The darkness around us. (Öppet rollspel)

Namn: Angelica Bianca Chloe Wright
Ålder: Hon är 19 år gammal.
Utseende: Hon är cirka 180 centimeter lång och hon har långa naglar som hon brukar roa sig med att klippa till så de liknar klor. Alltså, spetsar hon till dem helt enkelt.
Hennes mest använda kläder:
Hon är dessutom väldigt smal och väger runt 56 kilo och vill bli smalare och väga mindre. So hon äter dåligt.
Bakgrund&Personlighet: Bianca är en ambitiös nitton-åring och har sedan hon varit liten haft arbete som modell. Allt ifrån blöjmodell till dagens bikinimodell. Hon har alltid blivit jämförd och har alltid jämfört sig själv med andra. Hon har aldrig känt sig bra nog, hon har aldrig känt sig tillräcklig. När fotograferna sa "Bra jobbat, fina bilder." trodde hon aldrig på dem. Hon ser på sina babybilder och ifrågasätter hur hon kunnat vara så fet och hemsk. Hon hatar dem, hon kan inte se sig själv i spegeln utan att hitta fel. Men det låter hon ingen se. Hon vägrar låta någon se att hon är svag. Hon är inte svag. Så istället är hon aggressiv, divig, bitchig och asocial, hon har ett häftigt humör och har svårt i sociala situationer helt enkelt. Det är svårt att komma in till henne, hon har aldrig haft en riktig vän. Hon har faktiskt knappt träffat folk i sin egen ålder, någonsin. Förutom på olika fototagningar och då är de inte direkt sociala. Hon är kritisk mot andra, kritisk mot sig själv. För att vara helt ärlig har hon nästintill inget självförtroende och gör allt för att hennes mamma Eloise nöjd, hon måste. Hennes pappa Steven är inte direkt där för att hjälpa till och hennes äldre bror hör aldrig av sig. Hon vet inte ens var hennes bror är någonstans.
Övrigt: Hon har en söt liten fluffig hund som heter Bonita, hon kan sex olika språk; Franska, spanska, japanska, tyska, portugisiska och engelska. Hon har gått grundläggande kurser i självförsvar, kan använda en pistol utan större problem då hon fick lära sig det inför en tagning och är allmänt känd. Rollas fram?
Rollare: AlexZz

Är det OK? ^^

AlexZz, bättre än okej. C:

Tack, din mall var också sjukt bra.

Namn: Avena Hill
Ålder: 17 år
Utseende:

Avena är liten till växten, ca 160 cm.
Hon har blek hy, svart hår och svarta ögon.
Klär sig ofta i stora tröjor som hon gömmer sig i.
Bakgrund&Personlighet: Kommer från slummen är från början ett gatubarn som sedan kom till barnhem och nu bor ovanpå en krog där hon jobbar natt för att ha råd med skolan.
Hon är en blyg tillbakadragen tjej som läser och studerar flitigt för att skaffa sig en bra framtid.
Hennes liv har snurrat kring alkohol, droger, och självskadande vilket hon nästan slutat med allt.
Hon vill inte hamna i dåligt umgänge igen och skippar alkoholen och drogerna samt försöker med det sistnämnda med.
Övrigt:
Rollare: Vildvittra

Här kommer min mall, hoppas ni gillar den ^w^

Namn: Brandon Smith

Utseende:
Brandon är en typisk 18 åring har inte riktigt bestämt sig vem han egentligen är. Men det är en sak som har varit bestämt hans klädstil. Sedan han gick i tredje klass har han använt sig av skjortor och jeans. Han brukar ofta ha på sig slips men färgen byts ut från dag till dag. Hans favoritfärger är grön och röd. Han har aldrig tid till att fixa till sitt hår. Han har ALLTID på sig läderhandskar utan fingar (som på bilden). Hans ögon lyser skarp blått(många säger att om man stirrar i dom förlänge blir man blind…). Han är ca. 183 cm lång och han har inte så värst mycket muskler. Han väger ca. 65 kilo.

Bakgrund&Personlighet:
Sedan Brandon föddes har han bott i en medelklass familj i ett litet hus nära vattnet. Brandon har aldrig varit en människa som försöker bli vän med andra. Efter att föräldrarna började inse att det var något annorlunda med Brandon så bestämde de sig för att Brandon inte kulle få gå i skola utan att han skulle bli hemskolad. Det började bra men efter 3 år såg föräldrarna att Brandon inte hade några vänner utan bara satt och läste på fritiden (Brandons stora förälskelse var i böcker…). När föräldrarna sa till honom att sluta läsa böcker så spenderade han stor del av sin fritid nära vattnet. Sedan Brandon var liten hade han en sorts dragning mot vattnet. Det var när han var nära vattnet som han kände sig som friast. Efter ett tag precis när fyran skulle börja så medelade hans föräldrar att han skulle få börja i en vanlig skola. Men det gick inte som föräldrarna planerat. Brandon försökte inte få vänner utan var väldigt skygg. Han spenderade sina raster med att läsa i böcker från biblioteket. Brandons föräldrar började inse att det inte fanns något att göra utan att Brandon bara skulle dra sig undan och läsa. Eftersom Brandon läste väldigt mycket (inte bara skönlitteratur utan även faktaböcker) så gick det väldigt bra i skolan tills läsandet gick över en gräns. Han började skolka i 9an för att kunna läsa mer. Hans föräldrar slutade bry sig om honom och han blev bara mer och mer ensam. Men det gjorde igentligen inte Brandon något eftersom då fick han mer tid för att läsa och det var ingen som störde honom.

Övrigt: Brandon kan det mesta och gillar att berätta om sina kunskaper. Men han är väldigt skygg och har problem att träffa nya personer. Hn värderar sina böcker mer än en människas liv och om han fick välja så skulle han såklart välja böckerna.

Rollare: Sir. Carmas Beloshie Den Förste

Das ist gut, sehr gut! C:

Yay, alla mallarna inne. Tänkte att vi kanske kunde hoppa rakt in i det och säga att de blir "kallade" till porten som för dem vidare, eller hur låter det?

Någon frivillig som vill börja, annars kör jag. C:

Du kan köra om du vill. ^_^

[Ursäkta för det tagit en stund och vet att det här är dåligt men får duga. C: ]



Svetten lackade Anas panna. Trotts att det fortfarande var tidigt så hade värmen börjat tränga sig på men hon gav sig inte utan lät inte de sugande lårmusklerna eller hennes ökande andetag vinna över henne. Med varje steg kom hon närmare stentrappan som hon satt ut som sitt mål och då hon passerade den spred sig ett leende över hennes läppar. Ett glädjetjut for ur hennes mun och Backup som alltid följde henne överallt svarade med ett glatt skall. Han flåsade likt henne och sprang ned till vattnet igen för att svalka sig i det lugna havet.
Det hade legat stilla hela morgonen och det hade inte varit någon ide att ta med sig brädan ned till stranden. Och tillskillnad ifrån många andra morgonar fanns det inte en enda surfare ute även om hon sett Mark och hans lillebror längre bort tydligt besvikna över bristen på vågor.

Backup gav ifrån sig ännu ett skall och Ana begav sig ned till vattnets rand där han stod och skällde emot vattnet som om det vore något som skrämde honom.
”Backup”, sade Ana men istället för att lyssna reste han ragg och skällde mer. ”Det är inget farligt.”
Ana doppade fötterna i det ljumna vattnet och så fort hennes hy nuddade vattnet tystnade Backup. Han satte sig ned och tittade på henne med den där löjliga minen som alltid fick henne att skratta.

Så kände hon hur något tog tag i hennes fot och drog henne ut på djupare vatten. Ana kände hur skräcken syrade igenom hela hennes kropp. Hon försökte kämpa emot men vad det än var så var det för starkt för henne. Det drog henne ned, ned under vattenytan och Ana kände hur vattnet tog slut i hennes lungor snabbt. Hon försökte simma, hon försökte nå ytan men det dröjde inte länge förrän hon helt tappat orienteringen och inte ens visste vilket håll ytan låg. Vatten for in i hennes lungor och svarta prickar började fläcka hennes blick. Allt gick för snabbt men så dunsade hon ned på något hårt och åter igen kunde hon dra in ett djupt andetag. Flämtandes satt hon på något kallt och hårt en lång stund innan hon återhämtat sig, innan hon kunde se sig om för att försöka förstå var hon var.

[No, det är inte dåligt. o_o What are you talking about?]

Bianca ser på sig själv i garderobens spegel med kritisk blick; den visar tre sidor av henne och just nu är det tre sidor för mycket. Hon drar händerna genom håret gång på gång bara för att det inte vill lägga sig rätt sedan hon provat det där linnet. Vad håller hon på med? Hon sätter knutna händer på pannan och lutar sig bakåt ett tag och ser på den enorma högen med klänningar, t-shirts, linnen och jeans som ligger på sängen. Den där förbannade tidningen, hur understår de sig att kalla henne en självklar favorit till att väljas som årets mode drottning en nybörjare? En wannabe i modevärlden? Bianca vänder sig om för att granska ryggen och man ser tydligt ryggkotorna som sticker ut, trots att hon satt på sig ett säckigt linne nu. Hennes mamma hade inte varit nöjd med artikeln, vilket Bianca förstår. Vilken flopp hon är. Misslyckad, hon är misslyckad.
"Klart du är." Mumlar hon högt. Självklart att hon är en flopp och ett misslyckande, hon kan inte göra något rätt. Om hon gjorde något rätt skulle de tycka om henne. De skulle inte ifrågasätta henne.

”Gör bättre ifrån dig i nästa kampanj, Angel.” Angel, Angel Right är hennes fulla ”scennamn”. Bianca ser på sig själv och, granskar varenda fel. Hennes ögon, de är blå, är det inte inne med blåa ögon? Kan man ändra det? Kanske det är för att hon är sen i modetrenderna? Men hon har de bästa apparna för att hålla koll på de senaste trenderna, men de kanske har fel? Hennes mamma kanske tror att hon inte försöker, tänk om fotograferna och redaktörerna tror det också? De kanske tror att hon inte försöker!? Bianca trycker reflexmässigt händerna mot pannan för att hålla in tankarna där de ska vara, i hennes huvud. Hon andas hastigt, korta andetag... det låter hemskt. Hennes andning, kan man ändra den? Hon trycker in händerna så hårt hon kan och när hon tittar upp igen i spegeln ser hon de små prickarna som kvarlämnats vid hennes ögon på grund av hennes armband och hon drar genast, smått panikslaget, upp smink och försöker jämna ut sin foundation igen. Hon lyckas, hon lyckas alltid.

Det är ungefär när den här tanken slår henne som hon lutar sig mot spegeln och upptäcker inte förrän det är för sent att hon fortsätter framåt. Snubblar hon? Men hon knöt skorna, det gjorde hon... det var viktigt för outfiten. Men hon föll igen, och det slutar inte. Hon faller genom och faller inte till marken. Hon kniper ihop ögonen av skräcken som griper tag i henne. Sedan dunsar hon ned på någonting och det ser hon inte eftersom hon fortfarande inte öppnat ögonen, hon vågar inte.

Clarissa var på muntra tankar när hon var på väg hit. Hon hade en riktigt bra morgon, lyckades få till sminket perfekt för en gångs skull, väskan med träningsredskapen var redan packad natten innan, så hon kunde gynna sig en halvtimmes extra sömn. Sedan var det upp och hoppa, duscha, sätta upp det på tok för långa håret enligt Lazurus i en hård knut, äta frukost, ta på sig kläderna, och säga "Hej då, vi ses sen! Älskar dig!" till de som var vakna i huset. Till och med hennes lilla, väldigt rara och ibland väldigt otacksamma katt hade varit vaken, kurat ihop sig på hennes säng när hon hade förberett sig framför spegeln. Den svarta sport-bh:n såg ut att vara ett med det svarta linnet. Svarta läggnings och sedan specialskor som också var svarta, skor som Lazurus hade fixat fram åt henne. Det var hennes utstyrsel, som hon gick hit med, åtminstone, hon hade givetvis fler i väskan, väskan är enorm, vapen, kläder, lite mat, pengar, allt. Hon bär den varenda gång, måste alltid vara beredd på vad Lazurus hittar på.
Men, nu, nu är hon inte särskilt nöjd, vare sig över sig själv eller hennes idiotiska mentor.
"Höger, vänster, höger, höger, spark!" skriker han åt henne och hon slår allt hon kan på säcken, för allt vad hon är värd, sedan får hon nog, plockar fram dolken ur skidan hon har fastspänd på låret och skär smidigt säcken, all sand rinner ut på golvet. Hon är så jävla förbannad. Han driver henne hårdare än någonsin, och hon förstår inte det riktigt. Hon känner sig otillräcklig, men igår natt, när hon tittade på sig själv i spegeln så såg hon sina magrutor tydligare än någonsin, hur hennes muskler syntes mer än någon, och hon började nästan bli rädd. Rädd för att någon ska märka något. Hur kommer det sig att hon har blivit så "dålig" ifall hela hennes kropp tyder på något annat, varenda dag vaknar hon upp med träningsvärk i varenda del av kroppen, och det får vara nog.
Hon sjunker ner på golvet, flämtade, han har hållit på så här med henne i tre timmar nu. Värmde upp henne med nya sätt att göra folk illa, nästan döda dem, och hon fick träna på dockor i en halvtimme, sedan sade han att de skulle fortsätta på de nya greppen och tekniken imorgon, sedan var det vapen också. Hon är redan så skicklig man kan bli med kniv och dolk, så idag var det dags att träna med bågen. Hon hatar den, så hon lyckades få Lazurus att gå med på att öva med pistol ena halvan av vapentiden och bågen den andra. Sedan så har hon stått här ett tag och slagit och slagit. Tills nu.
Sanden under henne känns varm och kall på en och samma gång, handskarna hon har på sig skyddar henne mot sandkornen som annars skulle sätta sig fast på hennes handflator, och hon hatar känslan av hand mot handen.
"Vad tror du att du håller på med?" undrar Lazurus. "Vi är inte klara. Upp och hoppa. Du behöver komma i form igen!"
Hon ställer sig upp, lägger tillbaka dolken i skidan. "Jag är redan i form! Min kropp är starkare än någonsin! Om vi fortsätter så här kommer mina föräldrar komma på mig!" skriker hon förbannat.
"Måste vi lägga till mental träning igen? Lite yoga kanske skulle vara bra?"
"Va? Nej!" tjuter hon. "Ingen mer yoga! Killen försökte döda mig! Fem gånger, Lazurus!" skriker hon förbannat, går bort till bänkarna som finns i den kusliga lagerlokalen de använder som träningshall. Hon greppar tag i väskan, hänger den över axeln och tar sedan tag i den ena vattenflaskan - hon har jämt med sig två - och dricker ur den. "Jag tar en dusch, L."
"Vi är inte klara!"
"Det tror jag nog. Säg till när ditt ben har blivit bättre. Tills dess tar jag ledigt. Annars kommer jag aldrig kunna fortsätta. Jag skadar ju nästan mig själv!" skriker hon argt åt honom och ser på hans blåa ögon. Svart hår, svarta kläder, utländska drag, allt har något mörkt över sig, utom hans ögons färg. Ögonen i sig är mörka, de är de alltid, Clarissa har aldrig blivit klok på hur de blåaste ögonen hon sett i sitt liv kan vara så mörka på en och samma gång.
"Släpp mig!" tjuter hon plötsligt när någon griper tag i henne. Hon tänker inte attackera. Det skulle bara göra honom skadeglad, så det enda hon gör är att lägga tillbaka vattenflaskan och klamra sig fast vid väskan när hon vänder sig om, redo att konfrontera honom. Han står sju meter ifrån henne, och ingen håller i henne. Ingen drar egentligen ner henne mot golvet, inget sitter på henne, inget får henne att pressas mot golvet.
"Släpp mig! Vad i helvete?!" tjuter hon och försöker resa sig. Hon ber om hjälp från sin mentor, och hennes mentor skyndar fram. Lazurus skyndar fram så mycket han kan innan han stannar till. Han ser på henne. Hon ser på honom. Och då ser hon det. Det mörka i hans ögon har blivit ersatt med rädsla. Ren och skär rädsla.
Och då förstår hon det, hon kommer dö. Vad som än drar henne mot jordens inre kommer få henne dödad, och ungefär samtidigt som den teorin ploppar upp i hennes huvud känner hon kroppen krossa golvet likt en vattenyta, och hennes mentors blick blir helt förkrossad. Inte på ett bra vis. Det ser ut som om han blir helt galen i det ögonblicket.
Hennes kropp fortsätter att sjunka igenom jorden som om allt vore vatten, som om allt vore luft.
Och hon skriker inte ens. Allt hon gör är att klamra sig fast vid det enda hon har - hennes väska, fullproppad med allt möjligt.

[Förlåt... o.o' För långt och inte särskilt bra >.< ]