CC - I am going to be the GREATEST [SV]

Jättebra! Om alla kapitel är så här långa är det ok att du brar skriver ett i veckan

Naww Collin och Dennis my darlings vad söta, älskar deras fina syskonrelation, hur stor Collin beter sig gentemot sin lillebror även fast han bara är 11 år...
McGonnagal omg vad klockrent du beskriver henne 80
Längtar efter mer, du skriver awsome ♥

Awesome!!!!!!

När kommer nästa kapitel??

Jag är jätejättejätteledsen! Jag vet att jag lovade ett kapitel i veckan och jag började skriva på nästa kapitel redan förra helgen men kände inte riktigt att jag hann klart, så det är därför det inte har kommit än. Därför planerar jag att lägga ut ett dubbelkapitel (eller rent av två separata kapitel) nu i helgen, ledsen att jag inte sade något om det innan.

Förresten, tack för alla fina kommentarer och tummar allihopa! Det värmer verkligen att veta att folk läser det jag skriver! ♥ ^v^

Okej, då vet jag Längtar till helgen!

Sådär, nu kommer nästa kapitel. Det blir extra långt eftersom det egentligen är någon sorts mash-up mellan den här veckans och förra veckans kapitel, men jag hoppas att det går bra i alla fall ^w^
------------------
Det var något konstigt med tid, tänkte Colin då han mycket senare följde den tickande sekundvisaren runt urtavlan gång på gång. Det spelade ingen roll hur mycket han tittade på den, visaren brydde sig ändå inte utan fortsatte bara runt, runt, runt. Tick. Tack. Tick. Tack. Utan att ta minsta notis om Colin. Precis som Minerva McGonagall.
De satt i soffan i vardagsrummet, Colin och Dennis. De hade båda flytt från köket så fort de kunnat – värmt sina färdigmatsförpackningar i mikron, kastat i sig det något fuktiga halvfabrikatet i dem, slängt förpackningarna i soptunnan och sedan rusat ut till vardagsrummet. Minerva McGonagall hade inte ens skänkt dem en blick. Hon hade bara suttit där, stel som en pinne på samma köksstol som de hade hittat henne på. Det var flera timmar sedan dess och nu andades Dennis lugnt på Colins axel – försjunken i djup sömn. Colin vände försiktigt på huvudet för att inte väcka honom och tittade sedan in genom den öppna köksdörren. Jo, hon satt kvar där än. Colin tänkte att hon måste få väldigt on i rumpan av att sitta på samma sätt så länge. Colin själv kände redan hur hans bakdel började somna, och då hade han satt sig mycket senare än Minerva McGonagall – i en soffa till på köpet.
Med ett svagt ’tick’ landade sekundvisaren återigen på tolvan, tillsammans med den något tjockare minutvisaren. Klockan var redan tio och Colin kände hur han började få svårt att hålla sina ögon öppna. Dennis såg ut att drömma så vackra drömmar att Colin riktigt önskade att han kunde få ta del av dem, och rummets enda riktiga ljus var bara det svaga, gula ljuset som kom från vardagsrummets taklampa. Colin kunde svära på att den lyste svagare nu än när de först hade kommit in i rummet. Ljuset var liksom mörkare, mer hemtrevligt och sövande. Han log svagt mot det och gnuggade sig sedan gäspande i ögonen med fingrarna på den hand som inte satt fastklämd mellan hans egen och Dennis kropp. Han gäspade igen och gjorde sitt bästa för att räta sig upp då hans kropp långsamt sjunkit djupare ner i soffan. Dennis jämrade sig svagt i sömnen då Colins axel rörde på sig, men han vaknade inte.
Colins ögon började automatiskt stänga sig själva igen, och Colin tvingade upp dem för… nej, han hade redan tappat räkningen. Han var tvungen att hålla sig vaken, upprepade han tyst för sig själv och försökte få sin trötta kropp att förstå. Om han inte höll sig vaken skulle husets enda vakna person att vara en främling som påstod sig vänta på Colins pappa, och det kändes absolut inte bra. Han tänkte vara vaken tills hans pappa kom hem – så var det bara!
Ungefär som Colin påminde sig om det för tredje gången, och som sekundvisaren på klockan landade på åttan och de andra två visarna visade på fem i halv elva hörde Colin det metalliska gnisslandet av ytterdörrens handtag som trycktes ner. Colins hjärna var fortfarande extremt dimmig, men trots det ställde han sig upp på vingliga ben och lät Dennis sovande kropp ta över hela den lilla soffan.
Det märktes verkligen hur länge Colin hade suttit still och hur trött han var. Colin gjorde sitt bästa för att inte låtsas om det, men hans vingliga gångstil och ostadiga ben som hela tiden hotade att vika sig under honom lät sig inte luras. Trots det lyckades han ändå långsamt ta sig ut till hallen precis i tid för att se sin pappa prydligt placera både Colins och Dennis skor som legat utslängda på golvet bredvid varandra på skohyllan.
”Colin?” Pappa George strök bort en grånande råttbrun hårslinga från sitt fårade ansikte och gav sin son en förvånad blick. ”Varför ligger inte du och sover?”
”Det sitter en kvinna i köket, pappa”, berättade Colin och lät som om han skvallrade på någon. ”Hon säger att hon vill prata med dig.”
Pappa Georges förvånade ansiktsuttryck var så tydligt att till och med Colin insåg att hans pappa inte alls hade väntat sig besök.
”En kvinna säger du? Som vill träffa mig? Har hon väntat länge?” frågade pappa George sin son. All hans förvåning verkade ha blåst bort och ersatts av ett väldigt vuxet sätt. Colin nickade allvarligt till svar och försökte att verka lika vuxen som sin pappa. Det var trots allt inte så långt kvar tills Colin faktiskt blev vuxen själv.
”Jaa! Hon har suttit vid köksbordet ända sedan vi kom hem! Hon satt där när vi kom hem också!”
”Verkligen? Tja, då får jag väl gå in till köket och ursäkta att jag blev så sen.” Pappa George tog några steg mot köket innan han såg ut att minnas något och vände sig mot Colin.
”Grattis på födelsedagen, förresten. Jag hade tänkt lämna din present på köksbordet så att du såg den när du vaknade i morgon, men om du klarar av att hålla dig vaken lite till så kan du få den redan idag.”
”På riktigt?!” Colins trötthet var som bortblåst och hans ansikte pryddes av förväntansfullt leende som var så brett att det tycktes sträcka sig från öra till öra. Både han och Dennis brukade alltid få sin födelsedagspresent dagen efter att de hade fyllt år. De antog att deras pappa köpte den samma dag för att slippa gömma den och sedan lämnade presenten inslagen på köksbordet eftersom han kom hem så sent. Det var inget fel med det – varken Colin eller Dennis hade någonsin varit missnöjda med sin present – men det var något alldeles speciellt med att få presenten från sin pappa och kunna tacka honom personligen istället för att skriva ett brev eller rita en teckning till honom som tack.
”På riktigt. Jag ska bara gå till köket först, okej?”
”Okej!”
Nyfikenheten och spänningen pulserade i Colins blodådror och fick hans bruna ögon att gnistra. Förra året hade hans pappa gett honom en riddarrustning med tillhörande svärd som Colin och Dennis fortfarande lekte med när de hittade den. Året innan det hade Colin fått en stor låda med lego, och året innan det åtta stycken splitternya hopprep, ett för varje år han var. Precis som tidigare år hade Colin inte den minsta aning om vad hans pappa hade köpt åt honom i år. Han kunde alltid gissa – han och Dennis brukade spendera hela sina födelsedagar med att fundera över vad de skulle kunna få – men än så länge hade varken Colin eller Dennis någonsin kommit i närheten av rätt svar.
Just nu var det dock inte bara spänningen över att han snart skulle få sin födelsedagspresent som gnagde i Colin. Han hade tittat mot köksdörren hela kvällen, och nu var inte ett undantag. Colin undrade fortfarande vem Minerva McGonagall var, och den bästa chansen att få reda på sanningen var just nu – när hon pratade med hans pappa.
Därför smög sig Colin tyst på tåspetsarna fram mot den nu stängda köksdörren, tryckte sitt ena öra mot dörren och gjorde sitt bästa för att urskilja de mumlande rösterna där innanför.
”Vad jag har förstått så är ni era söners enda målsman, Mr. Creevey?”
”Det stämmer, men jag förstår inte riktigt varför det skulle intressera er?”
”Jag är här för er äldste son, Mr. Creevey, så jag skulle uppskatta om ni bad honom att göra oss sällskap istället för att tjuvlyssna utanför dörren.”
Vid de orden bokstavligen slet Colin bort örat från dörren och sprang så fort han kunde ut i hallen igen samtidigt som han anlade en så oskyldig och ovetande min som han bara kunde. Det störde honom något otroligt att Minerva McGonagall hade vetat om att han tjuvlyssnade, och han kinder brände av skam över att hon hade avslöjat det för hans pappa när hon mycket väl visste att Colin kunde höra.
Dörren till köket öppnades och pappa George gav Colin en något trött blick som Colin bemötte med oskyldiga ögon och ett änglalikt leende.
”Är du klar nu pappa?” frågade han och lade huvudet lite på sned.
”Colin, är du snäll och kommer in i köket.” Det var inte en fråga, även om det kunde uppfattas som en.
”Okej pappa!” svarade Colin med ett lika oskyldigt leende och skuttade lätt fram mot köksdörren och sedan in i köket. Han kunde höra sin pappa sucka lätt när han återigen stängde köksdörren efter sig.
När Colin såg att hans pappa drog ut en stol och satte sig gjorde Colin samma sak och tittade sedan stint ner i bordet för att slippa titta på Minerva McGonagall. Han var nästan säker på att hennes ögon skrattade åt honom just nu, att de tyckte att han var hopplöst barnslig som hade tjuvlyssnat vid nyckelhålet. Han kände sig själv väldigt barnslig. Minerva McGonagall nämnde dock inte ens saken. Hon gav bara Colin och hans pappa en varsin blick och öppnade sedan sina smala läppar för att tala.
”Mitt namn är Minerva McGonagall”, började hon.
Vi vet, tänkte Colin som varken kände sig trött eller uppspelt längre, bara sur av någon outgrundlig anledning. Som för att ge utlopp för sin irritation fnös han högt.
”Jag är lärare på en skola vid namn Hogwarts, och jag kommer på uppdrag från den skolan”, fortsatte hon utan att ta minsta notis om Colins fnysning. ”Innan jag fortsätter skulle jag vilja fråga er, Mr. Creevey, om ni någonsin har upptäckt någonting säreget – någonting utöver det vanliga – vad gäller er son?”
”Min son är fullkomligt frisk om det är vad ni syftar på”, svarade pappa George aningen bryskt.
”Det tvivlar jag inte alls på att han är”, svarade Minerva McGonagall svalt men höjde lätt på ögonbrynen då hon sade det. ”Då vänder jag mig till er, unge Mr. Creevey. Har ni någonsin märkt av att någonting utöver det vanliga drabbat er?”
”Nej”, svarade Colin surt utan att tänka efter alls. Han tyckte inte alls om sättet som kvinnan i den smaragdgröna ”klädnaden” frågade honom på, som om hon redan visste svaret.
”Det är viktigt att ni noga tänker efter, så jag tänker fråga er igen”, sade Minerva McGonagall efter en längre tystnad. ”Unge Mr. Creevey, har ni någonsin märkt av att någonting konstigt har pågått i närheten av er före, efter eller under perioder då ni utsatts för starka känslor såsom stress, panik eller ilska?”
”… Jag och Dennis blev nästan påkörda av en bil idag”, klämde Colin fram efter ytterligare en period av tystnad. Han kunde se att hans pappas ögon vidgades och önskade att han hade hållit tyst. Minerva McGonagall rörde däremot inte en min.
”Specificera er, unge Mr. Colin”, begärde hon och knäppte händerna i knät.
”Jag och Dennis var på väg hem från skolan och så råkade jag knuffa till Dennis så att han föll och sedan hörde jag en bilkrasch så jag kastade mig fram och lyckades få Dennis ur vägen precis innan en bil kom”, berättade Colin väldigt fort och drog ett djupt andetag för att hämta andan då han tystnat.
”Skedde det någon bilkrasch i närheten då du hörde ljudet av en?”
”Nej.”
”Mina pojkar har väldigt vild fantasi, Mrs. McGonagall”, inflikade pappa George plötsligt. ”Det finns en stor sannorlikhet att Colin bara har inbillat sig det hela…”
”Jag inbillar mig inte!” nästan skrek Colin, så upprörd var han. ”Jag hörde en bilkrasch och sedan kom det en bil som försökte köra på oss! Det är sant!”
”Hmm…” Minerva McGonagalls mun hade nu blivit till ett mycket smalt streck och hon hade en liten rynka mellan ögonbrynen då hon talade igen. ”Har jag rätt om jag säger att det inte är det enda oförklarliga som ni har råkat ut för, unge Mr. Creevey?”
”Jag bröt armen en gång!” utbrast Colin plötsligt då minnet kom tillbaka till honom. Han hade klättrat i träd med Dennis då Colins tröja fastnat i en trädgren och han hade fallit ner och råkat lägga all vikt på högerarmen då han försökte lossa på den.
”Nonsens!” avbröt pappa George återigen och skakade på huvudet. ”Det har jag aldrig hört minsta lilla pip om. Lyssna här nu Colin, du behöver inte hitta på historier för att verka unik – i mina ögon kommer du alltid att vara-”
”Men jag hittar ju inte på!” utbrast Colin frustrerat. ”En boll försvann precis innan den skulle träffa mig i ansiktet för ett tag sedan, och – och! – jag bröt armen en gång, men sedan var den inte bruten längre!”
”Ibland kan man slå i armen så hårt att det känns som att den bryts, men det betyder inte att-”
”Mr. Creevey”, avbröt Minerva McGonagall plötsligt med en farligt sträng röst. ”Jag skulle uppskatta om ni slutade att nedvärdera er sons upplevelser.” Colins pappa öppnade munnen som för att säga något men stängde den igen efter en blick. Nu var det pappa Georges tur att skämmas, och Colin var faktiskt inte säker på vad han skulle känna inför det eller ens att hans pappa hade blivit uppläxad av en främling som för övrigt tillbringat hela kvällen med att nästan oupphörligt dricka te ur en av deras koppar. Colin insåg plötsligt att han aldrig hade sett henne resa sig upp och fylla på koppen, trots det var den fortfarande full till hälften med rykande, mörkt gyllenbrunt tevatten.
”Då så”, sade Minerva McGonagall sakligt och tog en liten klunk te innan hon återigen knäppte händerna i knät. ”Jag har kommit hit idag för att meddela att Colin Creevey har blivit antagen på Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom, vilket jag antar är en fullkomlig överraskning för båda av er, har jag fel? Skolan är på inget sätt ett tvång, utan helt och hållet en möjlighet för er son. Den garanterar en förstklassig utbildning och ni kan när som helst bestämma er för att låta er son sluta skolan, på samma sätt som skolan kan välja att relegera er son om det anses nödvändigt. Jag infinner mig här i ert kök för att besvara alla eventuella frågor som skulle kunna tänkas uppstå, och så länge ni känner att det är nödvändigt för mig att stanna.”
”Vad är haken?” frågade Colins pappa innan Colin hann säga något över huvud taget. ”Du dyker oinbjuden upp i mitt hus och förväntar dig att jag ska gå på vad du än erbjuder mig? Jag må vara mjölkutkörare och jobba extra på flera andra ställen, men det betyder inte att jag är dum.”
”Jag tror att det har uppstått ett missförstånd här”, sade Minerva McGonagall och petade upp sina glasögon högre upp på näsan. ”Jag är medveten om att det kan låta absurt, men inte en enda gång sedan jag klev över tröskeln till ert hem har jag ljugit. Varken för er eller era söner, och jag har inte för avsikt att börja med det nu.”
”Mmrph!?” Colin hade öppnat munnen för att säga… ja, vad det nu var som han hade tänkt sig att han skulle säga var inte viktigt längre eftersom han ändå inte skulle lyckas säga det – Colins läppar hade obehagligt nog klistrats fast i varandra och hindrade honom effektivt från att säga någonting över huvud taget. Minerva McGonagall knäppte obekymrat händerna i knät och rätade på sin redan raka rygg.
”Då så, nu när ni båda verkar vara på humör att lyssna har jag för avsikt att klara upp eventuella missförstånd. Jag vill först och främst meddela att det är handuppräckning som gäller, och var snälla och vänta med eventuella frågor till slutet – chansen är mycket stor att svaret på era frågor kommer att finnas i det jag kommer att säga därnäst. Förstått?”
Varken Colin eller hans pappa hade ens en chans att säga emot.
”Utmärkt. Som ni säkert redan vet vid det här laget så finns det en stor mängd av oförklarliga saker i vårt universum, men det finns även ting vars logiska förklaring är en lögn.” Hon pausade, drog upp en polerad pinne ur en dold ficka på den gröna klädnaden och knyckte med handleden. En spetsig hatt dök upp från ingenstans och landade i en svag lutning på hennes huvud. Om Colins läppar inte hade varit sammansvetsade hade han gapat stort. Sedan hade han frågat varifrån hatten kom.
”Jag tror att en mer ingående presentation är på plats”, konstaterade hon och rätade på sig ännu mer. ”Jag är en häxa vid namn Minerva McGonagall och arbetar som professor i Förvandlingskonst på Hogwarts Skola för Häxkonter och Trolldom. Er son, Mr. Creevey, har snappats upp av Trolldomsministeriets monitorer som en trollkarl. Därför är jag här för att erbjuda unge Mr. Creevey en plats på Hogwarts. Om er son väljer att börja på Hogwarts kommer han att spendera sju år på skolan, omringad av barn som, precis som han själv, äger förmågan att hantera magi. Hogwarts upptagningsområde sträcker sig över hela Storbritannien och Irland, så jag hoppas att ni förstår att detta är en internatskola. Elever på skolan har dock tillstånd att besöka sina familjer under loven, och under sommaren är skolan stängd för alla elever. Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom har existerat sedan runt år 990 efter Kristus och har en lång historia av att ha utbildat välkända och välansedda trollkarlar… Ja, Mr. Creevey?” Minerva McGonagall avbröt sig och riktade sin uppmärksamhet mot pappa George, som försiktigt hade höjt handen. Han särade långsamt på läpparna innan han började röra på dem.
”Ursäkta, men allt jag har är ditt – en främlings – ord på att något så absurt som en skola vid namn Svinblåsor skulle finnas på riktigt. Ingenting du har sagt hittills låter riktigt friskt och-…” Pappa George tystnade abrupt och förde händerna till munnen i ett försök att bända isär sina läppar som återigen svetsats fast i varandra.
”Inte alla i den här världen föds med magiska egenskaper”, sade Minerva McGonagall med en kraftfull röst på ett sätt som tydligt sade att hon inte hade uppskattat pappa Georges avbrott. ”De som inte gör det refereras till som ’mugglare’. Det fanns en tid då mugglare, häxor och trollkarlar levde i harmoni, men efter de stora häxjakterna över världen drog sig den magiska befolkningen tillbaka och gör än idag sitt allra bästa för att bortförklara och gömma magins existens för mugglare.
Det finns dock undantag även inom dessa lagar, och de träder i kraft då mugglare blir föräldrar till ett barn som utan någon ännu känd anledning äger magiska egenskaper – en så kallad mugglarfödd häxa eller trollkarl. Trolldomsministeriet har då en skyldighet att erbjuda detta muglarfödda barn samma privilegier som vilken annan ung häxa eller trollkarl som helst, främst inom utbildningsfaktorn. För att muglarfödda häxor eller trollkarlar ska kunna ta del av dessa privilegier krävs dock att någon redogör för dess existens, och det är därför jag är här idag. Jag är här för att övertyga er om magins existens och erbjuda unge Mr. Colin Creevey en plats på Storbritanniens enda trolldomsskola. Ja, Mr. Creevey?”
”Säg att jag skulle tro på allt du just har sagt till mig men ändå bestämmer mig för att Colin inte ska gå på er skola, vad händer då?”
”Beslutet att börja på Hogwarts eller inte tillfaller i sista hand det barn som har fått erbjudandet att börja där, men om unge Mr. Creevey bestämmer sig för att inte börja på Hogwarts kommer skolan och resten av trolldomsvärlden att acceptera hans beslut. Ja, Mr. Creevey?”
”Om han eller jag sedan bestämmer oss för att berätta om ’magi’ för någon annan ’mugglare’ då?”
”Jag skulle personligen avråda er från att berätta om det här mötet för någon utomstående, men jag finner det mycket svårt att tro att någon skulle tro på det ni berättade för dem. Ja, Mr. Creevey?”
”Men du tror ändå att vi kommer att tro på dig?”
”Unge Mr. Creevey?”
Colin blinkade förvånat. Han hade räckt upp handen för att fråga något, men Minerva McGonagalls plötsliga byte från pappa George till Colin själv hade ögonblickligen fått honom att glömma bort frågan. Han kände hur hans läppar släppte från varandra och drog långsamt in luft genom munnen samtidigt som han febrilt försökte komma på vad han hade tänkt fråga.
”Varför svarade du inte på pappas fråga?” frågade han och ångrade sig genast när han såg Minerva McGonagalls ögonbryn lyfta. ”Nej, jag menar, var kom din hatt ifrån?”
”Jag frambesvärjde den med hjälp av min trollstav.”
”På riktigt?! Kan du göra något mer? Snälla?” lade Colin till i slutet för att låta artigare. Minerva McGonagall drog återigen fram sin pinne som Colin nu antog måste vara en trollstav och viftade säkert med den. Tekoppen framför henne på bordet vred sig som om den var gjord av vax. Colin blinkade till och när hans ögon fokuserade på koppen igen fanns där bara en vit hamster. Pappa George såg bestört ut, men Colin klappade förtjust i händerna. Han hade ingen aning om hur det hade gått till, men något så här häftigt hade han aldrig sett i hela sitt liv. Minerva McGonagall var till och med skickligare än den där trollkarlen som hade uppträtt utanför mataffären en gång! Helt plötsligt såg Colin på den äldre kvinnan framför sig med nya ögon, med respekt och beundran.
”Igen!” utbrast han med ögon som lyste. Ett under hade precis utspelat sig framför hans ögon. ”Hur gjorde du det?”
”Förvandlingskonst andra eller tredje året skulle jag tro. Det brukar vara då som eleverna på Hogwarts är kapabla till förvandlingar av den här graden. Unge Mr. Creevey, det finns ingen anledning till att räcka upp handen längre. Jag är färdig med mina längre utläggningar så det finns inte längre något att avbryta.”
”Åh, okej! Men kommer jag också att kunna göra sånt? Med tekoppar?”
”Det återstår att se. Om ni väljer att studera vid Hogwarts kommer jag att göra allt som står i min makt för att ni, och resten av er årskurs, klarar av mina lektioner.”
”Pappa! Pappa, får jag börja på Hogwarts? Snälla pappa! Snälla, snälla?”
”Strax innan starten av varje år kommer eleverna på skolan att erhålla ett brev från skolan via uggla, men eftersom att jag är här kommer ni att erhålla ert första brev redan nu”, sade Minerva McGonagall och räckte över ett brunt kuvert till pappa George som, aningen blek, tog emot det och ögnade igenom det innan han lade ner det på bordet och lade händerna ovanpå det.
”Fjorton läroböcker varav sju är av någon Lockman, samt någon sorts specialbeställd skoluniform? Jag är ledsen Colin, men vi har inte råd med att skicka iväg dig till någon snobbskola, det trodde jag att du visste.”
Colin hängde med huvudet. Jo det visste han, men han hade ändå hoppats, någonstans djupt därinne, att det skulle funka.
”Pengar ska inte vara något hinder för utbildning”, inflikade Minerva McGonagall. ”För den anledningen har Hogwarts bildat en fond för elever med sämre ekonomiska möjligheter. Den är ni fria att ansöka om hjälp från. Sedan har flertalet av de böcker som står på listan funnits i ett antal år, vilket gör det mycket lätt att hitta dem och mycket annat av listans krav i diverse second hand-butiker.”

I slutändan lyckades Minerva McGonagall övertala både Colin och hans pappa att det var en bra idé att Colin skulle börja på Hogwarts. Om Colin inte hade varit så extremt trött hade han säkert sprungit runt i hela huset utan att kunna lugna ner sig, men hur gärna Colin än ville göra det så vägrade hans slutkörda kropp att resa sig från stolen. Kanske var det för att klockan i köket sedan länge hade signalerat att ett nytt dygn hade börjat, eller för att hela det tidigare dygnet hade varit en bergochdalbana full av känslor och händelser – eller kanske var det båda – men Colin kunde inte längre hindra sina ögonlock från att falla ihop och trots att hans huvud träffade köksbordet med en duns vaknade han inte. Han märkte inte ens hur pappa George lyfte upp hans sovande kropp och placerade den i hans säng, eller hur den lätt snarkande Dennis placerades bredvid honom och hur ett täcke placerades över dem båda. Allt Colin gjorde var att drömma. Han drömde om en röd BMW som kördes av en skadeglatt skrattande Christian och som jagade både Colin och Dennis. Colin drömde om hur han plötsligt stannade och vände sig mot den röda bilen, och med hjälp av magi räddade både sig själv och sin lillebror från Dennis mobbare.
Det fanns ingenting att oroa sig för längre – Colin skulle förvandla varenda en som var taskig mot Dennis till hamstrar. Colin skulle rädda sin lillebror från allt ont.

När Colin och Dennis vaknade nästa morgon låg det ett vackert inslaget paket på köksbordet, precis som det alltid brukade göra när någon av dem fyllde år. Colin nästan kastade sig över det och slet upp det medan Dennis hejade på och kastade runt små bitar av presentpappret som om det vore konfetti.
”Grattis på födelsedagen!” skrek Dennis om och om igen samtidigt som han kastade runt pappret och rev sönder de större bitarna för att få dem mer konfettilika. Colin skrattade och höll sedan upp sin present så att de båda kunde titta närmare på den.
”Wow…” sade Dennis och sträckte försiktigt fram ett finger för att peta på den. ”En egen kamera…”
”Inte vilken kamera som helst”, skröt Colin stolt för sin lillebror. ”En Argus C3.”
”Wow…”, sade Dennis igen. ”Vad är det för sort?”
”Tja, det är väl en Argus C3”, sade Colin och kände sig lite osäker. Det stod klart och tydligt Argus C3[i] på framsidan av kameran, men vad det betydde mer exakt hade han ingen aning om. ”Den är jättekänd”, sade Colin därför.
”Wow… Titta Colin! Det ligger en lapp här!” ropade Dennis plötsligt och höll upp en hopvikt pappersbit. Colin tog emot den och vecklade ut den.

[i]Grattis på födelsedagen Colin!
Jag hoppas att du gillar kameran, det är en present från både din mamma och mig. Ta gärna bilder från din nya skola och skicka med om du skriver hem någon gång. Jag är säker på att åtminstone Dennis skulle uppskatta det.
/ Pappa

”Vilken ny skola?” frågade Dennis oförstående då Colin hade läst klart. Just det, insåg Colin, Dennis visste fortfarande inte om varför Minerva McGonagall, eller professor McGonagall, vilket hon numer var till Colin.
”Den heter Hogwarts”, berättade Colin och fick anstränga sig för att inte höja rösten av det lyckorus som spred sig genom honom bara från namnet. ”Jag kommer att börja där, för jag är magisk och professor McGonagall, kvinnan som var här igår, är lärare på den skolan. Hon förvandlade tekoppen till en hamster!”
”På riktigt?!” utbrast Dennis. ”Varför fick inte jag också se det?” lade han avundsjukt till.
”Därför att du hade somnat. Men när jag kommer hem till jul kommer jag att kunna förvandla hur många tekoppar som helst till hamstrar, så det så!”
”Vad coolt! Då kan jag få min egen hamster, eller hur?” Dennis tittade på Colin med stora glittrande ögon och Colin kunde inte låta bli att le stort. Det var inte direkt någon hemlighet att Dennis älskade alla sorters djur trots att han antagligen aldrig skulle få ett eget. Colin hade till och med sett honom sova tillsammans med en bild av en kanin en gång.
”Om du fixar fram buren och sköter om den själv så”, svarade Colin därför sin lillebror som inte verkade veta vart han skulle ta vägen eftersom han var så lycklig. Därför slog Dennis till slut armarna om Colin och borrade in ansiktet i Colins tröja.
”Tack”, sade han och kramade Colin hårdare. ”Jag älskar dig Colin.”
Colin log mot sin lillebror men lossade sedan på hans armar. Dennis gav Colin en förvirrad blick men Colin förde enkelt upp sin nya kamera till ögat.
”Le för kameran, Dennis”, sade han och tryckte av. För en sekund fylldes köket av en bländande ljusblixt, och i nästa sänkte Colin kameran och log mot Dennis. ”Jag älskar dig också.”

Well y'know my opinion, you talented little Break-lover.

EDIT: Yes... that was a totally giving comment of awesome.

jag har har längtat! Jättebra

GAAH I AM IN LOVE ♥
Du skriver helt awsome och storyn är så fantastisk 8}
Lääääängtar efter mer 83