Prs med Majaluna

Ja.
Börjar du? :3

Eh, okej.
Då-tid eller nu-tid? Skriver i nu-tid nu.
______________________

Alice

Jag ser ut över bildklassrummet, på alla elever, alla människor som rör sig och sitter böjda över sina papper med pennorna i högsta hugg. Ser på allt levande i rummet. Hur läraren ger instruktioner, hur flickorna berömmer varandras tuschteckningar. Jag sitter där, och ser på. Låter händelserna flöda, medan papperet ligger orört framför mig. Jag ser på den vita ytan. En vanlig dag skulle jag börjat måla direkt, fått inspiration av allt jag ser, låta kreativiteten flöda genom mig, låta händerna arbeta. Men efter förra veckans händelser känns allt så avlägset, tomt. Ingenting betyder något längre. Inte nu när mamma aldrig kommer att tala längre. Aldrig kommer att röra sig. Aldrig kommer att krama om mig. Aldrig kommer att finnas längre. Ordet hjärtinfarkt ekar genom mitt huvud. Jag koncentrerar mig på nuet igen, ser på papperet framför mig. Vitt och tomt ligger det där, tillsammans med den vässade blyertspennan. Jag vill inte ta i den, inte när jag tänker på att mamma aldrig mer kommer att kunna det. Mamma, som var en sådan konstnär. Jag tvingar mig själv att hålla tillbaka de brännande tårarna och tänker på det alla terapeuter sagt, alla kuratorer som jag pratat med. Man måste gå vidare.
________________________

(Är det okej om jag skriver i då-tid?)

Visst

Bildklassen var fylld av prat och fnitter och som vanligt satt jag och min bästa vän André i ett hörn av klassrummet och skissade koncentrerat på våra papper. Vi hade fått som uppgift att rita ett djur från Afrika och jag hade valt elefanten, bara för att den var ganska enkel att rita. André sneglade på mitt papper och skrattade till.
- Ska det där föreställa en elefant? Frågade han och flinade.
- Finare än din kamel som ser ut som en katt är den iallafall. Skämtade jag och låtsades bli lite sur.
Under de senaste veckorna hade jag tänkt lite extra mycket på min mamma av någon anledning. Jag önskade att jag skulle komma ihåg något om henne. Jag visste inte ens hur hon såg ut, jag hade inte sett någon bild av henne. Pappa försökte att prata så lite om henne som möjligt och ibland var det bra, men ibland blev jag bara mest förbannad på honom för det.
Nästan det enda jag visste var att hon och min pappa hade träffats ett år innan jag föddes, jag visste inte ens var de hade träffats.
Med en suck lade jag ner pennan och lutade huvudet i ena handen.

(Min karaktär tror att den som dog är hennes riktiga mamma, men det är det inte, för det är ju Athena xD Men hon har växt upp med sin styvmamma som mamma och pappan har aldrig sagt något annat, hon tyckte mycket om henne och nu har alltså styvmamman dött. Skulle vara förklara lite hehe xD)

~~

Jag snurrar pennan i handen. Papperet är fortfarande tomt, men jag tänker slött på vilket djur jag skulle ritat om jag inte hade mitt huvud fullt av mammas ansikte. Ett afrikanskt djur.. Min hjärna, som alltid varit så koncentrerad och på helspänn, är helt nere nu. Helt död, precis som mamma. Mamma som nu ligger och ruttnar i jorden. Begravningen hölls igår, och pappa var tvungen att åka till jobbet och jag sitter i skolan, ensam. Jag har alltid varit ensam i skolan, men har aldrig brytt mig om det. Ensamheten var något att le åt då. Men nu skulle jag ge vad som helst för någon som brydde sig om mig, tröstade mig, kramade om mig. Någon som inte bara vände sig bort eller flyttade sin stol när jag satte mig. Lärarens dova röst ekar i mina öron. Lektionen är slut. Elever börjar strömma ut från klassrummet, och jag ser på mitt tomma papper. Jag knycklar snabbt ihop det och stoppar det långt ner i papperskorgen. Det är bättre om folk tror att jag inte blev nöjd än att jag inte gjort något alls. Jag rafsar ihop mina saker och stegar ut ur klassrummet.

~~

Hur ska de lära känna varandra?

Okej. Såhär xD Känner mig ond
___________________
Jag försökte minnas hur min mamma såg ut och hur hennes röst lät, men då jag grävde längre bak i minnet fick jag en obehaglig känsla.
- Lektionen är slut. Sade min bildlärare med en suck och alla började snabbt blocka undan sina saker och sedan rusade de ut ur klassen. Jag suckade och studerade min elefant med blicken. Den såg inte alls ut som en elefant, insåg jag om en stund, men trots det lämnade jag pappret på katedern innan jag började plocka ihop mina pennor. Jag såg på alla andra och fick syn på en tjej som jag inte riktigt visste namnet på, men viste att hon gick i min klass. Hon såg ledsen och nere ut och jag blev lite nyfiken på varför det var så. André rusade ut i korridoren utan att vänta på mig och jag gick försiktigt fram till tjejen.
- Hej... du ser ledsen ut. Sade jag tveksamt och ångrade mig nästan. Hon tyckte nog säkert att jag var helt dum i huvudet nu.
Jag förstod inte ens hur jag hade vågat gå fram till henne, jag brukade vara blyg och tyst.

Vi skriver båda inläggen pånytt, vi tar bort dem xD Båda blev failade. Cx

Har tagit bort mitt nu cx

Jag med. Din tir.