En Taggsvans' värsta mardröm

Jag är så glad över att det finns personer som vill läsa det jag skriver! Jag hade tänkt att försöka lägga ut ett kapitel i veckan eller så. Aja tack för att ni läser ♥


Kapitel 2 Sorteringen


Droskan rullade in genom ett par stora grindar. Det fanns statyer av vildsvin på grindarna. Droskan fortsatte sin skumpande färd mot Hogwarts. Några blixtar flammade på himlen och ett massivt muller ekade. Alla fönster som var upplysta fick slottet att se sagolikt ut. Droskan stannade framför en stor ekdörr. Alla elever som satt i vagnarna före Sams vagn sprang nu upp för stentrapporna. Tjejerna som suttit med Sam hade redan försvunnit. Försiktigt klev hon ur vagnen och började gå upp. Efter två meter var hon åter igen genomvåt och började springa upp för trapporna hon med.

Hon steg in i en stor entréhall som var upplyst av massa facklor. Hon var så upptagen att se sig omkring i entréhallen att hon inte märkte pojken som stod mitt framför henne och gick rakt in i honom.
”Jo, du var minsann en blöt en!” sa en mörkhyad killen med svart krulligt hår.
”Förlåt.” viskade Sam till svar. Hon tittade på honom och han tittade tillbaka.
”Är du ny? Har aldrig sätt dig förut.” sa killen och räckte fram en hand, ”Jag heter Lee Jordan.” Sam skakade inte hans hand, utan bara tittade på honom.
”Sam Archer.” sa Sam. Hon brukar inte vara van vid att folk vill kännas vid henne. Ingen brukar säga något till henne om man inte var tvingad till det. Lee Jordan sänkte sin hand och såg sig omkring. Något blått kom flygande och landade på ett par tjejer som stod till höger om Sam och Lee. Tjejerna blev träffade av en stor vattenballong. Ytterliga två stora ballonger föll ner på dem och tjejerna började skrika. Sam och Lee tittade upp och såg ett spöke. ”Aah Peeves. Han är en poltergeist. Rolig, men elak och retsam. Håll dig borta från honom.” sa Lee till Sam. Spöket som svävade där uppe kastade några ballonger till innan en kvinnas röst hördes och han slutade för några sekunder för att prata. Sam hörde inte allt. Men hon hörde hur kvinnorösten sa ”Jag kallar på rektorn! Jag varnar dig Peeves!” och såg hur ’Peeves’ räckte ut tungan och kastade iväg de sista vattenballongerna innan han svävade iväg. ”Ok Sam vi ses väl.” Lee gick iväg med ett par rödhåriga killar. Sam stod bara och stirrade. Paniken sköljde över henne som en flod.
”Nej, vänta! Vart ska jag? Vad ska jag göra? Lämna mig inte! Kan någon hjälpa mig? Vem är alla de där människorna? Jag vill hem och gömma mitt fula ansikte!” Allt kom samtidigt och ekade i huvudet på Sam. Hon började ta djupa andetag och tittade på alla. De rörde sig mot den stora salen vid marmortrapporna. Hon kände hur hon blev varmare.
”Miss Archer?” frågade en häxa. Sam vänd sig och försökte lugna ner sig. Häxan var lång, mörkhårig med ett par glasögon framför ett mycket strängt ansikte. Hon bar en smaragdgrön klädnad. ”Skulle du vilja vara så vänlig och följa efter mig, miss Archer.” Sam sa inget och följde med häxan. De gick in till ett litet rum vid sidan av den stora salen. Häxan stängde dörren. I rummet stod en grupp med massa små häxor och trollkarlar. Troligen är det här deras första år på Hogwarts som det var för henne.
”Välkomna till Hogwarts. Sorteringen av elevhem kommer börja strax. Elevhemmen kommer vara ert hem här på Hogwarts och er familj. De fyra hemmen är Gryffindor, Ravenclaw, Hufflepuff och Slytherin. Ni kommer gå in i Stora salen och alla kommer att se er när ni…” Häxan fortsatte att prata på, men Sam slutade lyssna. ”Ska alla titta på mig!? Nej, nej det klarar jag inte. Alla värkar vilja förstöra mittliv!” Paniken kom fram igen. ”Tänk om de börjar skratta! Jag klarar inte av det…

The king and his men stole the queen from het bed
and bound her in het bones
the seas be ours and by the powers
where we will, we’ll roam…”

“… Ok då följer ni med mig in.” sa häxan och gick ut genom den öppna dörren. Sam tvekade men blev knuffad av alla förstaårselever som gick efter.

Stora salen var helt otrolig. Ljus hängde och dinglade i tomma luften och taket var förtrollat så att man såg ovädret där ute. För en sekund glömde Sam bort all panik, men kände den igen när hon såg alla eleverna sitta och titta på henne. Hon såg hur några började peka på henne och sedan viskade till kompisen bredvid. Alla verkade titta på henne. Hon såg sig omkring och upptäckte en skrämmande sak. Hon var nästan dubbelt så stor som förstaårseleverna. Redan här stack hon ut! Hon såg ett bord som satt och flina. De satt under en flagga med en orm på. Sam kände att hon bara ville sätta sig på golvet så att hon kunde bli lika långa som förstaårseleverna. Men det gick inte, för då skulle alla börja skratta och det var illa nog med att alla tittade på henne och flinar.
Häxan med strängt ansiktsuttryck stannade vid en pall och lade en gammal, smutsig, sliten hatt på pallen. Det var knäpptyst, plötsligt brast hatten ut i sång:

”När jag var ung, för mer än tio sekel sen, På skolan levde en berömd kvartett…” Hatten fortsatte att sjunga och alla var tysta.”… för de elever de tyckte stod dem nära…” Tiden gick, och tillslut verkade det som om sången hade ett slut. ”… Och väljer lämpligt skolhem för er del!”

Alla applåderade för hatten. Häxan lyfte upp hatten och började ropa upp elever.
”Ackerley, Stewart!” Hatten sattes på hans huvud och hatten ropade ut ”Ravenclaw!” Bordet under en blå flagga med en örn klappade sina händer. Hon ropade upp elev efter elev.
”Creevey, Dennis!” En pojke med en stor mollskinnsrock snubblade fram till häxan. Häxan satte på honom hatten och efter en stund ropade den ut ”Gryffindor!” Bordet med en röd flagga med ett lejon på applåderade för honom. Elev efter elev försvann. Hufflepuff, Ravenvlaw, Gryffindor, Slytherin hördes hela tiden. Tillslut stod Sam helt själv längst fram i salen. Hon kände hur hennes händer började skaka, hur hon blev röd om kinderna. En man med långt vitt skägg och halvmånformade glasögon ställde sig upp.
”Mina kära elever! I år har vi fått en ny elev som skall börja i den fjärde årskursen här på Hogwarts. Hon har haft det jobbigt och alla vi lärare hoppas att ni alla kommer hjälpa henne med allt. Hon är lika speciell som alla andra, jag hoppas ni tar hand om henne!” Manen som antagligen var rektorn satte sig ner igen och tittade på Sam som alla andra gjorde!
”Archer, Samantha!” läste häxan upp. ”Nej nej nej, inte det namnet!” tänkte Sam när hon satte sig på pallen. Hatten föll ner på hennes huvud och täckte hennes ögon.
”Renblodig, stolt över det ser jag.” hördes en röst… det var hatten som pratade, ” Men du är inte självsäker, och jag ser rädsla. Du vill visa vem du är, och inte gömma dig. Du är lojal och tänker snabbt. Du vill hjälpa och inte bli utpekad. Du vill visa vad du kan… ” tiden gick, ”Du är en komplicerad person. Men jag vet var jag ska placera dig.” sa hatten, ”Det blir…”

Bra kapitel
Kan inte vänta tills jag får reda på vilket elevhem hon hamnar i

Jag läser!

Åh vill veta vilket elevhem hon hamnar
Riktigt bra skrivet

Bra!!!

Okej, nu kommer nästa kapitel. Förlåt att jag inte la ut något förra veckan, var inte helt nöjd med kapitlet
Men nu är det klart och jag hoppas ni gillar det!!


Kapitel 3 De första vännerna

Applåderna ekade i salen. Hatten lyftes bort från hennes huvud och hon såg att ett helt bord applåderade för henne! ”så det finns människor som är glada över att ha mig i närheten!” tänkte hon när hon närmade sig Gryffindor bordet. Sam kände sig för första gången på länge glad. Hon tittade på alla vid bordet och upptäckte Lee som satt och vinkade till henne. De två rödhåriga killarna gjorde också det. ”Tvillingar.” tänkte hon och gick till dem.
”Grattis Samantha, du ska vara glad över att du hamnade här!” sa en utav tvillingarna när hon satte sig. Han räckte henne en hand som hon inte tog tag i. Tvillingen tittade på henne och tåg bort sin hand. Lee nickade. ”Okejj… Fred Weasley och det här är George.” sa tvillingen och slog till sin bror på axeln. Sams leende hade börjat försvinna när Fred hade sträckt fram sin hand.
”Du sa att du hette Sam.” sa Lee och struntade fullkomligt i att rektorn pratade. Sams leende hade försvunnit helt nu. Hon tvekade lite men bestämde sig för att våga prata.
”Jag heter det.” sa hon väldigt lågt, ”Men jag tycker inte om det. Så jag säger till alla att kalla mig för Sam.” Killarna nickar förstående. ”Förlåt att jag inte skakar era händer… jag gillar inte när någon rör vid mig.” Hon försökte le. Men det gick inte.
Mat kom från ingenstans och fyllde bordet. ”bravo” hördes några platser bort från henne.
”Ron och Harry är antagligen hungriga!” sa George och tittade på en kille med svart rufsigt hår och glasögon och en till kille med rött hår och fräknar.
”Men Ron är alltid hungrig! Det är vår lillebrorsa.” sa Fred till Sam, ”Han går i din klass. Kommer höra mycket av honom. Tro mig det ligger i släkten att sticka ut.” George, Fred och Lee började skratta och började ta för sig av maten. Sam såg sig omkring på maten.
”Finns det ingen sallad?” frågade hon. Hon blev lite chokad över att hon sa det.
”Vad du ser chokad ut.” sa ett spöke ”Sir Nicholas de Mimsy-Porpington…”
”Nästan Huvudlöse Nick!” sköt Fred in. Spöket såg förolämpad ut.
”… Så kallas jag, ja. Men mitt namn är Sir Nicholas de Mimsy…”
”Jajaja. Han är Gryffindorspöket. Vårt elevhemmsspöke.” sa George och flina åt Nick när han korsade sina armar och sa:
”Salladen är där borta.” och svävade iväg.
”Asså jag har inte världens bästa själförtroende när jag är med människor som jag inte känner.” förklarade Sam samtidigt som hon tittade mot salladen som stod vid Harry och Ron.
”Det är ingen fara. Du känner ju oss nu! Vi är inte farliga… Kanske dem två men på ett bra sätt.” sa Lee med ett leende på sina läppar när han pekade på Fred och George. Sam tittade på alla tre, log och såg tillbaka på salladen.
”Dem är inte elaka. Jag lovar.” sa George när han märkte att Sam såg oroligt på Ron och Harry. ”Gå bara och fråga om du kan ta salladen. Ron kommer ändå inte röra den.” Sam reste sig upp och gick till Ron.

Ron var fullt upptagen med att prata med en tjej med brunt krulligt hår och stora framtänder när Sam kom fram till honom.
”Öh, kan jag ta salladen?” frågade Sam Ron.
”Va!?” sa han högt. Lite mat flög ut ur munnen på honom men han fångade det. ”Förlåt!” Sam såg på honom med en konstig blick.
”Aa du kan ta salladen.” sa tjejen. ”Grattis till att du hamnade i Gryffindor!” Sam log, tog salladen och gick tillbaka till sin plats.

Sam hade just svalt sin sista bit sirapstårta (som smakade gudomligt) när rektorn ställde sig upp, han öppnade munnen och började tala:
”Så där ja! Nu när alla är mätta måste jag be er alla om er uppmärksamhet. Vår vaktmästare, mr Filch,(Fred och George tittade på en man som stod lutad mot en vägg och såg väldigt tjurig ut) hälsar att listan på förbjudna ägodelar har ökat. Som alltid vill jag påminna er om att den förbjudna skogen är förbjuden för eleverna det samma gäller Hogsmeade för elever under tredje årskursen! Dessutom kommer quidditchen inte äga rum i år.” Massa flämtningar och andra små ljud hördes runt omkring i salen. Fred och George satt bara och mimade. De kunde tydligen inte prata för sin chock. ”Det beror på vårt evenemang som kommer börja i oktober! Mycket av lärarnas krafter kommer tas på det här och jag hoppas att ni kommer ha glädje i när Hogwarts ska vara med…” I samma stund kom en man med vandringsstav och svart resemantel in i salen. Allas huvuden riktades mot honom. Han tog av sig huvan och avslöjade mörkt, gråsprängt hår och hans ansikte var fullt med massa ärr. Men det värsta av allt var att ett utav ögonen inte såg normalt ut! Det var nästan dubbelt så stort som det andra ögat och rörde ideligen på sig. Han började gå mot lärarbordet. Vartannat steg han tog hördes ett dovt duns. Varje duns fick Sam att rysa till. Minnen kom tillbaka, minnen som hon försökt förtränga. Mannen gick fram till rektorn och de rörde på munnarna och så sa rektorn:
”Detta är er nya försvar mot svartkonstlärare, professor Moody!(ingen applåderade) Som jag just sa så ska Hogwarts vara med i Turneringen i magisk trekamp.” Den spända stämningen i salen släppte. ”Två andra skolor kommer att vara med och kommer anlända till Hogwarts inom kort. Av säkerhets skäl får ingen elev under 17 år anmäla sig.” ilskna röster hördes här och var och Weasley tvillingarna såg helt rasande ut. ”Jag kommer personligen se till så att ingen minderårig elev kan lura vår domare.” Rektorn tittade på Fred och George. ”Men nu är det sent och alla ska vara utvilade till era första lektioner imorgon bitti. I säng med er och det är kvickt!” Rektorn satte sig ner och började prata med professor Moody.
Fred, George och Lee reste sig upp och började gå mot dörrarna som alla andra gjorde och lämnade kvar Sam vid bordet. Hon tittade efter dem men såg dem inte. De hade försvunnit. Sam ställde sig upp och tittade på alla som gick förbi. Vart skulle hon gå? Än en gång kände hon hur paniken kom krypande mot henne.
”Vill du ha hjälp och hitta till Gryffindortornet?” frågade någon. Sam såg sig om och såg att det var Ron, Harry och den där tjejen. Sam nickade och följde efter dem.
”Hej, jag heter Hermione Granger, det här är Ron Weasley och Harry Potter. Och du hette Samantha, eller hur?!” sa tjejen och log ett leende som fick hennes framtänder att se större ut. Sam fick en stöt i magen av namnet. Hon tittade upp på pannan på Harry och såg ett blixtformat ärr.
”Ni kan säga Sam. Det gör alla andra.” sa hon och tänkte, ”Alla andra som bryr sig om mig”. De började gå upp för marmortrappan och till Sams förskräckelse fanns det flera. Och dem rörde på sig!
”Aa jo, se upp för trapporna de gillar att röra på sig.” sa Hermione. Hon var den enda som pratade med Sam nu och det var tillräckligt. Harry och Ron var upptagna med en livlig diskussion om trekampen.
”Så vilken skola gick du i innan du började här?”
”Öh… jag… öh… jag gick eh, i… emm… i en skola som låg eeh i Italien.” lyckades Sam få ut. Hon ville absolut inte avslöja att hon varit tvungen att flytta så mycket för då kanske de skulle tycka att hon var konstig och börja ställa frågor. Hon tittade ner på sina fötter.
”Coolt, jag har aldrig varit i Italien. Är det fint där?” frågade Hermione utan att reagera på Sams svar.
”Allvarligt!?” Sam såg chockad ut, ”Ja ganska fint. Men språket var jobbigt.” sa Sam och tittade upp på Hermione som skrattade. Sam kände en varm känsla i hela kroppen. Hermione skrattade inte åt henne, hon skrattade med henne. Det var första gången som någon gjorde det. Alla hon varit i närheten har alltid skrattat åt henne, men det gjorde inte Hermione. Sam hade kanske äntligen lyckats få sin allra första tjejkompis.

Sam och Hermione pratade hela vägen upp till ett stort porträtt av en tjock dam i skär sidenklänning.
”Lösenord?” frågade tavlan då de närmade sig. Sam tittade på Hermione.
”Gallimatias”, sa Ron. ”George sa det till mig.” Tavlan svängde åt sidan och avslöjade ett hål. Ron, Harry och Hermione klättrade in. Sam tittade på hålet och kröp in hon också. En sprakande brasa värmde hela rummet som var fyllt med mjuka fåtöljer och stolar. Allting var färgat i gryffindors färger. Detta var helt klart Gryffindors uppehållsrum. Hermione tittade mot lågorna och sa:
”Slavarbete!” Hon vände sig om mot Sam ”Ska vi gå mot vår sovsal? Jag tänker i alla fall gå och lägga mig.” Sam nickade sa god natt till killarna och följde efter Hermione. Hermione styrde stegen mot en dörr där det stod ”Fjärdeårselever”, hon öppnade dörren och de gick in. Det allra första som hände med Sam var att hon snubblade ner för en liten trappa med tre trappsteg.
”Oj! Gick det bra? Jag skulle kanske ha varnat dig.” sa Hermione och drog upp Sam på fötterna igen. I rummet fanns det fyra himmelssängar bredvid varje säng fanns det ett nattduksbord och en stor spegel till. Det fanns två stora fönster som visade en vacker utsikt över en skog och en sjö. Det fanns även en dörr där det fanns en skylt som hade bokstäverna ”WC” på. Sam fann sin koffert på en utav sängarna och gick dit.
”Ja det här är dit sovrum.” sa Hermione samtidigt som hon satte sig på sin säng.
”Det är fint”, svarade Sam. Hon tittade på sängen. ”Var är kedjan?”
”Vilken kedja?” frågade Hermione och tittade förunderligt på Sam.
”Kedjan som ska hålla fa… öh har jag inte fått någon kedja?” Sam lät ett litet leende visa sig på hennes mun.
”Varför skulle du ha fått en kedja?” frågade Hermione nyfiket.
”Va? Nä inget, strunt i det.” Sam försökte byta samtalsämne. ”Är det där Den förbjudna skogen som man ser här ifrån?”
”Aa och det där är sjön som tillhör Hogwarts, om man nu kan säga så.” Hermione log och det gjorde Sam också.

Efter en lång dag kröp Sam ner i sin varma sköna säng, efter att ha sagt god natt till Hermione och alla andra tjejerna i sovsalen, och började tänka. ”Ok hittills har ingen skrattat åt mig på grund av vad jag är. Alltså vet ingen vad jag är och så ska det förbli. Jag har för första gången i mitt liv fått vänner. Och dem har inte blivit tvingade att vara med mig. Det känns som att jag kan lita på dem. Men jag ska nog avvakta med att säga något. Det misstaget kommer inte ske igen.” Sam vänder sig i sängen och lägger sig på sidan. Inget prasslande av kedjor hördes när hon gjorde det. ”Ingen lärare har förföljt mig. Jag fick sitta och äta med eleverna utan en lärare vid mig. Så de litar på mig. OJ, det satt elever bredvid mig på middagen! Jag kanske kan stanna här! Alla verkar vilja ge mig en chans. För det här är ju första gången jag inte har velat springa hem, låsa in mig på mitt rum och gömma mig under täcket och börja gråta.” Sam ler, ett leende som inte har visats på flera år på grund av allt som förstört hela hennes liv. Det är ett leende som utstrålar så mycket glädje och så mycket hopp, att man hoppas att hon drömmer sig bort till en lycklig plats när hon somnar.



Kritik kritik kritik! Skriv gärna lite kritik blir bara glad av det!

OMG vad bra, älskar det totalt ♥
Är SÅ nyfiken på vad det är med henne, det måste ju vara nåt hemskt om man ser på hur hon tänker... Tycker dock att hon borde berätta så snart som möjligt för hennes nya vänner (gaah är så glad över att hon fått några ^^), att ljuga lönar sig aldrig...
Har absolut ingen kritik, du skriver awsome, längtar efter mer 83

åh Sam känns så otroligt verklig! Jag har läst många fanfictions där jag inte greppat huvudkaraktärerna ordentligt, men Sam känns livs levande och jag lever verkligen in mig i historien och vill att hon ska ha det bra..
Dessutom beskriver du Weasleys och Harry och Ron på ett utomordentligt sett också! Bra skrivet!

Skiiiiitbra!!! bevakar helt klart, du är ju jättebra på att skriva! Fortsätt så! :' Du har talang!

Nu hittade jag just en väldigt bra berättelse! Tack för det!

Tänk på det här bara Dem=oss de=vi

Tex dem gillar inte kola
Oss gillar inte kola
Då vet man att de är rätt!