Prs med Genny1

"Meia Sashititsu!"
När mitt namn ropas upp blir jag helt stel. Jag förstår inte, men ändå var det väntat. Jag kan inte kontrollera min kropp, men går med stapplande steg mot podiet. Jag är utvald. Orden ekar genom mitt huvud och jag slår ner blicken. Det finns ingen återvändo nu.

Tjejen som går upp på scenen ser ut att vara i min egen ålder och ser skräckslagen ut. Men jag känner mig ändå lättad. Jag blev inte vald i år igen. Och nu tar vi pojkarna, hör jag kvinnorösten. Och den som blir utvald av pojkarna till årets hungerspel är... Jag ser hur kvinnan rynkar på ögonbrynen. Det har blivit ett litet tekniskt fel här säger hon efter en stund. Hon kopplar i ett headset. Jaha okej, jaja. Hon lägger på. Nu har vi alltså den andra personen som ska deltaga från distrikt 5 i årets hungerspel. Att jag säger personen är för att det är ... Rose Mood! Välkommen upp på scenen tack! Det här kan ju bara inte vara sant tänker jag förtvivlat. Någon puttar mig framåt mot podiet jag snavar men återfår balansen. Det här kan inte vara sant, men joo så är det. Jag är distrikt fems andra deltagare i hungerspelen och jag kan inte återvända.

Jag blir stum när jag ser namnet på lappen. Rose Mood. En flicka. Två flickor blev dragna! Hur? Varför? Tankarna snurrar i mitt huvud när jag leds in i den stora byggnaden tillsammans med Rose, som ser minst lika förvånad ut som jag. Jag mumlar ett hest 'hej', men jag tror inte att hon hör.

Tjejen som nu går brevid mig mumlar något men jag orkar inte fråga vad det var hon sa. Jag är stum och jag ångrar om besökstiden är sista gången jag kommer få se pappa och Lily igen.

"Nej" säger fredsväktarna som går bredvid mig och den andra flickan.
Jag tittar upp, han pratar i en walkie-talkie, med någon från huvudstaden låter det som.
När han lyfter walkie-talkien från örat säger han:
"Detta är ett ytterst märkligt fall, så ingen besökstiden kommer att inträffa."
Jag kan inte andas. Jag kommer inte få säga adjö, inte ta farväl. Bara lämna mamma, pappa och Lee ovetande. Jag skriker nästan, men känner en ensam tår rulla nerför kinden. Jag kommer aldrig mer att få träffa min familj.

Flickan brevid mig gråter tyst men jag försöker se ut som att det inte berör mig men innerst inne vet jag att får jag inte säga hejdå kan jag lika gärna dö här och nu.

(Kan vi hoppa till tåget nu?)

japp

Jag ser ut genom tågfönstret. Regnet strilar ner och vinden viner så att man hör det genom de tjocka väggarna. Bredvid mig sitter den andra flickan, Rose. Jag lyckas stamma fram ett svagt: "Hej".

Hej, säger jag lite försiktigt och vänder mig genast åt andra hållet.