Jessica Tonks kommer hitta hit då jag taggar henne

Ordet hemligheter gav en impuls av lust att söka upp vad det nu skulle kunna vara som vaktades. Edward tvekade inte utan hängde snabbt på henne, fortfarande med svärdet i sin hand. Han var van vid djungel och klarade sig bra mot vilda djur. Men han hade aldrig varit på den här ön och han visste inte vad det fanns för varelser här, så därför behöll han svärdet framme ifall det skulle behövas. Men till Edwards besvikelse var han tvungen att hålla extra koll på Catalina - istället för att granska ön på väg till hennes hem - annars fanns det risk att han skulle tappa bort henne mellan träden. Hon var skickligt kamouflerad.
"Hur länge har du levt här?" frågade han henne.

Catalina såg sig knappt om utan bara gick. Hon kunde den här vägen som sin egna hand, och hon visste att på dagtid, då det var ljust så var inte så mycket av de farliga djuren framme. Det fanns vargar här och där på ön, det var de som var vanligast och som syntes mest.
"Hela mitt liv" svarade hon sedan och stannade upp vid ett träd där en repstege hängde ner. Tio meter upp i trädet var det som en stuga som satt fast. Hon började klättra upp. "Jag föddes här, som mina föräldrar".

Edward gjorde en liten piruett på stället, för att undersöka platsen de stannat på, innan han misstänksamt såg upp mot stugan som Catalina var på väg upp till.
Han höjde lite på ögonbrynen åt hennes svar. Bott här hela sitt liv, som hennes föräldrar? Och han själv som nästan aldrig stannat på samma plats i mer än två år på rad!
Då Catalina nästan var uppe tog han själv tag i repstegen och började klättra efter henne.
"Är du ensam på ön?" frågade han näst.

Catalina fortsatte klättra och var strax uppe. Hon öppnade upp en dörr och klev in. Det var en liten stuga, enkel, men varm och ren, hon klarade sig bra där.
"Ja, jag är den enda människan här, det har dock kommit folk hit förut" sa hon och satte sig på en stol i stugan. Det enda hon hade var ett matförråd i några lådor i ett hörn, sin säng, ett bord med två stolar och lite andra småsaker som hon hittat i djungeln som gjort det lite hemtrevligt.

Edward hävde sig över kanten och uppfattade snabbt, när han rest sig upp, att stugan var liten och hemtrevlig - det märktes att en person bott här länge. Han försökte ta in detaljer så fort som möjligt, för att... minnas. Han visste inte varför eller när han skulle kunna behöva veta hur det sett ut här uppe, men han bara var sådan. Han lade alltid sådana saker på minnet. Försökte i alla fall.
"Vart har de tagit vägen då?" fortsatte han fråga. Ju mer information han fick desto lättare skulle det bli.

Catalina drog ut den andra stolen för honom och la ifrån sig sin båge bredvid sin stol, men hon hade än knivarna och pistolen, som var väl gömda.
"En del kom hit av misstag, de fick någon karta av mig då och gav sig av igen..". Hon tystnade sedan, sa inget mer. Hon hade dödat en del, de som var galna i att hitta Observatoriet, men bara om de försökt tvinga ur henne information.

Edward nickade långsamt. Han hade märkt att hon dragit ut stolen åt honom, men han satte sig inte på den. Ohyfsat, visst, men han kände för att stå. Och sen när hade han visat hyfs egentligen?
Han tog några steg mot ett par hyllor och granskade det som stod på dem. Inget fångade hans intresse, men han var ganska beredd på att inte hitta något här. Varför skulle hon ta upp någon i hennes hus om hon hade hemligheter här?
"Hur kommer det sig att du bor här egentligen?" frågade han, och för första gången på länge riktade han sin blick på henne.

Catalina studerade själv sitt hem med. På en del hyllor hade hon torkade växter och örter, mediciner, en del andra snäckskal och så. På en hade hon några band och en lång vass, men gammal kniv, ägodelar efter hennes föräldrar.
Då han frågade om om varför hon bodde här så mötte Catalinas hans blick, hon tänkte inte ljuga, men hon ville inte heller behöva säga sanningen. "Jag är beskyddare av denna ö, hela min släkt har varit det" sa hon kort.

Edwards ögon glimmade när han lyssnade till svaret.
"Varför behöver ön beskyddas?" frågade han med spelad förvåning.
Han tog några steg mot henne och kunde inte låta bli att glida ner med blicken. Hennes kropp var välformad och den behagade honom... Hennes utseende var vackert helt enkelt, det gick inte att förneka.

[Wäh, fantasibrist ]

Catalinas ögon smalnade lätt och hon tog sig sakta upp från bordet. Han såg hur hans blick gled ner från hennes ansikte och hon stelnade till för någon sekund. Hon var inte vad vid sådant, hon hade nästan alltid varit ensam.
"För på denna ö finns en stor gåva så att säga, något som kan användas för både ondska och godhet, jag skyddar den mot ondskan". Hon tog ett steg bakåt då han kom närmre utan att tänka på det. Men inte mycket rum fanns i stugan, något steg till och hon var mot väggen.