Hunger Games

Signe fann sin åktur, intressant. Det var onekligen fint i huvudstaden, detta var annat än de nedslitna husen i 10an. Hon kände sig fin, ja snygg och ren med. Hon var inte ens rädd, att dö skulle alla även om hon inte hade tänkte det i första tagen. Lätt trycker hon sin partners hand för att lugna honom även om hon inte rör en min.
Vagnarna stannar i en halvcirkel och hon ser upp mot Snow, Cecar och de andra spelledarna. Publikens jubel avtar då Snow tar till orda, hälsar de alla hjärtligt välkomna till det årliga Hungerspelen.

Zoe lyssnade inte särskilt noggrant medan Snow pratar, däremot är hon noga med att få det att se ut som om hon tar in varje dumt obetydligt ord, ifall en kamera skulle börja filma henne. Plötsligt slår insikten att hennes familj ser allt henne. Skulle de förstå att hon bara spelade för större chanser att överleva? Eller trodde de att hon faktiskt tyckte att det var kul att vara här? Gjorde hon det? Nej, hon kanske hade kul medan hon åkte genom staden, men det räknades inte hon var inte sig själv. Hon kände sig skyldig att hon deltog i charaden. Hon skulle kunna ha försökt vara sig själv, visa hur fel spelen var. Istället gjorde hon allt för att överleva, hon skulle säkert säga något snällt om huvudstaden i framtiden för att förbättra sina chanser. Hon mådde illa av sitt eget beteende.

Signe stirrade fram med uttydbar min då Snow talade, visade varken att hon gillade eller ej. Då han pratat och nationalsången slutade åkte vagnarna vidare i parad, publiken klappade i händer. Äntligen var de ute i lokalerna och de kunde hoppa av. Signe såg sig om med samma outsägliga blick och tar sin distriktpartner i axel, en bra jobbat klapp.

Så fort vagnen stannade vände sig Zoe och pojken från hennes distrikt ryggen åt varandra, det är tydligt att ingen har för plan att lossas vara vänner här.
Zoe önskade att hon kunde säga att det värsta innan spelen i alla fall var över, men det var inte sant. Intervjun var kvar, den gav henne rysningar. Hon skulle behöva spela glad och förväntansfull på ett helt annat sätt än nu. Om hon bara kunde peka fingret åt kameran och sedan vara klar eller något. Eller börja prata om hur fel spelen var. Men hon trodde knappast en person i spelen någonsin skulle kunna få folket i distrikten att slå tillbaks mot huvudstaden. Om Zoe inte höll sig till planen skulle hon helt enkelt bli döda utan att ens ha en chans att överleva.
Zoe steg av vagnen och gjorde sig redo att ta sig tillbaks "hem".

De gick med deras stylist och handledare och team mot hissarna och klev in. Då de väntade på att dörrarna skulle stängas eller någon skulle komma berömde stylisten kvittrandes hennes framförande, det hårda som hon skulle ta hem allt. Signe svarade inte men gav henne samma blick vilket fick henne att tystna så småningom vilket Signe tyckte var roande.

Zoes handledare ledde henne och hennes distriktspartner in i en hiss, där folk från ett annat distrikt redan stod. Zoe hade kollat på inspelningarna från slåttrarna tillräckligt mycket för att ha koll på sina flesta mot spelare. Hon visste att deltagarna i hissen var från distrikt tio. Zoe stirrade ner i marken, det gjorde henne illamående att veta att hon snart skulle försöka döda dessa människor. Hon önskade att hon kunde sluta se dem som människor, som hade ett liv och familj hemma i sitt distrikt. Sanningen att de var människor som var lika verkliga som hon själv vägrade att ge med sig och glömmas bort. Hur kunde huvudstaden inte se hur hemskt det egentligen var? Det skulle vara lindrigare om huvudstaden bara avrättade dem här och nu! Medan Zoe tänkte allt detta stod hennes och pojken från hennes distrikts stylister och diskuterade möjliga förbättringar inför nästa år, de verkade inte inte särskilt nöjda med hur deras verk hade sett ut på tv.

Signe studerade de andra två ingående, det var detta hon inte gillade med spelen. Det var riktiga människor och inte djur hon skulle döda, hon skulle slakta. Hennes gröna ögon utryckte det men inte hennes kropp, hennes ansikte. Allt på henne visade hårdhet, grymhet och död. Hissen åkte och hon betraktade flickan.
"De kunde inte satt på dig något mer tilltalande?" sa hon roat om klänningen som såg förfärlig ut, hemsk, avskyvärd.

Zoe tittade upp från marken för att se om flickan pratade med henne. Det gjorde hon tydligen. Flickan skrämde Zoe, hon såg ut att vara en farlig motståndare. Ingen Zoe skulle vilja träffa på efter spelen började. Här i hissen hade hon ingen orka att bli skrämd.
"Tro mig, jag önskar jag kunde" lovade Zoe och skrattade till, samtidigt som hon surt sneglade mot sin stylist. Flickan, som Zoe nu kom ihåg som Signe, hade fått en mer lyckad outfit. Den fick henne att se tuff ut, någon man skulle kunna tänka sig att sponsra. Och hennes kläder såg inte ut som om hon hade hämtat dem på en sopptipp, och hon såg inte ut som ett ljust blåbär i ansiktet.

Signe gav henne ett snett leende, "Bevisa motsatsen på träningen och intervjuen ska det nog gå bra." sa hon som avskedshälsning då hissen stannade vid tionde våningen. Hon och hennes distriktpartner och resten klev av. Signe visste att det var henne man satsade på av dem två men hon tänkte ge honom en smärtfri död det var det minsta hon kunde göra för honom.

Zoe skulle blivit glatt överraskad om Signe hade visat sig verka trevlig någon annanstans, någon annan gång. Inte nu, när hon antagligen skulle försöka döda Zoe om bara några dagar.
Zoe önskade hon kunde bevisa någon motsats på träningen eller intervjun, men hon hade inget att bevisa. Hon hade knappast någon talang som skulle kunna hjälpa henne i spelen. Skulle hon kunna säga något under intervjun? Knappast, inget mer än att hon hata sin klänning i alla fall. Hon var för feg, hennes skådespel skulle antagligen vara det ända hon vågade sig på.
Hissen steg ännu en våning, Zoe följde deras handledare in i lägenheten.