Prs {Prutt&Minihäst}

Tåget gungade till, kraftigt denna gången och jag var två centimeter från att sitta på golvet... Det smutsiga golvet som hur många som helst hade trampat, och säkert spottat på innan mig.
Genom fönstret kunde jag skymta en stor sjö, och jag visste att vi var i Skottland och alltså åkt halvvägs.
Godisdamen hade varit där men godiset jag köpt hade inte klarar sig från golvet lika bra som jag. I en liten blöt pöl simmade en groda av choklad.
Jag reste mig upp och trampade på grodan, vilket resulterade i en brun fläck under min skosula...
Jag började iallafall gå, ganska planlöst. Jag hade ingen större lust att gå tillbaks till vår ockuperade kupé, och ännu mindre ville jag svansa efter Sam. Mitt beslut föll slutligen på att fortsatta gå, lika planlöst som för en minut sedan.
Plötsligt kände jag något mjukt, fast ändå hårt som trycktes mot min kropp. Det var en annan kropp. Till kroppen hörde ett glansigt svart hår och ett par intensivt blå ögon. Det var en fin människa som stod framför mig, men inte mindre visste jag att hon var från Hufflepuff. Vi hade haft trolldomshistoria tillsammans förut.
Jag tittade uppfodrande på henne, ett ursäkta skulle ju passa ganska bra just nu.

Någon klev rakt in i mig och irriterad backade jag ett steg. Det var han, killen från trolldomshistorian. Jag uppskattade inte hans närhet, så jag ville helst bara ta emot en ursäkt och fortsätta med min vandring i hopp om att hitta Tasha, men han hade tydligen inte samma tankar i huvudet. Nåja, vad kunde jag vänta mig av någon i Slytherin, de var ju likadana allihop. Kopior av Caitlin och Marcie.
"Hallå?" Jag slog ut med händerna och spände ögonen i honom. "Jag väntar på en ursäkt här."
Jag sänkte armarna och sopade bort lite osynlig smuts från mina kläder. Vanligtvis var jag trevlig och artig. Jag brukade ta på mig skulden för allting, småprata och kanske få en ny vän men det fanns undantag, och han var ett av dem. Som sagt, han kom från Slytherin.

|| Sorry, skitkort inlägg men har fått en ny dator som jag inte förstår mig alls på, måste lära känna den, hehe... :c :3 ||

[Mitt var ju också ganska kort.. Vad kul med en ny dator! :O]

Hon ville ha en ursäkt av mig. Var det sant? Varför kunde hon inte bara fnissa, säga förlåt och springa iväg? Extremt svårt var det verkligen inte.
Hon spände blicken i mig och jag såg utan att tveka tillbaks på henne.
"Nämen! Det gör ju jag också. Vilket sammanträffande." Utbrast jag och la mina armar som var täckta av en vit skjorta i kors över bröstet. När jag fått min ursäkt skulle jag byta om till skoluniform. Se, det kom en bra sak ur detta. Jag visste vad jag skulle göra.
Jag stod kvar och suckade ljudligt. "Bara gör det." tipsade jag henne. Bara gör det och tassa bort, så kanske vi inte behöver prata igen förrän vi ska säga hejdå i slutet av sjunde året, rådde jag henne i mitt huvud.
Skulle inte bitchar från Hufflepuff vara trevliga?

Jag satte bestämt armarna i sidorna.
"Du sprang in i mig! Det är du som ska böna och be om min förlåtelse. Det borde ni göra allihop. Speciellt dina små beundrare."
Vilka beundrare? Jag kände mig så otroligt dum. Jag ville ju avsluta konversationen snarast möjligt och återgå till vad jag ursprungligen höll på med, ändå kämpade jag om att få sista ordet och en ordentlig ursäkt. Jag önskade att jag hade haft någonting hårt att slå mig i huvudet med. Plötsligt så slog det mig. Varför skulle jag inte kunna intala honom att Caitlin och Marcie gillade honom? Okej, ganska barnsligt, men jag hade inte mod nog för mer. Kanske det var en anledning att jag inte hamnade i Gryffindor? Han skulle knappast bry sig men de skulle nog bli väldigt förargade. Han var inte någon man blev kär i direkt, i alla fall inte om man var jag, och de ville inte ha någon oönskad uppmärksamhet som kunde inbilla någon att de hängde med de andra. Smutsskallar och sådant. Jag själv hade ingenting emot mugglarfödda men de hade en aning annorlunda åsikter.

|| Neeeeh, inte speciellt. o.o Windows 8 ._. ||

[Kejjdåå D Jag har liksom bara min familjs dator från minst 2008, och en iPad
Prutt du totaldissar mig... :c]

Jag var aningen förvånad av hennes svar på min beordan, som förresten inte hade gett någon särskild effekt. Jag kunde inte minnas att hon var särskilt uppkäftig, å andra sidan kunde jag inte minnas särskilt mycket alls av henne. Synd, för det fanns inget särskilt jag kunde använda emot henne för att få vad jag ville: en ursäkt.
"Jag sprang inte. Och jag tänker inte be dig om något. Utom ett förlåt till mig." Jag försökte få ursäkten att trilla ur hennes mun med min blick. Något som kanske inte fungerade utmärkt.
Sedan kröktes mina läppar i ett leende. "Beundrare? Har mina nyupptäckta beundrare också fått dig inklunsande i sig?" mitt leende blev ännu bredare av tanken på kvinnan framför mig sökandes efter alla hon såg för att golva dem.

||FÖRLÅT, GLÖMDE DETTA ROLLSPEL! D: ♥ SKA SVARA ||

^tänkte nästan att det var så..