Mythical creatures [SV]

Det var skiiiiiiit braaaaaaa!!!! Lovar!!
Kommer inte på något som skulle kunna förbättras nu. Men jag skriver det om det nu skulle behövas. Men det tvivlar jag på så bra som du skrev

Du ska känna dig bevakad

Btw: Kanske du skulle kunna titta in på min ff om du vill En Taggsvans värsta mardröm Behöver inte läsa om du inte vill ♥

Oijjj shiiit tack så mycket!!! :'D ♥

ska kolla in den nu! :'

Tack själv... Som sagt skiiit bra ff

Åhnej vad bra och fint, bevakar absolut!!! Längtar efter mer 83

Shiiiit tack för era fiina kommentarer! värmer mitt hjärta, verkligen! :' ♥

Hade inte tid att rätta det här kapitlet, men hoppas det duger i alla fall


Kapitel 1 – Hogwarts expressen

Flygresan till London hade gått relativt bra för att vara min första flygtur, jag hade endast spytt två gånger och somnat efter halva färden. Ärligt talat hade det inte varit i närheten på så hemskt som jag först hade inbillat mig.
Då jag hade stigit av planet var nästa problem att hitta min väska på rullbandet innan jag skulle leta upp en kvinna vid namn mrs Higgs. Fast det som förvånade mig mest var nog det att Caroline hade försett mig med massvis av engelska pund som hon hade innan de vinkat av mig på flygplatsen. Hon hade insisterat på att jag skulle köpa nya kläder åt mig. Jag som var van vid att beställa alla kläder online, så var det helt något nytt.
Mrs Higgs hittade mig förrän jag hittade henne. Hon måste nog ha känt igen mig genom mitt förvirrade, borttappade ansikte. Som vanligt ryggade hon tillbaka som alla andra då hon mötte min blick, fast istället för att ge ifrån sig ett avskyvärt läte vände hon bara bort blicken och berättade sedan att hon skulle lämna av mig vid något ställe som kallades för Den läckande kitteln.
I raska steg drog hon mig med sig ut på gatan och vidare mot tätare områden i London som mer såg ut som slumområde. För några sekunder var jag starkt övertygad att hon var en seriemördare som skulle döda mig. Men min övernaturliga förmåga att kunna känna på mig saker, berättade att hon bara gjorde sitt jobb som transportkvinna.
”Godkväll Tom”, sa mrs Higgs högdraget då vi steg in genom en svart, tråkig dörr. En puckelryggad man med ett äckligt leende mötte mig med blicken som orsakade att jag var den som ryggade tillbaka istället för tvärtom. ”Vill ni vara vänlig och visa miss Hastings till hennes rum?”
”Absolut” , sa Tom och tog bryskt tag om ärmen på min munkjacka utan förvarning innan han drog med mig uppför ett par rangliga trappor till övervåningen.
Han visade in mig i ett rum genast till höger, det var litet, mörkt och alla möbler såg ut att kunna falla sönder när som helst.
Jag kastade min väska på himlasängen innan jag gick fram till fönstret och försökte få en skymt genom den smutsiga rutan. Utan något större resultat dock.
Allting var konstigt, jag hade träffat flera okända människor och inte flippat ur för det. Jag som hade föreställt mig själv krampaktigt liggande på golvet medan jag skrek. Tydligen hade jag lättare för anpassning än vad jag först hade tänkt mig.
Mrs Higgs kom strax efter att Tom lämnat mig till rummet och sa att vi skulle ner till Diagongränden för att ta hand om mina inköp. Egentligen var jag alldeles för jet lagged för att orka gå en meter till, men hennes hökliknande uttryck fick mig att följa med henne.
Det märkligaste med hela shoppingturen var nog att jag skulle skaffa en trollstav. Det var skrattretande för mig som aldrig trott på magi förut. Sedan var det också det hela med att alla som sprang omkring i Diagongränden var klädda i långa klädnader och konstiga hattar. Det var nästan för konstigt för att vara sant. Fast pengarna var också mycket annorlunda, alla de brittiska punden som jag hade fått från min mamma hade jag växlat i banken till nåt som kallades för galleoner, knutingar och siklar.
Då jag äntligen var tillbaka i tryggheten i mitt rum på Den läckande kitteln var hälften av rummet översvämmat av varor medan jag själv kastade mig ner på sängen och somnade med ens.

Jag sov i princip hela dagen, enda tills klockan sex på morgonen nästa dag. Den första september, jag skulle äntligen få träffa människor i min egen ålder. Jag hade aldrig träffat någon i min egen ålder vad jag var medveten om.
Då jag väl vaknade skyndade jag mig ur sängen för att kasta alla de nyinköpta varorna i min koffert och small igen locket efter mig. Efter det tog jag mig en snabb dusch och lade på mig mina favorit söndriga jeans, t-shirt med the rolling stones på och en grå munkjacka.
Jag var aldrig nervös, mestadels för att jag aldrig hade något att vara nervös över, men även för att min personlighet var inställt på det viset.
Jag åt en snabb frukost nere i lobbyn innan jag packade mitt handbagage och gick sedan iväg mot tågstationen. Klockan var fortfarande bara nio, men jag ville vara säker på att jag skulle hitta rätt och inte tappa bort mig någonstans på vägen.
Vilket jag förstås gjorde, min övernaturlighet hjälpte mig inte direkt i mänskliga situationer som att exempelvis hitta en tågstation. Efter att ha virrat omkring någonstans i London i över en timme, vilket fick mig att börja känna en obehaglig panikkänsla, var jag nära på att ge upp.
Skamset tog jag till sist fram min gps på mobilen och lät den guida mig till rätt plats, det var förnedrande. Tur att jag inte hade någon med mig i alla fall, med tanke på hur mycket jag skämdes, det skulle ha blivit för mycket.
Klockan var halv elva då jag kom fram till tågstationen och armbågade mig förbi de trängande människorna för att hitta plattform nio trekvart. Mrs Higgs hade varit noga med instruktionerna att jag skulle springa genom en barriär för att slippa till rätt plattform.
Jag kastade mig lättat ner på sätet inuti en tom kupé då jag hade hittat rätt tåg. Jag var faktiskt förvånad över mina kunskaper att hitta rätt, fast jag hade yrat omkring i över en timme, men det var bara en bisak.
Kofferten hade jag kastat upp på hyllan ovanför mig innan jag sjunkit ner på bänken med pannan tryckt mot den svala fönsterytan. Utanför kramade föräldrar om sina barn för att ta ett sista farväl innan de skulle på tåget.
Vad ifall mina föräldrar aldrig hade försvunnit, skulle de i så fall varit här och vinkat av mig? Skulle jag ha fått veta tidigare att jag skulle börja Hogwarts istället för fem år senare än alla andra?
”Ursäkta, är det upptaget här?”
Jag vände mig förskräckt om med ett ryck då en flicka i min egen ålder kikade in genom dörren. Hon hade rött, lockigt hår och ljusblåa ögon. Bakom henne stod en annan tjej som hade blont hår och flera lager smink som fick henne att likna en barbie-docka.
Jag skakade stumt på huvudet och försökte att inte se alldeles för bestört på dem medan de satte sig ner på bänken mitt emot mig. Jag hade föredragit att vara ensam, men jag kunde lika väl vänja mig vid att han andra människor omkring mig.
”Och sen sa jag åt honom att han kan hitta någon annan hora att hänga efter...”
”Så du kallade dig själv en hora?”
”Va? Nej, eller, kanske? Vem bryr sig, han har slutat stalka mig nu.” den blonda ryckte oberört på axlarna och lade på sig ett nytt lager läppglans och smackade sedan överdrivet med läpparna.
”Jag heter Samantha förresten”, sa den rödhåriga flickan utan att ge sin till min analys dumma vän en blick till. ”Och det här är Lydia.”
”Theodora”, svarade jag kort.
Lydia tittade skeptiskt upp efter att ha studerat sig själv i spegeln innan hon lät blicken glida över mig med en dömande min. ”Är inte det namnet från medeltiden eller nåt?” Hon stirrade på mig med sina stora, paddliknande ögon.
”Jag vet inte”, sa jag medan jag ansträngde mig för att hålla rösten stadig. Lydia och jag skulle aldrig komma överens så jag kunde lika bra sluta försöka direkt. ”Mina fosterföräldrar kallar mig för Teddy.”
”Kul.” Lydia hörde inte vad jag sa, istället var hon än en gång upptagen med att stirra sig själv i spegeln.
Samantha gav mig en uppmuntrande blick precis som om hon ville säga åt mig att inte bry mig om Lydia. Jag besvarade blicken med ett försiktigt halvhjärtligt leende.
Jag hade inte ens märkt att tåget börjat röra på sig då jag vände blicken ut genom fönstret igen. Vi hade kommit ut till öppet landskap, det var det vackraste jag någonsin hade sett. Jämfört med New Yorks höga skyskrapor var det här något helt annorlunda och definitivt mer sevärt.
”Du är ny va? Jag har inte sett dig förut”, konstaterade Samantha då Lydia upptäckt att hon hade för lite mascara på sig och rusat ut ur kupén för att leta upp en toalett.
”Det är mitt första år på Hogwarts”, sa jag med ett axelryck. ”Jag hade internetskola förut.”
”Som i magi internetskola? Jag visste inte ens att det fanns något sånt.”
”Nej vanlig, mugglarskola.” Jag var försiktig med ordet mugglare, med tanke på att jag endast hade snappat upp det vid shoppingturen i Diagongränden. ”Jag bodde i New York förut.”
”Som i New York, Amerika?” utbrast hon uppspelt och rätade på sig på bänken. ”Jag har aldrig varit dit, men har alltid velat åka. Är det roligt att bo där?”
”Det är okej”, svarade jag oberört och vände bort blicken från henne. Vilket förstås var ett stort misstag. Mitt hår, som jag hade haft bakom mina axlar gjorde att mitt högra öra uppenbarades och jag kunde känna hur Samantha stelnade till. Fan.
”Ä-är det där.-?”
”En tatuering”, skyndade jag mig att säga innan jag gömde det under håret igen. Jag visste inte varifrån tatueringen hade uppenbarats eller när jag hade fått den. Mina fosterföräldrar hade vägrat säga någonting och efter ett tag hade jag gett upp hoppet att fråga något av dem.
Tatueringen föreställde en tribal, den började från baksidan av mitt öra, fortsatte ner till öronsnibben ända till käkbenet och sedan upp tillbaka till högra tinningen. Den var inte direkt synlig då jag hade håret framför och den var inte ful heller, men jag fick ofta den reaktionen från folk som såg den.
”Den är häftig, få jag se den bättre?”
Förskräckt mötte jag Samanthas blick, drev hon med mig? Mina sinnen berättade för mig att Samantha var osäker, men hon ljög inte. Hon var nyfiken över min oförklarliga tatuering, det var första gången som ingen dömde mig genast för den.
”När gjorde du den?” fortsatte Samantha att fråga då jag lade håret bakom örat så att hon kunde se tatueringen.
”Några år sedan”, ljög jag medan Samantha lutade sig framåt för att få en bättre titt. ”Fast jag var inte direkt medveten om det.”
”Hade du druckit?”
Jag log ursäktande, det var den bästa lögnen jag kunde komma upp med nu. Eleverna på skolan fick hellre tro det än att jag var ett konstigt freak som hade en oförklarlig tatuering på mig.
”Det gick lite vilt till den kvällen”, sa jag och gömde undan tatueringen igen.
”Jag trycker i alla fall att det är häftigt, jag skulle också vilja ha tatueringar. Men min mamma skulle döda mig”, förklarade hon bistert.
Vi satt tysta en stund insvepta i våra egna tankar, jag funderade mest över hur det var på Hogwarts. Jag hade ingen aning om hur det såg ut eller vad lektionerna egentligen handlade om och jag var för blyg och stolt för att våga fråga Samantha om det.
”Hur är det på Hogwarts då?” frågade jag efter att ha samlat åt mig tillräckligt med mod. ”Strängt eller?”
”Det är väl som alla andra skolor, fast det är mycket mer chill nu jämfört med hur det var för kanske tio år sedan? Lärarna märker ingenting och vi har faktiskt en insparksfest i helgen. Vill du komma?” Jag var först på väg att avvärja erbjudandet, men sen igen så hade jag aldrig varit på en fest och förresten kunde jag behöva alla vänner som jag kunde få tag på.
”Visst”, log jag och Samantha gav ifrån sig ett läte som påminde mig om en överkörd hyena.
”Perfekt! Du kommer bli överraskad över vad vi kan uppnå där på internatet”, skrattade hon hemlighetsfullt. ”Vilket elevhem tror du att du hamnar i förresten? Jag är i Gryffindor, Lydia också.”
Jag försökte att inte se alldeles för vilsen ut, men mitt ansikte hann förändras till helt borttappat innan jag hade chansen att reagera på frågan.
”Det är elevhem, det finns Gryffindor, Slytherin, Ravenclaw och Hufflepuff. Det är mycket bättre förhållanden nu mellan oss än före den där striden för några år sedan mot Du-vet-vem. Vi är till och med kompisar med Slytherin nu.”
Jag nickade förståeligt fastän jag inte hade någon som helst aning om vad hon pratade om. Jag var död, det var en helt självklar teori för alla som inte var blinda.

Haha Lydia är bäst :'
Hon är precis som en av mina kompisar
Och jag kan även relatera till Teddy, då jag är fruktansvärt flygrädd ;D

Det var inga särskilda stavfel jag lade märke till men en sak hittade jag. (Gud, känner mig dum som letar stavfel och sånt överallt...)
Aja, du skrev såhär:
"Sedan var det också det hela med att alla som sprang omkring i Diagongränden var klädda i långa klädnader och konstiga hattar på sig."

Här har vi problemet, om man ska kalla det så:
"Var klädda i långa klädnader och konstiga hattar på sig."
På sig behövs inte, bort med det!! Om det hade stått "Var klädda i långa klädnader och hade konstiga hattar" så hade det där På sig behövts, men i detta fall gör det inte det.

Om du ändrar det så ska det stå:
"Sedan var det också det hela med att alla som sprang omkring i Diagongränden var klädda i långa klädnader och konstiga hattar."

Hoppas du förstod vad jag menade

Du skriver verkligen super, jag älskar det!!! Jag ber dig, sluta aldrig skriva, för du har STOR talang!

Det var jättebra!

Suuuperbra!!! Gillar Samantha

Jag kunde inte hitta några större fel. Tänkte på samma sak som fashion7 konstaterade, det där med På Sig Men det var ett jättebra kapitel längtar till nästa♥

Moore!!!