魔法の贈り物です [Majaluna]

(Ja, jag orkar inte leta upp på google translate... XD
Ja, internat blir bra! Och det kan väl finnas olika vägar till skolan?)

"Miku?" Frågade mamma.
"Ja", svarade jag.
"Nu så får du lova mig att vara försiktig, försöka kontrollera dina krafter och inte visa dem för några utanför skolan. Okej?"
Jag nickade. När mamma gick i femman så råkade hennes luftkrafter ta in för mycket luft överallt, det blev för mycket för att kunna andas. Alla elever fick därför åka hem några dagar medan lärarna fixade det.
Någon minut efter det var vi framme. Jag hoppade ur bilen och tog skolväskan över axeln. Mamma tog ut kofferten och räckte den till mig.
Vi gick fram till ett café, där en servitris öppnade dörren till skolan. På skolgården var det några få människor, vi var lite tidiga.
"Ha det bra", sa mamma och kramade mig. "Jag ringer minst en gång i veckan."
"Hejdå mamma", sa jag då. "Ses till jul."
Mamma log och vinkade medan jag sprang upp för trappan upp mot skolporten. Mamma hoppade in i bilen och började åka exakt samtidigt som jag klev in i skolan.

(Ska skolan heta något japanskt?)

(Olika vägar till skolan blir bra, så blir det inte trafikstoppning xD)
(Ska skolan vara gömd i typ en stad, t.ex du gick ju in genom ett café?)
(Nu skriver du i då-tid och jag i nu-tid, funkar det?)

~~

"Jūryoku!" säger mamma, strängt men lite roat, när Jūryoku frustar upp läsken genom näsan så att det bildas en stor våt fläck på hennes klänning.
"Oj" fnissar Jūryoku och jag kan inte hålla tillbaka skrattet som bubblar upp. Snart skrattar mamma också, och bilen kränger till när mamma råkar köra ner i diket för en sekund. Vi skrattar ännu mer.

Jag tittar upp från min bok när Jūryoku ropar:
"Där!" och pekar framåt bakom ett par höga tallar.
Jag sträcker på mig för att se bättre, och där ser jag den lilla byn. Man kan inte ana att den innefattar en så stor hemlighet, om man inte vet.

"Jūryoku, Amai" säger mamma och stannar bilen framför en speceriaffär som ser ut att ha slagit igen för länge sedan.
"Ja" svarar vi med en mun och Jūryoku fnittrar lite.
Mamma använder alltid mitt namn "Amai", och inte "Ai" som jag vill bli kallad, när hon ska lämna oss här eller något annat allvarligt.
"Var...försiktiga." säger mamma och jag hör på hennes röst att hon är orolig. Jag nickar och ger henne en stor kram, så stor jag kan från min plats i baksätet. Jūryoku gör samma sak, och mamma ser lite gladare ut, men leendet når inte ögonen.

Mamma har inga krafter, men hon vet hur farligt det är. Hon gifte sig med pappa, ovetande om vilka krafter han hade. Och efter olyckan... Hon är så rädd, det märker man. Så rädd att det ska hända samma sak med Jūryoku och mig som det hände med pappa.

Jag öppnar bildörren och hoppar ut, exakt samtidigt som Jūryoku smäller igen dörren till passagerarsidan. Mamma kliver ur med en elegant rörelse och stänger försiktigt dörren efter sig. Hon följer oss till den gamla affärens igenbommade dörr, och jag ler. Det känns alltid lika konstigt när den ruttnande dörren öppnas. Mamma höjer handen och knackar lätt på dörrens mögliga yta. Inget händer på en lång stund. Så plötsligt hörs ett ljudligt knirrande och dörren slås upp på vid gavel. Dammet yr ner i mina lungor och jag hostar, blundar för att inte få damm i ögonen.

När jag öppnar ögonen igen står en lång man med svart kavaj där. Han ler varmt och släpper in oss genom dörren.
"Ha det så bra!" ropar mamma efter mig och Jūryoku.
Jag vinkar och dörren stängs bakom oss.

När vi kommer ut på skolgården är det liv och rörelse, barn och unga kommer ut från osynliga dörrar i varje hörn, varje skrymsle. Den stora porten lyser i mahogny och guld, och ovanför lyder titeln: 火災送気送水土類金属, 木材 (Kasai sōki sōsui doruikinzoku, mokuzai).

~~

(Nu döpte jag skolan , det betyder eld, luft, vatten, jord, metall, trä^^)
Hoppas det inte blev för långt xD

(Det blir perfa, namnet alltså.)
(Ja, trafikstoppning är ingen bra idé XD)
(Eum... Skriver nu )

~~~

När jag går in genom porten ser jag den stora texten som stod på den gigantiska trappan.
火災送気送水土類金属, 木材. Det är namnet på skolan. Jag ler stort och springer upp för trappan till tredje våningen.

När jag kommer upp möts jag av mina klasskompisar.
"Hej Miku!"
"Miku! Haft en bra sommar?"
"Tjena Miku!"
"Hej Kenshin! Bara bra Atsuko! Själv? Hej Ayame!" Egentligen bryr jag mig inte så mycket om dem. Jag letar efter en person, endast en person. Till slut ser jag henne. Hon står vid klassrummet med sitt lila hår och bleka ansikte.
"Chin!" Ropar jag och springer mot henne.
"Miku!" Ropar hon och jag möter henne med en stor kram. Chin heter egentligen inte Chin, det är mitt smeknamn av hennes riktiga namm, Chinatsu.
"Har du haft det bra i sommar Miku-chan?" Frågar hon och jag nickar.
"Kolla, jag ska visa dig en sak!" Säger hon sedan, och jag följer med henne.

~~~

(Ska Miku och Ai vara kompisar och i samma klass?)

(De kan väl lära känna varandra?^^)

~~

Jūryoku och jag kliver uppför det första trappsteget på den höga trappan mot tredje våningen.
Jag söker med min blick efter Otoko, och jag vet att Jūryoku letar efter Seseiki.
"Seseiki!" Jūryoku rusar bort från mig och fram till lilla, nätta Seseiki som står ett par trappsteg upp.
Jūryoku kramar om henne och de börjar genast prata om hur lovet varit, om krafterna har utvecklats mer och så vidare. Jag kliver en trappa upp, men ser fortfarande inte skymten av Otoko.
"Hej" hör jag plötsligt en lugn röst bakom mig. Jag snor runt och ser Otoko stå där och le mot mig. Hans svarta hår har växt i sommar, och är axellångt. Hans bruna ögon borrar sig in i mina och jag ler brett.
"Hej"
Han ler bredare och slår armarna om mig, sluter mig i sin varma famn och jag vill aldrig släppa. Han är nästan ett huvud längre än mig, och jag vet att det måste se väldigt konstigt ut där vi står. Men jag bryr mig inte, har man inte sett sin bästa vän på hela sommaren är det faktiskt okej att se lite konstiga ut. När han backar och synar mig från topp till tå konstaterar han:
"Du har växt.", som om jag var en liten flicka som äntligen växt under sommaren. Och det är jag ju också.
Jag skrattar och säger:
"Inte du"
Han skrattar också och tar min hand.

~~

Ska de sova i typ sovsalar? Beroende på vilket element de har? Eller ska de sova blandat, men med folk i sin egen ålder?^^

Ja, det kan de väl. Jag tycker alla tjejer i samma ålder sove du en sovsal, och alla killar i samma ålder i en.

~~~

Jag och Chinatsu sätter oss ner i ett hörn nära toaletten.
"Vad var det du ville visa?" Frågar jag. Hon tar fram en turkose blyertspenna och håller händerna över den. Långsamt, långsamt, börjar pennan förvandlas till en lila blomma med stora blad. Ändå får den plats nätt och jämt i Chins handflata.
"Wow", säger jag. "Vad fin!"
"Tack", sa Chin och rodnade. Sedan tog hon blomman och satte i mitt silvriga hår. "Vad fin du blev!" Säger hon sedan.
"Är jag inte redan fin?" Småretas jag och Chin börjar kittla mig. Jag som är väldigt kittlig, skrattar och bönar att hon ska sluta. Hon gör det och skrattar. Och jag skrattar med henne.

Ja!

~~

Otoko kastar huvudet bakåt och skrattar när jag för tredje gången lyfter från golvet, bara för att dunsa ner hårt igen.
"Men hallå", säger jag och rodnar halvilsket, "jag är faktiskt här för att träna!"
Otoko ler och torkar bort en skratt-tår.
"Jag vet"
"Kan du visa något då?" fräser jag, mest på skoj. Han ler bredare och backar ett par steg. Jag väntar, och plötsligt känner jag något vid mitt ben. Jag tror först att det är ett kryp, och försöker skaka benet, men jag sitter fast. Otoko låter gröna plantor spira och vira in mina ben i ett stadigt grepp. Grönt ljus omger plantorna, som nu nått min min midja.
"Tänker du kväva mig eller?" skrattar jag.
Otoko ler och låter plantorna sjunka till golvet igen, ruttna nu.
"Bättre än dig iallafall" skrattar han och jag höjer ett ögonbryn.
"Plantorna dog ju" pikar jag. Han skrattar.
"Vi är ju här för att lära oss, eller hur?"

~~

mandragora-ska vi döda rollet eller...?

Vet inte, det var bra handling

~~

Hon gick fram till klassrummet med Chin för att köa in. En tant som vi antog var vår nya lärare kom och låste upp.
"Välkomna, välkomna!" Ropade hon högt och föste in oss. "Sätt er var ni vill!" Jag och Chinatsu tog två bänkar längst bak i hörnet där vi satte oss. Sedan såg vi att det fanns en bänk till bredvid mig, och vi tänkte inte s så mycket på det.

~~

Kan din karaktär sätta sig i bänken bredvid eller går den i en annan klass?

Jaaaaa jag älskar denna handlingen ♥
De kan gå i samma klass

~~

"Vi kommer för sent om vi inte går nu", säger Otoko.
Jag torkar bort en skratt-tår och säger:
"Sedan när brydde Ot sig om ifall han kom för sent?"
Otoko fnyser. Han gillar när jag kallar honom Ot, det syns, men han försöker dölja det.
"Kom", säger jag och drar med honom i det nya klassrummet.

"Sätt er var ni vill!", mässade vår nya lärare, och de enda lediga bänkarna var längst bak i hörnet och i mitten längst fram. Jag stegade fram mot den där bak, och damp ner vid en bänk som stod bredvid en annan flickas. Otoko såg lite sur ut när han fick klämma in sig mellan två killar i mitten. Men jag brydde mig inte så mycket, jag hade alltid gillat att sitta långt bak.

Vad bra! Förlåt över att det blev kort förra gången, men vi var tvungna att packa, vi ska till London idag, vi kommer tillbaka på torsdag.

~~

En till tjej satte sig bredvid mig. Jag vågade inte riktigt fråga henne vad hon hette, tänk om hon var en kaxig typ som mobbade andra? Jag kunde ju inte veta säkert. Till slut vågade jag fram ett "hej".

Åh vad kul!! *avisjagvillocksåtillLondon*

~~
Flickan bredvid mig säger plötsligt "hej".
Jag vet inte om det är menat till mig eller inte, men jag vänder huvudet mot henne.
"Hej...."