Eldens märke (prs)

"Du tilltalar inte mig så. Ni räknas som lägre arter tills det att ni fullföljt er utbildning och genomgått testet. Tills det ska ni tilltala oss med lady och vårt efternamn. Och vem jag är angår inte dig", löd hennes svar. Plötsligt känner jag mig väldigt oduglig. Lägre stående art. Låter ju bra. Alven ställer ner en bricka på ett bord med två stolar. "Smaklig måltid", säger hon bittert, och sen är hon borta. Försiktigt reser jag mig upp. Utanför fönstret hörs fåglar. När jag sätter ner fötterna på golvet ser jag att jag inte har min vanliga kläder på mig, istället har jag ett mjukt nattlinne i rött siden. Jag går fram till brickan och kollar vad som är på den. Förmodligen är det inget speciellt. Men där hade jag väldigt fel, för fatet är fyllt av frukt, ljust bröd och sylt och marmelad i alla smaker och färger.
"Oj...", säger jag tyst och sätter mig på en av stolarna. Jag sitter där en stund och bara tittar på maten innan jag tar en brödskiva och brer på en av de rosa sylterna.

SAGA

När alven försvunnit som i tomma intet är jag stum. Lägre stående art. Lady. Vad är det här? Jag har hört alla historier om de ärelystna alverna som strävar efter att styra världen i perfektion. Jag har aldrig riktigt trott på ryktena, jag har trott att det ska finnas något gott, något mjukt i alvernas hjärtan ändå. Men nu är jag inte lika säker längre.

Jag ser Alice, vackra Alice, resa sig ur sin säng och gå fram mot bordet där alven ställde "måltiden". Alice har ett vackert, rött sidennattlinne på sig och det böljar likt eldslågor kring hennes bara fötter och vader. Jag sätter mig långsamt upp i sängen och ser ner på min egen kropp. Jag har på mig ett nattlinne, som har samma färg som havets vågor när de är som vackrast. Jag blir alldeles förtrollad och kan nästan se de piskande vågorna framför mina ögon.

Jag väcks ur förtrollningen av en liten tanke som gör mig generad. Alverna måste ha klätt av oss för att kunna sätta på oss de vackra nattsärkarna. En perfekt varelse har sett min kropp. Min operfekta, alldeles för korta och spinkiga kropp. Jag skakar av mig tanken och svänger försiktigt benen över sängkanten. Det snurrar till och jag blundar. Andas djupt. Jag öppnar ögonen igen och stapplar vingligt fram till bordet, sjunker ner på en stol bredvid Alice. Jag andas långsamt när smärtan skär i bakhuvudet. Jag har upplevt mycket, mycket mer smärta än så här. Jag klarar det här.