Ron hos Dursleys

Petunia sprang direkt upp till Harrys sovrum. Hennes hästansikte såg både oroligt och argt ut på samma gång. Hon visste att Harry hade en vän som hette Ron (hon hade inte glömt brevet de fick innan VM i Quidditch). Harry hörde att hon kom. Han fick panik. Hade de redan upptäckt det? Han sa åt Ron att hålla manteln på och satte sig på sängen, i ett försök att se oberörd ut.
Moster Petunia kom in. Hon stirrade på Harry en lång stund.
"Förklara det här" sa hon till sist.
"Förklara vad för nåt?" sa Harry.
"Försök inte, du vet mycket väl vad jag talar om" sa moster Petunia. "Dudley berättade allt. Är den där Ron här nu eller?"
"Varför i hela friden skulle han vara det?" sa Harry. "Så länge han inte..." Han döljde en fnissning. "...kan göra sig osynlig!"
"Jag... Det... Det är väl inte omöjligt för 'er sort'?"
"Jag vet ingen förtrollning som skulle kunna göra en människa osynlig" sa Harry. "Om du fortfarande inte tror mig, leta igenom rummet då!"
Moster Petunia började leta. Hon såg ganska besvärad ut när hon tittade igenom rummet. Till sist...
"Jag kommer hålla ögonen på dig i fortsättningen, förstått?"
"Okej" sa Harry.
När moster Petunia hade gått hördes ett stönande från garderoben.
"Äntligen!" sa Ron. "Den där kvinnan var inte särskilt trevlig du!"
"Välkommen till klubben" sa Harry uttråkat.
"Men hur kunde din kusin... Vad han nu hette... Veta att jag var här?" sa Ron.
"Han hörde mig väl när jag sa åt dig" sa Harry.
"Vet du vad" sa Ron. "Jag tror du behöver muntras upp lite"
Han hade tydligen väntat sig att Harry skulle säga emot för att han blev riktigt förvånad när Harry sa:
"Du har rätt. Jag tror vi skojar lite med Dudley ikväll..."

Åh snälla fortsätt. *bevakar*

Fortsätt!
Bevakar!!

Ron stirrade på Harry. Skojar med Dudley? Inser han vad han riskerar?
"Harry" började Ron försiktigt. "Är du verkligen säker på det? Jag menar..."
"Jag vet vad du menar och ja, jag är säker" sa Harry. "Det enda som kan hända är att de blir arga, men de skulle aldrig våga sig på våld! Kom igen nu, det blir kul!"
"Men vad ska vi göra då?" sa Ron.
"Jag tänkte att vi kunde ta osynlighetsmanteln och täcka allt förutom våra huvuden och skrämma honom. Han kommer tro att han har drömt." sa Harry.
"Det är en bra idé" sa Ron. "Men om..."
"Jag är ganska van vid bestraffningar vid det här laget" sa Harry och log. "Det jag är rädd för är om de låser in mig i skrubben under trappan, vad händer med dig då?"
"Jag vet inte." sa Ron.
De fortsatte diskutera hela dagen och när de inte gjorde det pratade de om annat. De hade redan fått en uggla från Hermione med mat och den satt de och plockade bitar från medans.
Till sist blev det kväll. De smög med osynlighetsmanteln på in i Dudleys sovrum. Han låg som vanligt och snarkade. Harry tecknade åt Ron att väcka honom. Då drog de av manteln så att huvudena syntes. Dudley började hosta och sen tittade han upp. Han såg Harrys och Rons ansikten och fick panik. Han började skrika och fäktas omkring sig.
"Kom sa Harry ur mungipan till Ron.
De gick tysta in i Harrys rum, precis i tid för att Petunia och Vernon inte skulle se de. När de kom in började de båda gapskratta.
"Såg du hans min?" sa Harry, helt dränkt i skratt.
"Ja, såg du hur rädd han blev?" sa Ron, minst lika full i skratt.
"Shh!" sa Harry.
"Vad är det?" sa Ron.
"De kommer!" sa Harry. "Göm dig under manteln!"

Spännande vill läsa mer

Spännade!!!

Jättebra ff! Bevakar absolut ♥

Ron satte snabbt på sig manteln och hann precis gömma sig under den när morbror Vernon kom in. Han var skräckinjagande när han var så där arg. De små springorna till ögon glodde ilsket på Harry och ansiktet lyste klarrött i mörkret. Han sprang fram till Harry och ruskade honom fram och tillbaka så hårt att glasögonen for av. Han skrek:
"Vad är det du har gjort med Dudley? Han säger att han såg ditt och någon annans ansikte i hans rum, VAD VET DU OM DET?"
"Jag vet ingenting!" skrek Harry tillbaka. "Du vet att jag inte får använda magi hemma, hur i all världen skulle jag kunna göra det?"
"Jag litar inte på dig, och det vet du" sa morbror Vernon, nästan viskande. "Du skulle mycket väl kunna göra nåt sånt bara för och skrämma honom!"
"BEVISA DET!!!" skrek Harry det högsta han kunde.
"Tala inte i den tonen till mig!" röt morbror Vernon. "Det här får inte hända igen! Jag låser in dig här, och försök inte rymma, för då blir det synd om dig!"
"Javisst" sa Harry, den här gången lite vänligare. Inget värre? Det var nåt som inte stämde med det här... Sen kom han på det: Marge! Hon kommer säkert och bli överförtjust av att Harry blivit bestraffad! Å nej!
Till sist gick hans morbror. Harry stängde dörren och Rons röst hördes.
"Vad är det för jävla människor!" skrik-viskade han. "Inser de inte vem du är? Ååå, jag ska..."
"Du ska ingenting!" sa Harry. "Jag har varit med om värre. Nu slipper jag ju iallafall faster Marge!"
"Det är sant" sa Ron. "Men var är dina glasögon?"
"De är här" sa Harry och gick och hämtade de. "Men hur ska du sova?"
Det hade de inte tänkt på!
"Det går ju alltid under sängen" sa Harry. "Med osynlighetsmanteln som täcke."
"Blir inte det lite trångt?" sa Ron.
"Nej, det finns gott om plats här" sa Harry. "Kryp in!"
Ron kröp in under sängen och redan efter 10 minuter sov han djupt. Men Harry låg vaken. Han tänkte på vad som skulle hända härnäst. Skulle de verkligen lyckas med det här? Och skulle Hermione lyckas skicka tillräckligt med mat? Kommer Marge stanna hela sommaren?

Jättebra
Tänk bara lite på styckeindelning

De här tankarna stannade hela natten. Ron fortsatte snarka och det gjorde ju inte saken bättre. Harry stod inte ut med tanken på att de skulle miisslyckas. Tänk om han förbjöds att åka till Hogwarts sen? Skulle hans moster och morbror förlåta honom? Säkert inte. Harry tittade på klockan. Halv 3. Han gick upp, satte på sig glasögonen och drog fram sina trolldomsböcker. Han började läsa i Ett tusen olika örter och svampar bara för att ha nåt att göra. Det var inte särskilt roligt. Han log för sig själv när han kom ihåg Dudleys ansiktsuttryck. Det var värt en veckas inspärrning i rummet. Han stängde igen boken och väckte Ron.
"Ron... Ron, vakna!"
"Vaere?" sa Ron sömndrucket.
"Vi ska göra en sak" sa Harry.
"Vadå?" sa Ron.
"Du kommer väl ihåg att professor McGonagall sa att vi fick hemläga i förvandlingskonst?" sa Harry.
"Ja, men vad är det med det?" sa Ron.
"Den ska vi ge till min morbror." sa Harry. "Vi byter ut ett av hans jobbpapper mot ett av våra förvandlingskonstpapper så tar han med sig det till jobbet! Det ska bli kul att..."
"Harry, NEJ!" sa Ron, mycket piggare den här gången. "Du ville ju inte riskera mer, de kommer ju fatta att det är du!"
"Vet du vad Ron?" sa Harry. "Du borde lära dig att inte vara så rädd för saker. Som tillexempel att säga Volde..."
"SLUTA!" skrikviskade Ron.
"...Mort" sa Harry. "Jag fattar inte vad det är för fel med det namnet. Men ska vi göra det som jag sa?"
"Jag vill inte för din skull" sa Ron. "Men okej då, vi gör det!"