School of Wolfhour [SV]

Jag undrar vart Jane tog vägen. Och vem killen var. Älskade den lilla fighten i slutet. Skiiit bra!!! Älskar hur du skriver, jag lever mig in i boken... okey ff:n :$

Bara en sak som förvirrade mig. När du skrev ~~Wolfhour~~ Det var ett tecken som visade att du bytte stycke ellerhur? Och inte för att det är Wolfhour.

Förlåt om det är ett självklart svar, men jag är lite virrig av mig ibland:3

Hahahha ojj tack!! :' ) ♥

och ja ~~wolfhour~~ är ett tecken på nytt stycke istället för att bara lägga ett mellanrum mellan raderna

Haha tänkte väl det, smart som man är. (slår mig själv i huvet med handen)

oh my god
Du skriver så spännande, sitter här med öppen mun och dreglar typ 83
Vet nt hur jg ska beskriva allt, älskar det bara kort sagt ♥
Längtar efter mer ^^

Kapitel 2

”Uff”, stönade jag då jag slog huvudet i golvet efter att ha dykt in genom fönstret. Snabbt var jag uppe på fötter igen och drog igen fönstret med en smäll och låste det.
Först efter det kunde jag pusta ut och en blixtrande huvudvärk slog till mig efter mitt klumpiga fall. Fast det var nog det minsta problemet som jag hade för tillfället. Min hals kändes som om den skulle brinna upp och benen var bokstavligen spagetti, jag var tvungen att hålla i nattduksbordet för att inte falla.
Lugn Paige, ta ett djupt andetag och tänk dig för.
Jag kunde komma ihåg allting mycket klarare nu, varenda detalj var som inskriven i min hjärna och vägrade försvinna. Deras tydliga konturer, tänderna, ögonen … speciellt ögonen.
Kanske hade jag bara inbillat mig allting? Det hade varit en lång vecka och mycket hade hänt, Jane var borta.
Ja, så måste det nog ha varit. Jag hade bara hallucinerat på grund av att jag var så utmattad. Min hjärna var nog bara överhettad på grund av allting som hade hänt och började fantisera om saker som inte existerade.
Med en suck satte jag mig ner på sängen och började omedvetet riva i linningen på min hoodie som jag alltid gjorde då jag var nervös.
Jag var inte säker på hur länge jag satt på det viset, och bara stirrade in i garderobsdörren. Jag ville inte finnas, det var som om min hjärna hade lagt av, som om jag inte kunde bestämma själv vad som skulle hända.
Det hade varit för mörkt för att jag skulle ha uppfattat några tydliga detaljer. På grund av deras lysande ögon kunde jag konstatera att mannen inte hade varit mycket äldre än mig och jag var nästan hundra procent säker på att kvinnan varit Jane.
Hennes ögons konturer hade varit exakt lika irriterande som jag kunde minnas och sminket hade varit precis som första dagen jag sett henne på studenthemmet. Hennes röda hår hade svängt över axlarna på henne och hennes mörka militärjacka hade jag genast känt igen.
Men varför var hon med honom och hur kom det sig att ingen hade hittat henne tidigare? Polisen hade ju skannat hela området, det var precis som om hon var en specialist på att försvinna. Fast ändå inte, jag hade ju hittat henne, trodde jag i alla fall.
Jag bestämde mig snabbt att ta mig en dusch istället för att fortsätta fundera över saken. Jag skulle ändå inte komma fram med någon vettig förklaring. Min största misstanke var att hon gick på droger och att mannen varit hennes knarklangare. Det var nog därför som deras ögon hade lyst som de gjort.
Fast det förklarade ändå inte hur han kunde ha flugit så långt då hon knuffat honom. Om hon inte hade haft sin trollstav i ena handen förstås.
Vilt skakade jag på huvudet för att klarna upp huvudet innan jag plockade upp mina tvättgrejer från min fåtölj i fotändan av sängen och gick ut i korridoren fram till badrummet. Ett minus med att leva tillsammans med tre andra var att vi bara hade ett badrum. Det var ett stort problem för oss på morgonen eftersom både jag, Catherine och Simon behövde mycket tid på morgonen. James däremot hade inget problem med att inte duscha på några dagar.
Jag hade dock tur den här gången, resten av mina huskompisar var i vardagsrummet och skrattade över något som Simon nyss berättat. Skulle jag berätta för dem att jag hade sett Jane? Förmodligen, men det skulle betyda att de skulle tvinga mig att berätta för någon utredare. Vilket i sin tur betydde mer tid att prata med onödiga människor, som jag hatade. Bäst jag höll det för mig själv en tid i alla fall.
Jag duschade ända tills varmvattnet tog slut, Catherine skulle helt klart ta kol på mig ifall hon skulle duscha senare. Hon kunde inte klandra mig, med tanke på att hon alltid duschade flera timmar själv. Jag borstade omsorgsfullt ut mitt långa, bruna hår och lät det hänga över min ena axel för att torka.
Snabbt klädde jag mig i min vanliga kvällsoutfit som bestod av gråa collagebyxor och en vit urtvättad sweatshirt med texten Collage Is Only For Nerds. Jag älskade den tröjan, det var ingen skillnad hur många gånger man tvättade den så blev den aldrig mindre bekväm. Men texten på framsidan hade börjat slitas bort på grund av att jag hade tvättat den så många gånger.
”Paige! Du har varit där i snart två timmar, är du klar snart?” Catherine bankade ilsket på dörren. Jag kunde inte låta bli att småle för mig själv, nu visste hon hur det kändes för mig alla de gånger som hon var fullt upptagen med sig själv. ”Jag använder snart Alohomora på dörren.”
”Nöjd?” sa jag då jag öppnade dörren med sådan fart att den var nära på att slå till henne i huvudet på vägen upp.
Catherine blängde på mig med så läskiga ögon som hon kunde, fast det mest såg ut som om hon försökte att inte börja skratta.
”Jag har inte sett dig på ett tag”, sa hon istället för att fortsätta bråka.
”Jag var ute och sprang.” Jag skyndade mig att rafsa ihop mina saker innan jag trängde mig förbi henne vid dörröppningen. Det var svårt att inte berätta för henne vad jag hade sett, men det var för hennes eget bästa och vad var chansen att hon skulle tro mig egentligen? ”Är James och Simon i vardagsrummet?”
Catherine nickade med en sur blick. ”De började bråka om något onödigt igen, vi måste snart låsa in dem någonstans om de fortsätter på det här viset. Som små barnungar.” Hon var noga med att höja rösten vid de tre sista orden för att killarna säkert skulle höra henne.
”Pratar ni med oss?” Simon stack fram huvudet från öppningen till vardagsrummet med ett brett flin på läpparna. Catherine räckte dramatiskt ut tungan mot honom och drog sedan igen dörren till badrummet med en smäll. ”Bitch.”
Simon försvann igen och jag kunde höra hur han och James skrattade åt något. Förmodligen över att Simon vågat kalla Catherine för bitch, fast på sätt och vis var det lite sant om jag fick säga det själv. Hon var inte direkt den människan som vem som helst ville träffa, hon kunde vara rätt spydig om hon var på det humöret.
”Vad du ser blek ut”, kastade James ur sig då jag steg in i vardagsrummet.
”Är du sjuk?” frågade Simon och spärrade upp ögonen
”Man ska inte fråga en kvinna om hon är sjuk, Simon.”
”Varför inte?”
”De blir arga och sen får man sova på soffan.”
”Du ser för mycket på film.”
Jag himlade tydligt med ögonen åt killarna så att de säkert inte missade det. Men det låg något i det som de sa, jag mådde verkligen illa och mina ben var inte det minsta bättre. Kanske höll jag på att få feber eller nåt, men jag hade ingen lust att springa till sjukstugan för få medicin, i så fall skulle sjuksköterskan hålla mig kvar där hela natten.
Utan så mycket som ett ord till åt Simon och James lämnade jag dem och gick in till mitt rum igen. Dörren stängde jag efter mig, jag hade ingen lust att prata med någon och förresten kunde jag behöva vara för mig själv ett tag.
Med en djup suck kastade jag mina träningskläder i tvättkorgen intill dörren och resten av sakerna på sängen. Klockan var bara lite över tio på kvällen men jag var ändå så utmattad att jag kunde falla ner på golvet och fast sova där.
Vänta lite, hade jag släckt lampan i rummet då jag lämnade det?
En obehaglig känsla smög sig över mig då jag tassade fram till nattduksbordet och sträckte mig efter avbrytaren till lampan. Det plötsliga ljuset orsakade att små stjärnor dansade framför mina ögon då jag intensivt blinkade.
Då jag svängde mig omkring fastnade skriket som var på väg ur min mun i halsen på mig och det lät mer som en hes kråka med halsproblem.
”V-vem är du?” kraxade jag och slog handen om min ömmande hals.
Mannen som satt i min fåtölj lade huvudet på sned och granskade mig från topp till tå. Av någon anledning kände jag mig mer kränkt än rädd för en stund innan rädslan tog tag i mig igen.
Fönstret. Jag hade stängt det då jag kommit tillbaka från springturen och nu kunde jag känna kvällens svala ilningar pulsera mot mig.
Han var inte lång, men inte heller kort. Hans käkben var stela, starka och på hakan hade han smått stubb som nästan var omöjligt att upptäcka. Jag kunde inte urskilja om hans ögon var ljusblåa eller gråa, men någon nyans däremellan. Hans hår var svart, omsorgsfullt och rufsigt. Han bar något som enligt mig skulle vara alldeles för varmt med tanke på var vi befann oss, men det verkade inte stoppa honom från att ha läderjacka, jeans och t-shirt.
Fumlande tog jag några steg bakåt tills jag kunde känna väggen intill fönstret mot min rygg då han steg upp från fåtöljen och granskade mig ännu noggrannare.
”T-ta vad du än vill”, stammade jag förskräckt.
”Jag är inte här på grund av det”, svarade han och tog ett steg framåt. Skuggorna om hans ansikte fick honom att se mer skrämmande ut än tidigare.
Jäkla Simon och James som aldrig hör något!
”Varför är du här då?” Min röst lät vek, men det gjorde den i princip alltid. Jag kunde aldrig ta vara på mig själv eller ens låtsas vara modig, jag var verkligen patetisk.
Ingen bröt sig väl in i ett hus eller rum utan en orsak? De två orsakerna som genast dök upp i mitt huvud var att han antingen skulle ta något, eller göra något. Jag svalde hårt och tryckte mot hårt mot väggen bakom mig medan jag svor för mig själv över att jag inte hade trollstaven i närheten igen.
”Letar du efter den här?” Han höll upp en trollstav som jag mycket väl kände igen. Den hade ett litet hack i sidan efter att jag kastat den i väggen efter Simon då han retat mig för något då vi var yngre. Inte direkt det som var meningen bakom trollstavar, men jag hade varit rasande.
Han log inte, han rörde inte en min, det var precis som om han var en staty som vägrade visa några som helst känslor.
”Vad såg du tidigare i kväll?” frågade han anklagande. Mitt hjärta stannade i bröstet, shit, det var mannen som jag hade sett trycka Jane mot betongväggen! Han var här för att döda mig och sopa undan alla sina spår.
”Inget”, sa jag snabbt.
”Du ljuger”, konstaterade han och kastade lätt min trollstav bakom sig att den nätt landade i tvättkorgen intill dörren. ”Vad var det som du såg?”
”Är du en utredare?” Jag var nog dum, korkad, idiotisk eller bara skitskraj. En blandning av alla fyra, skulle jag nog gissa på, men något i mitt bakhuvud sa åt mig att få honom att prata vidare tills någon av mina kompisar skulle höra oss. För det skulle de göra, eller?
”Vem är du?” fortsatte jag innan han fick chansen att svara. Inte för en sekund tog han bort blicken från mina ögon.
”Jag är inte här för att leka tjugo frågor, Paige.”
Han visste mitt namn, hur kunde han veta mitt namn? Han var en äcklig stalker, först hade han tagit Jane och nu kom han för att ta mig. Jag måste fly, men han var förmodligen både snabbare och starkare än mig. Han blockade enda vägen till min trollstav, det enda jag nu kunde göra var att skrika.
”B-berätta vem du är eller så skriker jag”, sa jag efter att ha samlat åt mig mod nog att våga säga det.
Hans ögon granskade noga mina innan han för första gången blinkade till.
”Derek”, svarade han långsamt. ”Var en snäll liten flicka nu och berätta vad du såg.”
”Det var mörkt, jag vet inte vad jag såg.” Hans blick mörknade och jag förstod att han visste att jag ljög, men till mitt eget försvar så var det halvt sanning. Jag hade inte sett mycket på grund av att det hade varit mörkt. ”Jag såg en man och en kvinna.”
Han höjde uppmanande ögonbrynen att jag skulle fortsätta.
”D-deras ögon glödde”, sa jag och kände hur en sten föll från mitt hjärta. Jag kanske inte hade berättat det för någon som jag kände, men ändå var det som om en viss lättnad kom över mig då jag förstod att det faktiskt hade hänt. Jag var inte galen! ”Bröt du dig bara in hit för att veta vad det var som jag såg?”
”Ja”, högg han till svar. ”Så allting du såg var två personer med glödande ögon?”
Mitt hjärta hamrade mot bröstkorgen då han tog ett steg närmare mig, var det nu som han skulle döda mig? Ett steg till, sen skriker jag.
”Ja”, andades jag.
”Du ljuger”, anklagade han.
Jag slog upp armen mot honom av ren instinkt för att skydda mig själv då jag kände hur han tog ett steg till mot mig. Han var för nära och jag ville bara därifrån. Vad hade jag gjort för att förtjäna det här?
Han kvävde mig med sin närhet. Och sedan gick en känsla av brännande genom min arm, hans grepp om min handled ströp blodomloppet och jag stapplade bakåt. Han drog mig framåt, tills jag kunde känna hans puls mot mig.
”Du såg något som du inte kan förklara.” Han pratade långsamt, krävande precis som om han ville få ut varenda liten hemlighet ur mig och tvinga mig berätta om händelsen som jag bestämt mig själv för att aldrig berätta för någon om. ”Det var något som du aldrig sett förut, så du försöker se logiskt på saken. Om jag ska vara ärlig,” hans andedräkt fläktade mot min kind,” just nu … misslyckas du.”
Han släppte taget om min handled och jag föll bakåt tills min kropp lutade mot väggen. Min handled ömmade och jag kunde svära på att jag skulle få synliga blåmärken.
Han backade inte, jag var fullständigt fast. Jag kunde inte ens smita ut genom fönstret innan honom från min plats bredvid det.
”Paige, är du därinne?” Jag hoppade skrämt till av min bästis röst från andra sidan om dörren. Derek slog handen för min mun och kvävde skriket som varit på väg att lämna mina läppar. Han såg allvarligt in i mina ögon, det här var ingen lek.
”Hon sover säkert”, hörde jag Simon säga. Desperat försökte jag vrida mig ur hans grepp, men han vägrade släppa.
Deras steg till vardagsrummet dog ut och Derek släppte taget om mig. Jag kunde inte förstå det, jag ville inte förstå det. Allting jag ville var att mitt liv skulle fortsätta som det hade gjort innan, jag höll mig borta från trubbel och allting som verkade ansträngande. Men efter bara ett misstag verkade det som om mitt liv aldrig skulle bli som det en gång varit.
”Vad var det du såg?” frågade han igen, otåligt den här gången.
Jag lät en dov suck lösas ur mig, jag orkade inte ljuga längre. Skulle han döda mig, skulle han göra det.
”Det var som om de hade övernaturliga krafter, inte sådana krafter som trollkarlar och häxor har”, sa jag med förtroende att han visste om min värld. Han hade ju ändå hittat min trollstav.
”Vad liknade de på?”
Jag höjde blicken och mötte hans ögon, det var ingen idé att ens försöka slippa undan längre. Han skulle skratta åt mitt svar, men kanske det var reaktionen nog att locka till sig Simon, James eller Catherine.
”Som halvt utvecklade varulvar.”
Jag förberedde mig för den skrattande reaktionen som aldrig kom. Istället stirrade han intensivt in i mina ögon utan att kommentera saken.
”Vad menar du med halvt utvecklade?”
Mina ögon skulle nog ha ploppat ut ur sina ögonhålor om det var möjligt, men de hölls ändå kvar på sitt ställe.
”Du … tror på mig?”
Lättnaden som tidigare lämnat mig kändes knappt jämfört med den som jag kände nu. Inte för att jag visste varför det egentligen betydde så mycket, kanske var det bara tanken på att det kunde ha varit sant.
Vi hade ju läst om varulvar i skolan, under tredje året, men de hade inte föreställt det som jag hade sett. Inte ens något i likhet till det som vi hade läst.
Derek himlade med ögonen åt mig. ”Vad menar du med att de bara var halvt utvecklade?”
Jag stirrade ilsket på honom, jag var tvungen att svara på hans jäkla frågor men han kunde fan inte svara på mina!
”De hade huggtänder, glödande ögon och kanske klor … japp, det var definitivt klor på deras händer.” Tidigare då jag hade funderat på händelsen hade klor inte funnits på listan vad jag kunde komma ihåg, tydligen hade jag förträngt sanningen för en tid eftersom självklarheten att det hade varit varulvs-liknande personer var jag nu lika säker på som att jag hette Paige.
Han verkade vara nöjd med svaret, eftersom hans axlar slappnade av med resten av hans spända kropp.
Precis som han var på väg att ta ett steg bakåt stelnade han till och stirrade mot något på min bröstkorg. Förskräckt tittade jag ner för att se ifall det var något kryp som jag hade på mig, jag hatar kryp! Men jag fann ingenting, endast mitt halsband av silver som jag aldrig någonsin tog av mig. Jag hade haft det på mig dagen som jag kommit till barnhemmet, förmodligen något som jag fått av mina föräldrar.
”Vart fick du det ifrån?” frågade han genast och pekade mot mitt halsband. Han vägrade röra vid det, precis som om han var rädd att det skulle bränna honom.
”Det här?” frågade jag och höll upp mitt halsband. ”Jag vet inte.”
Jag ljög inte, åtminstone inte helhjärtat, jag visste ju inte varifrån jag hade fått det. Inte till hundra procents säkerhet i alla fall.
Och med det var han borta, precis som om han aldrig hade varit där. Jag var inte ens säker på vart han hade försvunnit innan jag snabbt tittade ut genom fönstret och hann se hans ryggtavla försvinna ner från taket.

~~Wolfhour~~

Den kvällen satt jag uppe länge med min macbook i famnen tillsammans med min trollstav i ett hårt grepp. Aldrig att jag skulle låta den försvinna för mig igen, det hade jag bestämt mig för.
På sätt och vis kände jag mig dum som skrev in ordet varulv på google, vad kunde mugglarna veta mer än oss magiker? Ingenting. Men min nyfikenhet vann över intelligensen, precis som vanligt.
De första sidorna som ploppade upp på skärmen var förstås faktasidor från wikipedia, någon tv-serie med samma namn och flera förslag på fanart-sidor. Sen började det mer intressanta - varulvsmyter. Jag skrollade åtminstone igenom tio sidor med olika möjligheter på varulvar, varav en av dem hade samma träff som i vår försvar mot svartkonst bok.
Desto längre jag såg på resultaten desto galnare kände jag mig, men ändå var jag säker på vad jag hade sett. Det hade varit varulvar, kanske var myten om Wolfhour sant i alla fall, förutom den lilla detaljen att istället för att någon dog, blev något en varulv. Precis som Jane hade blivit.

OMG VAD SPÄNNANDE 8O
Du skriver så detaljrikt och awsome, älskar det ♥
Längtar efter mer 83

SHIIIT tack för din respons! ♥ :'

^ det är VI som ska tacka ju ♥

Öhh. Okej, Derek liknar VERKLIGEN Derek nu ._.
Aj lajk dät Mer

Mahahhahaha utseendet kanske... faaaaaast jag tror inte hans egentliga personlighet gör det, that remains to see
Thank U 4 ur comment bro :'D