara med om ett äventyr. Inte för pengarna eller berömmelse, det var inte mycket för Kenz men hon kunde inte säga nej till ett äventyr.
”Nej”, svarar hon rösten så muntert hon kan. ”Du är inte ensam.”

Fem. Sju. Åtta. Nej, han kunde inte komma ihåg hur många gånger han hade öppnat ögonen och sett ett bläcksvart mörker. Han låg på rygg, på något som kändes som ett hårt, obekvämt trägolv, fast det var bättre än trottoaren som han hade sovit på otaliga gånger.
Chris satte sig ömtåligt upp och kliade sig i nacken, fortfarande bara mörker. Som ett svart hål som hade slukat upp honom. Han trevade med handen omkring sig och hittade något som kändes som en vägg som han drog sig till och lutade ryggen mot.
Han visste mycket väl vart han hade hamnat, mejlet hade kommit från den berömde Marcus Krim, Chris kunde komma ihåg namnet mycket väl efter att Sean hade nämnt det massvis av gånger. Han gör folk kända! Det är en dröm att vara med!
Visst, säkert, tänkte Chris surt och stängde ögonen igen.
"Tydligen är jag också här", muttrade han då de två tidigare kvinnorna, om de ens kunde kallas för kvinnor, yttrade sig.

Öppna ögonen. Stäng ögonen. Öppna. Stäng. Blinka. Nope. Inget av det funkar för Lissa.
Lissa stönar till och slår huvudet i vad hon än ligger på för att se om hon lever eller inte. Hon lever, lever väldigt mycket inser hon när smärtan blixtrar till. Okej, ett kolossalt misstag alltså, tänker hon irriterat och förbannar Marcus Krim för det där förbannade brevet hon fick. Folk brukar i vanliga fall få det genom mejl har hon läst om, men, hennes internet hade givetvis börjat krångla på sistone. Nu tror hon att det var universum eller karma som försökte rädda henne från det här.
Sedan hör hon rösterna och suckar. "Jag är också här", säger hon smått irriterat. Efter att ha slagit huvudet i golvet av frustration kan hon med säkerhet säga att det är ett golv hon ligger på, ett kallt stengolv. Vad de andra ligger, kanske sitter, på vet hon dock inte. Men, om någon hamnade i en säng är hon verkligen svartsjuk.
"Någon mer?" frågar Lissa medan hon söker efter sin mobil hon alltid har på sig. Nej. Ingen på sig. Helvete. Självklart är den inte här, nästan tur det annars skulle väl Thomas - hennes agent - ringa så mycket att mobilen blir glödhet. Om det är av glädje eller ilska vet hon dock inte.
Jag önskar att jag aldrig hade öppnat det där brevet...
"Så, alla talar engelska?" frågar hon dem andra och försöker få någon rätsida på situationen.

Manôn har blivit blind. Vart än hennes ögon rör sig finns bara mörker, och hon är nästan hundra procent säker på att hennes ögon är öppna. Hon prövar att blinka några gånger, men inget händer. Merde.
Sedan minns hon plötsligt röstmeddelandet som fanns i hennes telefon, och alla bitar faller på plats.
"Så, alla talar engelska?"
En kvinnoröst får henne att hoppa till. När adrenalinet slutat pumpas ut i hennes kropp försöker hon svara, men upptäcker att hon förmodligen blivit stum också. Hon harklar sig ett par gånger, och plötsligt är rösten tillbaka.
"Pratar någon franska?" Hennes röst darrar: hennes gamla mörkerrädslor är tillbaka.

You have got to be kidding me, efter vad Chris kunde räkna till fem minuter hade endast kvinnor talat. Var han verkligen ensam med dem? Han varken klagade eller var överlycklig över det, ärligt talat visste han inte direkt hur han skulle känna över det. Hedrad, kanske? Förmodligen inte.
Han övervägde att inte svara på den senaste tjejens fråga ifall någon talade franska, men kom ändå fram till att han skulle vara tvungen att göra det.
"Nej", svarade han kort utan någon inlevelse i rösten och bankade bakhuvudet regelbundet i väggen bakom sig. Inte tillräckligt hårt för att han skulle känna smärta, men tillräckligt för att han skulle känna av det.
Om bara det där jäkla lyset kunde komma på redan, han höll på att bli galen av mörkret som svepte sig omkring honom. Han hatade att känna sig blind.

"Jag summerade det till en man och tre kvinnor exkluderat mig själv." Sky låter som om hon talar med sig själv fast det gör hon i för sig, ingen av de övriga är. Sky reser sig upp från golvet och tar ett sökande steg mot det hon förtröstar är en sida när hon ser något blinka rött i hörnet. "Stäng ögonen." Hon säger det samtidigt som hon själv stänger ögonen och med en ton av auktoritär besatthet. Det tar inte lång tid innan ljuset tänds. Det blir som ett vitt sken som till och med bränner genom ögonlocken på henne.

”Välkomna, jag ber om ursäkt för ljudkvalitén men efter en del test så visade det sig att de flesta av försökskaninerna tyckte ljudet från den här radion var obehagligast, så producenten bestämde sig för att hålla sig till den här stenåldersradion.” Varför låter rösten som om han fullkomligt överser faktorn att de sitter i ett akvarium? Nej, akvarium har vatten ett terrarium.
”För det första kan ni se mig som en vän, jag är här för att hjälpa er, inte stjälpa er. Men samtidigt blir jag ju faktiskt betalad för att göra livet surt för er så lita inte alltför mycket på mig.” Fortsätter rösten och sprakar såpass att Sky ifrågasätter hennes egen hörselförmåga och svär över att ha brutit den föregående tystnaden. ”För det andra är ert mål att klara av de olika uppdrag som designats. Kom ihåg, det finns inget jag i lag!” Fortsätter rösten, är det en mansröst eller kan det vara en kvinna, nästan euforiskt, som om det är ett stort nöje. ”För det tredje så om det inte redan är självklart så finns det en stor risk för död involverat, så det finns verkligen inte jag i lag.”

Den tystnar lite och Sky tar en titt på rummet. Radion som ser ut att vara hämtad direkt ur en svartvit vintage film står knappt en meter ifrån dem på ett runt svart utsirat metallbord som ser ut att höra hemma i en aristokratisk överklassträdgård. Bakom radion så finns det tre dörrar, en svart, en röd och en vit varav en ser ut att ha text på sig.

”Första uppdraget, ta er till nästa rum.” Som på signal börjar den röda dörren åt höger i ena änden av rummet blinka okontrollerat, och på att man nu ser klart de stora bokstäverna som bildar ordet FARA nu också. ”Hoppas det blir en glas-klar trip.” Rösten skrattar okontrollerat innan den tystnar tvärt mitt i skrattet och det blir nästan sådär dödstyst igen. Problemet kvarstår att de är fast i en glasbur med fyra decimeterstora hål i taket. Men resten av rummet är rätt mediokert, mörk golv, ljusa väggar och som väntat, inga fönster.

Kenz hör tre till röster, en av dem tydligen franskyska. Hon ler då fransyskan frågar ifall någon kan franska. Kenz hade aldrig varit något geni i skolan och språk var något hon var riktigt dålig på. Det enda hon hade lärt sig var några få ord på tyska, av alla ord och endast för att hon hade förälskat sig i en tyskkille som bott i huset jämte henne innan hon stack dvs.

Så hör hon den första unga kvinnans röst igen men hinner aldrig sluta sina ögon och känner hur ett vitt ljus bränner i hennes ögon de få sekunder som de är öppna. Framför sig ser hon svarta prickar i allt det röda bakom ögonlocken och ögonen verkar svida något. Då ljuset avtagit öppnar hon dem men kan inte se mycket och det tar tid för hennes ögon att vänja sig. Samtidigt så lyssnar hon till rösten som kommer ifrån något. Det pirrar i hela hennes kropp och hon känner hur hon nästan studsar.

Hon känner efter i sina fickor efter sina saker men inser snabbt att hon inte ens bär sina egna kläder utan istället för jeansshortsen och t-shirten bär hon längre byxor, slittåliga som sitter löst på henne. På överkroppen en långarmad tröja och hon är inte längre barfota utan har på sig ett par skor.

Så börjar hon se sin omgivning och mannen eller kvinnans ord sjunker in i henne. Snabbt är hon uppe på fötter, tittar lite hastigt på de andra ”deltagarna”, tre unga kvinnor och en ung man. Hon gissar att de är i hennes ålder även om alla av dem ser äldre ut. Kenz har alltid sett något yngre ut än vad hon är, något som hon irriterat sig på och därför valt att lägga ut en halv förmögenhet på ett nytt legg där hon var fyra år äldre.

Hon går fram till glaset som omringar dem och knackar på det lätt med ett finger. Ett svagt klingande ljud svarar och Kenzie gör en grimas.