.

Zee nickade då den yngre genast sprang för att hjälpa. Bra för honom. Zee blängde irriterat på den andre, "Då får du en nu: HJÄLP TILL ATT PACKA!"
Och med de orden samt en knivskarp blick vände Zee på klacken och gick iväg medan hon röt ut order åt de nyanlända.
Hon tog tag i en tunna öl och lyfte upp den. Den var över femton kilo tung och Zee tackade gudarna för att hon orkade. När hon var vid vagnen släppte hon ner den. Den landade med en duns. "KOM IGEN NU ALLIHOPA, SNABBARE! VI HAR INTE HELA DAGEN PÅ OSS!!" ropade hon med sin hesa röst och drog sin svarta kappa tätare om sig. "Eh Sir.." sade en ljus pojkröst. Zee log under huvan, vilket pojken inte såg då huvan var långt nerdragen över huvudet. "Ja?" frågade hon.
"Vi har inte tillräckligt med hö åt djuren." sade pojken nervöst. "Det finns i stallet." svarade Zee. Pojken nickade och sprang iväg.

John nickade och sprang genast iväg. Han började lyfta saker till vagnen. Det var inga vidare tunga saker, men han blev ändå svettig för att solen låg på.

Han såg bort mot Caspian som höll på att skrubba rent en sadel. Han suckade tungt och fortsatte sedan bära saker.

" Kom och hjälp till här!, skrek en man som stod vid några tunnor.

John styrde stegen mot mannen och lyfte upp en tunna. Den var något tyngre än det tidigare han lyft, fast ingen utmanande tyngd. Han bar tunnan till vagnen.

Så fortsatte Zee styra det hela och tillslut varralöt packat. Alla applåderade åt varandra och sig själva, och gick i samlad trupp mot matsalen för vad som kunde vara vissas sista måltid. Zee satte sig närmast kungen. Hon var en enkel soldat men var högt värderad av kungen och alla hans män. Hon tog inte av kappan i matsalen helmer, så de flesta var säkra på att hon var en man. Zee tog för sig av maten och åt en ordentlig portion biff och potäter.

John slog sig ner bredvid Caspian och Theo som han alltid brukade göra. Det han däremot inte gjorde som han annars vrukar var att ta mycket mat. Idag tog han väldigt lite mat. Han var inte det minsta hungrig, men han kände ändå att han behövde energi i kroppen. Han slog en blick mot gestalten i kappa närmast kungens sida. Han var dortfarande osäker på om det var en kvinna eller en man. Personen såg definitivt ut som en man av vad han kunde se, men ibland tyckte John att personens röst lät en aning femenin.

Zee glufsade i sig sin portion medycket god aptit, hon var hungrig idag. Som efterätt tog hon en frukt, ett äpple. Hela salen tystnade när just hennes stol hördes skrapa över marmorgolvet. De betraktade henne med spända ögon medan Zee gick tvärs över salen med säkra steg samtidigt som hon tog ett stort bett av äpplet. Det hördes tydligt hur hennes filade tänder bröt sig igenom skalet. Så snart hon var ute ur salen kunde hon höra hur folk började prata igen. Zee styrde stegen mot sitt rum för att hämta sina svärd och binda om sig.

Så fort den kappbeklädda soldaten passerat så kände John hur han blev uppdragen från sin plats. Där stod Floyd. En till av de högre ragnade soldaterna.

" Ät ordentligt!! vi vill inte se några slöfockar i vår trupp sen! ,röt han

John rättade till sin tunna tröja och satte sig sedan ner. Han la tveksamt upp lite mer mat på sin tallrik, trots den illamående känslan som växte inom honom.

Då Zee kom till sitt rum stängde och låste hon om sig. Hon tog av sig kappan och knäppte upp skjortan och alla skydd hon hade på överkroppen. Så knöt hon upp tygen som täckte brösten och halva hennes mage. Detta hade Zee alltid gjort sedan hon fick något som kunde kallas bröst. Hon ogillade starkt att låta det hängas fritt, det störde bara. Därför band hon sin överkropp med ett avlångt vitt tyg som hon knöt hårt. När hon var klar tog hon på dig sina kläder igen. Hon hade packat allt privat i sin egen säck och tog fram sina mest älskade och dyra vapen från under madrassen.

När John hade ätit upp så gick han tillsammans med de flesta av de andra soldaterna ut från matsalen och bort mot vagnen där de skulle mötas.

John mådde illa. Han hatade att tvinga i sig mat när han inte var hungrig. Han var yr och hans ansikte hade antagit en lätt ljusgrön nyans. Han slog sig ner på en av tunnorna som stod vid sidan av vagnen.

Zee kom ner igen, åter fullt skyld av kappan. "Alleman upp på hästryggarna!" röt hon hest och hoppade vigt upp på Tornado. Hon såg sig om och väntade på atttalla skulle göra sig klara och sätta sig upp.

John hörde hur alla runt omkring började väsnas. Dem hoppade upp på hästarna, alla löd utom John. Han satt kvar. Hans knän darrade, hans huvud sprängde och han var alldeles kallsvettig och yr. Han såg ner i marken. Världen runt om snurrade. Han såg ner mot sina skor, han såg dubbelt. Han blundade för att slippa anstränga sig.