Divergent

Sol stod där och hade redan börjat ångra sitt val, men vad skulle hon annars välja? Hon var inte osjälvisk, de tappa kunde hon valt då hon i hemlighet beundrade dem, men hon skulle troligen inte klara av intagningsprovet. De fridfulla hennes egen falang var inget allternativ alls. Hon stod i egna tankar tills hon uppfattade ännu ett falangbyte, en kille från de tappra. En av dessa som hon i hemlighet beundrat då de kom till skolan. Då hon varit för sig själv i mörka hörn för att slippa de äckligt glada människor som var hennes falang. Han hade bytt till de osjälviska, ett sus gick genom salen och en liten flicka skrek hans namn med sorgsen röst.

Kai gick och ställde sig hos de osjälviska, som såg ungefär lika chockade ut som resten av alla andra i salen. De flesta visste att Kai var de tappras underbarn. Han skulle aldrig svika sin familj. Kai såg stint ner på sina fötter då han hörde sin syster ropa hans namn igen. Han ville bara åka tillbaka i tiden och ändra allting. Han ville springa fram till sin syster och omfamna henne, säga att han bara skämtat. Men det gick inte nu så han stod kvar med sorgen som hotade att explodera i honom. Bara sekunder efter att han valt falang började hans dåtida kamrater skrika nedvärderande ord. Det stack till lite i honom men det var inget emot hans systers blickar. Hon såg sårad ut. Kai vände bort blicken från det hela. Han mådde hemskt. Borde han valt detta egentligen?

Sols blick fastnade på pojken, hur var han fattad som valde detta livet? Detta liv då han var som självskriven att klara intagningsproven till de tappra. Ceremonin fortsatte medans hon betraktade honom. Allt för henne hade varit ett spel för att inte bli falanglös, hon trodde sig inte ha några egenskaper och då var osjälvisk ganska lätt val, ett skådespel och hon kunde glömma sig själv. Snart var ceremonin slut och hon släppte pojken med blicken och såg på sina föräldrar som lämnade salen.

Kai sade inget eller såg inte på någon under resten av ceremonin. Då den var över började folkmassorna röra på sig och Kai såg sin syster och sina föräldrar försvinna med de tappra med sluttande axlar. Kai rycktes ur sina tankar då någon lätt knuffade till honom. En blond flicka med matt gråa ögon såg vänligt på honom. "Vi ska gå." sa hon med mjuk röst. Helt klart en osjälvisk. Kai nickade och lyckades le. Han följde den blonda flickan med tunga steg. Hela tiden drogs hans tankar åt familjen och vännerna. Som inte var familj eller vänner längre.
Kai kände sig misslyckad. Varför hade han valt de osjälviska? "Kai?" Kai ryckte till och mötte en gammal dam ögon. Något bekant skymtade i tantens ansikte, men det var svårt och se då hon hade få tänder och väääldigt många rynkor. Kinderna hängde lätt.
"Ja...?" sa Kai osäkert. Tanten skrattade busigt och klappade Kai på kinden med sin torra men ändå mjuka hand. "Välkommen hem." sa tanten bara innan hon drogs iväg av två yngre barn i femårsåldern.

Sol följde de osjälviska som bedövat, de tog de evighetslåga trapporna, något hon aldrig gjort annars. Att undvika konflikter, att rösta demokratiskt, att alltid tycka som alla andra var något hon lärt, men inte att utplåna sig själv. Hon förbannade sitt val som bestod av feghet att bli falanglös, men också själviskhet, allt valt med taktisk känsla.
De kom ner alla hade lämnat byggnaden då det tog längre tid med trappor än med hissar och nu skulle de ta tåget till sitt nya hem. Hon och killen från de tappra var falangbytare och avskiljdes markant från de andra med sin klädsel.

Kai suckade inombords. Längtan efter att få hoppa på ett tåg i farten spreds snabbt i kroppen då han såg de tappra fara förbi.
Han såg anklagande mot flickan från de fridfulla. Hennes röda klänning svajade lätt i vinden. När Kai tänkte på dt såg hon faktiskt inte ut som en från de fridfulla. Hon hade för mörkt hår och för blek hy. Han själv var en helt perfekt modell av en från de tappra. Svart hår, lång och sådär lagom muskulös. Höga kindben och svarta ögon, och det där speciella sättet att blinka med höger öga som alltid fick spritförsäljaren att ge honom all sprit hon hade trots att de båda visste att han var för ung.

Sol såg killens anklagande blick och höjde ett frågande nästan utmanande ögonbryn, något man inte förväntade sig från en av de fridfulla. Vad hade han för att se på henne sådär? Det var inte hennes vad han nu beskyllde henne för. De fridfullas band hade börjat släppa sina klor om henne och mer och mer kände hon att hon gjort fel val då hon med längtan i blicken såg efter de tappra.
Hon såg åter på killen, en perfekt avbild av de trappa, hur kunde han valt detta livet? För henne fanns knappast alternativ, men för honom, han skulle lätt klara de tappras prov.

Kai suckade då de tappra försvann. Han vände sig om och fortsatte följa de andra då han såg flickan höja ett ögonbryn. Han gav henne en sur blick men sa inget för just då kom den blonda flickan och tog tag i hans arm. De verkade ha stannat.
"Alla falangbyare kommer med mig!" sa hon högt. Kai såg ner på flickans arm. Hon var väldigt ung. Arton kanske? Ja, antagligen. Snart släppte hon hans arm. Ett antal ungdomar kom fram till henne. Inte så många egentligen, kanske sex stycken eller så, de flesta från de ärliga, och förvånande nog en från de lärda. Kais blick åkte som automatiskt mot flickan i röd klänning.

Sol betraktade gruppen, hon från de fridfulla, killen från de tappra som verkade vara sur på henne av någon anledning, en tjej från de lärda, två killar från de ärliga samt en tjej från de ärliga. De var synnerligen fin uppdelning efter kön så att säga. På automatik lipar hon åt killen från de tappra, en sak som då folk från hennes falang ville busa. För henne var det något inlärt mer istället för att ge honom fingret även om hennes ögon sa honom det.
Sol såg mot den blonda flickan med matta ögon, knappt så man la märke till henne bland alla de andra.
"Jag ska visa er sovsal." sa hon sedan och gick först in i en sandfärgad oansenlig byggnad.

(Vi kan ju köra att typ efter ett tag anordnas det en tävling för par som vill byta falang åter eller något xD ^^^)

(Ok... Men har lite andra idéer oxå så kan vi ta det via meddelande? )

Kai såg bara hånande på flickan då hon lipade. Som om det var det värsta han vart med om!
"Jag ska visa er sovsal" sade den blonda, som tydligen hette just Blondie (hah). Kai gick först efter Blondie mot den sandfärgade, tråkiga byggnaden. Han var rätt säker på att nog alla de som valt de osjälviska ändrat sig nu, men ingen sade något så Kai kunde inte vara säker. De Osjälviska hade alltid känts som något lätt att tillhöra, men Kai hade redan nu börjat inse att så var inte fallet. Alla omkring dem bar grå, slappt sittande kläder och såg rätt ovårdade ut sådär allmänt. De gick runt med milda leenden, vinkade och hälsade på alla. Delade med sig av det de hade med sig och annat sådant som kunde betraktas som osjälviskt.