Light and Dark at Hogwarts

Verkar bra! Blir det mycket kärlek? Gillar sådana ff,s fast tack att du taggade mig! *bevakar*

Kanske inte så mycket i början, men senare kommer det att bli en del.

Här kommer andra kapitlet... Det är förmodligen inte lika bra som det första eftersom Majaluna skriver mycket bättre än mig... Men ja, ja här är det:


Kapitel 2
Wendys perspektiv
Jag, Alice och Rose skrattar och pratar hela resan-efteråt svider min hals och jag är hes-de får mig alltid på gott humör. När vi är framme vid slottet öser regnet ner och det blåser så mycket att vinden nästan kastar omkull mig så fort jag kliver av tåget. Jag koncentrerar mig på att bli tillräckligt stor för att stå emot vinden och snart växer jag några decimeter-både på längden och bredden. Jag vänder mig om och upptäcker till min stora förvåning att både Rose och Alice är borta. Jag ser mig omkring samtidigt som jag gör mig ytterligare några decimeter längre. De måste redan ha tagit en av vagnarna till slottet, för jag kan inte se de någonstans. Jag gör mig kortare igen-men jag fortsätter vara extra stor för att kunna stå emot vinden. När jag kommit fram till vagnen, den enda som inte har åkt, ger den ena testralen ifrån sig ett gnäggande ljud. Jag ler, går fram till den och smeker den näbbliknande nosen. Testralen trycker sitt huvud mot min hand och sluter njutande ögonen. Mitt leende blir bredare och jag fortsätter att klappa det stora odjuret som står framför mina ögon. Mina ögon. Ögonen som har sett döden och därför också kan se detta monster. Alice kan inte se de, och det kan inte Rose heller. Men jag kan.
Jag rycker till av ett plötsligt knakande bakom mig. Jag vänder mig om så snabbt jag kan och ser en svart skugga vina förbi. Mitt hjärta skenar när den mörka skepnaden stannar upp och börjar röra sig mot mig.
"Lumos!"
Min röst är förvånansvärt stark. Ljuset bryter fram ur spetsen av min trollstav men skepnaden är som bortblåst. Jag drar ett djupt andetag och när jag andas ut krymper jag ihop till min normala storlek.

Jag smyger in i stora salen och sätter mig hos Rose och Alice vid Ravenclawbordet.
"Var har du varit?" fräser Rose och blänger på mig.
"Jag har..ähmm.. Jag letade efter er men sen..."
Jag kan inte få ihop en vettig förklaring, men till min stora förvåning verkar hon nöja sig med det. Hon slappnar av suckar och säger:
"Förlåt. Vi har bara varit så.. Oroliga för dig."
Hon gör en paus och sneglar på mig.
"Eller hur Alice."
Rose armbågar henne i sidan och hon nickar frånvarande. Jag höjer på ögonbrynen mot henne, men hon är för upptagen av sina egna tankar att hon inte märker det. Jag ler lite för mig själv och ser mig omkring. Förstaårseleverna har redan blivit sorterade och sitter vid sina bord medan de förundrat smakar på all den nya maten. Jag ser upp mot lärarbordet, ingen ny lärare i år heller. Jag antar att det är bra med tanke på att nästan alla lärare är bra, men det skulle vara kul med någon ny. Jag skakar av mig tankarna på våra lärare-lektionerna börjar ju faktiskt inte förrän imorgon-och lägger upp mat på tallriken. Jag äter tills jag är absolut proppmätt, ungefär samtidigt som maten försvinner från borden. Då flämtar alla de mugglarfödda förstaårseleverna och några till. Jag ler lite-som vanligt-åt de och ska precis lämna salen tillsammans med Rose och Alice när jag får känslan av att vara iakttagen. Jag vänder mig om och söker med blicken åt det håll jag tror att den som tittar på mig sitter, vid Slytherinbordet, det brukar vara de som tittar blängande på mig eftersom jag är en metamorfmagus. Till min förvåning ser jag Scorpius Malfoy snabbt titta bort. Jag rycker på axlarna och springer ifatt Alice och Rose.
När vi kommer in i sällskapsrummet drar Rose med mig upp till sovsalen.
"Vad hände, på riktigt?"
Hon ger mig en anklagande blick. Jag tittar på Alice, hon ser också sträng ut. Jag suckar.
"Jag stannade kvar för att..."
Jag tystnar, vågar inte berätta för de att jag kan se de. Att jag kan se testralerna.
"Leta efter er."
Lögnen är nästan sann iallafall, och den låter helt naturlig.
"Sen märkte jag att ni hade åkt, och skulle precis göra det samma, när jag fick syn på något."
Jag gör en paus och sneglar på de. De ger mig en det-är-bäst-för-dig-att-du-fortsätter-blick, så det gör jag.
"Alltså... Det var bara en skugga, men jag svär på att den var där."
"Sen då?" frågar Alice otåligt.
"Jag försökte lysa upp den för att se bättre, men då försvann den. Så det var allt!"
Jag blir plötsligt irriterad, varför måste de vara så... Överbeskyddande? Jag sätter mig ner på min säng och sjunker ner i den mjuka madrassen. Rose och Alice gör likadant och snart sommnar båda två. Men jag kan inte sommna på flera timmar, och när jag väl gör det fylls natten av ändlösa mardrömmar.

Kärlek kommer, kan jag lova! Mycket från min karaktärs sida

Awesome kapitel Saga Lovegood! Du skrive jättebra!

Jättebra!

Wow!! Dumdumdum... Spännande...

Spännande och mayby lite Creepy

Men Sagis du skriver jättebra juuuu ♥


Kapitel 3
Alices perspektiv
Jag ser på min profil i helfigursspegeln som hänger på en krok i vår sovsal. Min, Rose och Wendys. Vi har den lilla i hörnet, där det bara står tre sängar. Jag slätar till min klädnad över märket med Ravenclaws vapen och vrider på mig.
"Måste du alltid vara en sådan perfektionistisk?" skrattar Rose som sitter på sin säng och sätter upp håret. Jag räcker ut tungan åt henne, men ler.

Wendy vänder sig i sin säng och mumlar något till kudden. Jag ser att hennes hår är i en mörk nyans av grått och höjer ett ögonbryn. Rose hyschar.
"Hon sov nog inte så mycket i natt" viskar Rose, "jag hörde henne prata i sömnen mitt i natten, och hon verkade ganska upprörd."
Jag nickar.
"Bäst att inte väcka henne då, så att vi inte får en monster-Wendy idag"
Rose fnissar och sätter en hårklämma i sitt långa, rödbruna hår.

Jag vänder mig åter mot spegeln och betraktar mitt ansikte. Mitt hår vill aldrig bli rakt, det är rufsigt hur jag än försöker, men jag har satt ett diadem i så att det inte ska synas lika mycket. Mina framtänder syns alldeles för mycket när jag ler, och mina bruna ögon stirrar envist tillbaka på mig. Jag suckar och ser på Wendy som ligger med ansiktet mot mig och andas långsamt. Hon är så vacker, även när hennes hår är grått och ansiktet strimmigt av märken från kudden. Jag önskar att jag var så vacker, tänker jag.
"Vad är det?" fnissar Rose, "Vad var det man brukade säga, 'har du käkat glosylta eller?'"
Hon fnissar högt åt sitt egna lilla skämt. Jag vänder bort huvudet, och känner hur en lätt rodnad sprider sig längs mitt ansikte.

Wendy gnyr till och jag vänder mig om igen.
"Godmorgon, sömntuta" säger Rose, och Wendy, som sitter upp och gnuggar sina ögon, gäspar.
"Vaeklockan?" mumlar hon sömndrucket.
Rose skrattar och jag kastar en blick på min armbandsklocka. Den visar halv åtta.
"Vi borde gå ner och äta frukost nu, om vi inte vill komma för sent till första lektionen." säger jag och Wendy suckar.
"Vad är första lektionen?" frågar Rose medan hon drar på sig sina strumpor.
Jag ser på mitt nattduksbord, där jag la schemat vi fick igår.
"Trollkonsthistoria, med Gryffindor." svarar jag och både Rose och Wendy stönar.
"Då kan jag väl få sova lite till..." säger Wendy, men börjar ändå dra på sig tröjan.
Jag skrattar, lämnar spegeln och går ut genom dörren.
"Jag väntar på er nere i sällskapsrummet" säger jag innan jag slinker ut genom dörren.

När jag går mellan Rose och Wendy nerför spiraltrappan mot professor Weasleys trollkonsthistorieklassrum, känner jag mig hela tiden iakttagen. Jag vänder mig ideligen om, men ser varje gång bara ett par eftersläntrande första-eller andraårselever skynda iväg mot sina första lektioner. Jag intalar mig själv att det bara är min paranoia, jag bara inbillar mig för det Wendy berättade igår. Om den där skuggan.

"Vad tror ni vi ska göra för ”spännande” idag då?" suckar Rose och Wendy rycker på axlarna. Hennes hår är varmt rosafärgat nu, men fortfarande lite grått ute i topparna. Hon grubblar på något, det ser man lång väg, men jag vågar inte fråga vad.
"Vi lär ju se" säger jag kort. Rose nickar, och börjar genast gå igång som hon brukar innan vi ska på hennes mammas lektioner. 'Mamma säger alltid... Jag vill inte... Trollkonsthistoria är tråkigt, jag fattar inte hur hon kan vilja vara lärare i det...'
Jag sticker ibland in ett 'Okej' eller 'Jaså' för att Rose inte ska tro att jag inte lyssnar.

Jag ser på Wendys allvarliga ansikte, på hennes vackra mörkbruna ögon, som aldrig ändrar sin färg, och ett leende sprider sig över mitt ansikte. Jag kan skatta mig lycklig ändå, tänker jag, som har en vän så underbar som Wendy. Till och med nu, när hennes ansikte ser bekymrat ut och hon inte säger något, kan jag inte ta ögonen ifrån henne. Jag önskar att jag såg ut som hon.
"Eller hur, Alice?" säger Rose. Jag vänder mig mot henne, smått förvirrad. Jag har ingen aning om vad hon sagt.
"Jo.. Eh, ja." säger jag och sneglar på Wendy. Hon tittar rakt framåt och säger ingenting. Rose ler och nickar.
"Jag trodde väl det" säger hon och springer plötsligt iväg och ropar:
"Hej!"

Jag tittar upp och ser hur Albus och James kommer gående. James håller en flicka i handen. Hon har långt, blont hår till ryggslutet, mörkblå ögon och ett snällt leende, hon är väldigt söt. Prefektmärket glänser i guld och rött på hennes bröst och jag lägger märke till att hon har ett par söta små fräknar på näsan. Rose springer fram och hälsar direkt, medan jag och Wendy släntrar efter.
"Nya flickvännen eller?" skrattar Rose till James.
James rodnar lite, men flickan sträcker fram sin hand mot Rose.
"Ja. Jag heter Tanja." Hennes röst är lugn och len och sköljer liksom fram när hon talar.
Rose skakar hand med Tanja, och börjar sedan diskutera locka till sig-besvärjelsen med Albus. De hittar alltid något att prata om, de två.
"Hej"
Jag tittar upp och ser Tanjas snälla ansikte framför mig. Hon håller fram sin hand, och jag ser att det sitter en liten ring med en grön sten i på hennes finger. Jag tar hennes hand och skakar den lätt.
"Hej, jag heter Alice" säger jag, och min röst låter så klumpig och mörk när jag precis hört Tanjas klingande röst.
"Fint namn" ler Tanja och jag ler ett snett leende tillbaka.
Tanja hälsar på Wendy och tar sedan James hand igen.
"Vart tog Al vägen?" skrattar James.
"Med Rose" säger Wendy.
Jag kommer att tänka på att det är det första hon sagt på ett tag, förutom när hon mumlande presenterade sig för Tanja. Jag fäster mig inte vid det som jag skulle ha gjort i vanliga fall, en annan känsla som jag inte riktigt förstår cirklar genom mitt medvetande.
Vi börjar gå igen, mot klassrummet där vi ska ha tråkig Trollkonsthistoria. Jag sneglar hela tiden på Tanja, på hennes vackra profil och det långa håret som riktigt glänser som guld. James håller henne hårt i handen, och för ett ögonblick känner jag ett styng av avundsjuka genomsyra min kropp. Jag tittar bort från deras ihopflätade händer och skakar av mig känslan, koncentrerar mig på att se ner i marken medan vi går den sista biten till professor Weasleys klassrum.

Har en dålig känsla om Tanja..

Jättebra skrivet!!!
Och det är redan spännande?!

Ny läsare, bevakar ^^ längtar efter mer ♥