Magic hunters (Prs)

Alayne stannade så fort hon insett att mannen inte följde efter henne. Hon sjönk ned i en lite gränd mellan två hus. Det luktade något fruktansvärt men hon hade börjat vänja sig vid dofterna som staden höll. Med sammanbitna tänder började hon att undersöka sin hand och det var tydligt att hon hade brutit den. Varje rörelse gjorde ont och i egentligen hade hon endast velat vara ett barn igen. Hon önskade att hennes mormor fortfarande hade varit i livet och kunnat guida henne genom det men istället var hon själv. Kanske borde hon inte vara förvånad över det. Hon hade ju sett en ensam kvinna klädd i rött på ett slagfält för så många år sedan men vad det betydde var en helt annan sak.
Alayne hade inget att binda handleden med, eller stödja upp den med. Hon kunde inte ens finna några pinnar så hon hade kunnat göra så att handleden inte rörde sig så mycket. Istället hade hon några främlingars ryggsäck. Hon höll sin hand tätt emot sig själv samtidigt som hon öppnade ryggsäcken med den andra för att börja se vad som var i den. Om hon hade tur skulle den innehålla lite mat.

Anneli gömde sig bakom en tegelmur och sjönk ihop till fosterställning, men huvudet i händerna. Hon försökte hålla tillbaka tårarna som brände i hennes ögon, men det var omöjligt. Besvikelsen och ensamheten sköljde över henne som en kall våg. Hon hade inte klarat sig ens en halv dag hemifrån. Hennes ryggsäck var stulen och hon var redan efterlyst av hennes far som ville döda henne. Hon spanade omkring sig och när hon såg att ingen var i närheten öppnade hon sin ena handflata och lät en liten eldsflamma brinna i den. Den gav henne lite hopp.

Alayne hade tur. Det fanns både bröd och äpplen i ryggsäcken. Hon tog ett av äpplena och tog en stor tugga. Saften rann nedför hennes haka men hon brydde sig inte. Maten lade hon ned i sitt egna ränsel men lämnade kläderna. En tanke slog henne. Det var pojkar som hade tappat ryggsäcken men samtidigt var det kvinnokläder i den. Inte för att det spelade så stor roll för Alayne. Hon drog sönder ett av plagen och gjorde en armslinga till hennes hand så att den vilade emot hennes mage. Då den var stabiliserad kändes det bättre men samtidigt visste hon att det skulle ta lång tid innan den skulle läka ordentligt.
Alayne bestämde sig för att hitta någonstans där hon skulle kunna sova. Dagen hade varit lång och började lida emot sitt slut och det var då hon såg det. Eldsflamman, var det som fångade hennes öga. En ung flicka med brunt hår satt med en liten eld i handen. Alayne stannade upp och stirrade på henne med stora ögon innan hon kastade en blick runtomkring sig. Var den unga kvinnan inte rädd om sitt liv? Visste hon inte att man kunde dö för att ha sådana förmågor? Visste hon inte att alla var informatörer?
”Vad gör du?” utbrast hon till sin egen förvåning.

Anneli hoppade till med ett skrik och knöt handflatan hårt.
"Snälla, berätta inte för någon!" snyftade hon. "Speciellt inte för min... För ers majestät konungen..."
Hon tryckte sig mot tegelmuren och betraktade kvinnan framför henne. Kvinnan hade rött hår och en grön tygremsa lindad runt axeln. Den såg bekant ut. Hon höll en ryggsäck i handen. Annelis ryggsäck! Hon vågade inte be om den, det kändes för våghalsigt nu när hon var i underläge, så hon bara stirrade tårögt på den.

[Vet att jag inte kanske var så tydlig men Alayne gjorde sig av med ryggsäcken och lade ned det hon ville ha i sitt egna ränsel. C: ]

Alayne ser hur den unga kvinnan trycker sig emot tegelmuren som om hon vore rädd för Alayne vilket får Alayne att le något. Det är inte ofta någon är rädd för Alayne och hon känner sig något obekväm i det.
”Ifall du fortsätter att exponera dig så, så kommer jag inte behöva göra det för du kommer göra det själv”, säger hon något hårdare än vad hon från början hade föreställt sig låta.
Alayne hör röster närma sig och går förbi flickan längre in i gränden för att inte bli sedd av rösterna som tillhörde två män.

[Jaha... XD]

Anneli tryckte sig ännu mer mot tegelmuren, om det var möjligt... Hon hade också hört de två männen. Bara det inte var hennes fars soldater.

[Sorry att det inte blev så långt, men ville inte ta beskrivningarna av männen ifrån dig.]

[Nästa gång är det bara att ta för dig och fortsätta. Har oftast ingen direkt plan. ^^ Och ifall så skulle vara fallet så kan jag anpassa mig. C: ]



Alayne ser de båda männen, klädda i samma uniform som de andra soldaterna som hon sett i staden. Hon kastar en blick på flickan jämte henne ser hur hon trycker emot tegelmuren och känner hur en nysning börjar att hota. Alayne lägger ett finger under näsan, försöker att hålla den inne även om hon har en övertygelse om att hålla inne nysningar är något som är dåligt men trots det så går det inte.
Männen, soldaterna tystnar och vänder sin uppmärksamhet emot gränden. Alayne ser åter igen på flickan en för en sekund innan hon drar in ett andetag och går emot soldaterna.
”Ska ni inte säga prosit så att inte djävulen får mig själ?” frågar hon och ler stort emot dem båda männen. En av dem är något yngre, bara några år äldre än Alayne själv medan den andra skulle kunna vara hennes morfar eller farfar. Hon ser hur deras blickar for över henne och hur den äldre fastnar vid hennes arm medan den andras fastnar vid hennes ögon. Alayne slår bort sin egen blick för en stund och hör hur de ber så mycket om ursäkt.
”Har du gjort dig illa, miss?” frågar den äldre av dem och Alayne ler lite urskuldande samtidigt som hon tar de sista stegen och sluter det lilla avstånd som bildats mellan dem.
”Jag råkade ramla tidigare och knäckte till handen men den kommer att läka”, säger hon och slår åter igen undan blicken som om hon vore generad. För ett ögonblick är hon rädd att de vill undersöka hennes hand men innan de hinner säga något om det fortsätter hon, ”jag är något vilse.”
Den yngre mannens blick känner hon hur den bränner henne och vänder sig till den äldre.
”Skulle ni kunna visa mig tillrätta? Jag måste finna ett respektabelt världshus jag kan tillbringa natten och jag är rädd att jag inte kan det i de här kvarteren.”
Den äldre mannen ger henne sin arm och Alayne tar emot den. Sakta börjar de gå och lämnar flickan oupptäckt i gränden. Alayne hoppas att hon skulle klara sig.

Anneli pustade ut när den unga kvinnan lockade bort soldaterna, men hon kände sig också ganska ensam och övergiven. Solen hade börjat gå ner och hon tänkte att hon behövde hitta sig ett ställe att sova på. Skulle hon våga ta sig in på ett värdshus, eller skulle hon gömma sig? Då fick hon en idé. Hon trollade fram en flamma igen och höll den mot sitt hår. Efter 1 minut var nästan hela håret bortbränt. Hon spolade lite vatten över håret och lät det torka med en liten vindpust. Ibland var hennes krafter användbara. Hon hittade lite kol i gränden hon gömde sig i och sotade ner hela sitt ansikte och de synliga delarna av kroppen. Sen slet hon hål på sina kläder. Nu skulle ingen känna igen henne. Hon reste sig upp, kikade ut från gränden och kollade sig oroligt omkring. Sen började hon springa efter den unga kvinnan, mot värdshuset.

Alayne ler efter männen, soldaterna påminner hon sig själv och ser hur den yngre vänder sig efter att de vandrat en bit uppför gatan och tittar tillbaka emot henne för en stund. Hon möter hans blick för en stund men vänder sedan bort den, i rädsla för att han skulle ångra sig och komma tillbaka. Snabbt skyndar hon sig in och möts av höga ljud, skratt och musik. Lukten av mat får hennes mage att klaga och Alayne letar snabbt upp värdinnan och ber om ett rum och ett mål mat. Hon ger henne några mynt hon tidigare tagit och den äldre kvinnan visar henne vänligt till ett rum. Alayne ber henne även komma med maten till rummet innan hon lämnar henne.
Alayne sjunker ned på sängen. Låter sitt ränsle landa på golvet intill den och suckar ljudligt. Hennes arm bultar och hon önskar för en stund att hon inte befinner sig i någon stad, att hon aldrig begett sig in i den men hon hade varit tvungen, driven utav hunger. Trött lägger hon sig ned på sängen, fortfarande fullt påklädd och känner hur hon börjar drivas bort till drömmarnas värld.

Månen stod redan högt på himlen när Anneli kom fram till värdshuset. Hon gick mot porten, men stannade utanför och tvekade. Hon hade aldrig varit utanför sitt torn förut, därför aldrig varit på ett värdshus eller något annat ställe med mycket folk. Hon hörde dånade skratt och lutmusik därinifrån och doften av grillat kött retade hennes näsa. Hennes mage var tom, men likaså var hennes pengar. De där pojkarna hade tagit dem när de tog hennes ryggsäck. Hon letade sig mot baksidan av värdshuset. Om hon hade tur kanske hon hittade några köttiga ben att gnaga av som kokerskan hade slängt ut genom köksfönstret.

När hon stod och rotade bland skräpet på baksidan blev hon påkommen av en pojke, ungefär lika gammal som hon. Han flinade mot henne och räckte henne en lite bränd brödlimpa.
"Är du hungrig?
Anneli nickade och tog tigande emot brödet. Hon tog en tugga och betraktade pojken med stora ögon. Han hade mörkt hår och bruna ögon. Hans hy var också mörk, men den syntes knappt under allt mjöl han hade på sig. Anneli förstod att han måste vara bagarpojke antingen i bageriet eller i värdshuset. Hon tyckte om hans sätt att se på henne, hans leende. Om inte hennes kinder och öron var täckta av sot och smuts skulle de säkert lysa röda. Han bjöd in henne till hans rum i värdshuset på ett mål mat och hon följde lydigt efter.