Nästa Generations Krigare

Macon nickar så försiktigt att det knappt märks,
Du tar de två bakom oss jag tar de fem framför oss. Viskar han med så låg röst att han hoppas att hon hört honom. Han drar loss två dolkar ur sitt bälte väldigt långsamt. Han greppar dem mjukt och trycker ner sina hälar i marken för att kunna få en bra start.
- Redo? frågar han flickan som står bredvid honom. Han ser på skuggorna framför dem, de är runt två meter höga deras gula ögon blänker i månens sken. Han vet att enda sättet att döda en skugga är att genomborra dess hjärta.

Om situationen hade varit annorlunda så skulle Zòiline antagligen på pekat att hon lika gärna kunde ta de fem så kunde han ta de två. Men, med skuggor som långsamt närmade sig verkade det vara fel tidpunkt att nämna det.
"Redo." Sa hon men hon inte låta bli att till lägga. "Du borde inte dömma mig efter min storlek." Sedan drog hon med graciösa rörelser fram sina dolkar.

"Nu!" Sa Zòiline med låg röst innan hon tog satts med foten mot närmaste trädstam och kastade sin dolk mot den närmaste skuggans hjärta. Den missade med några millimeter. Men Zòiline tog upp sin andra dolk och slängde iväg den. Denna gång träffade den sitt mål. Och Zòiline vände sig mot den andra skuggan som bara stod en halvmeter från mannens rygg. Hon tog två steg och var med änns framme vid skuggans rygg. Bara sekunder innan skuggan attackerade honom så körde Zòiline dolken genom hjärtat på den.

(Skrev ett jätte långt inlägg och sen dog mitt internet -.-'

Han tar enkelt ner de fem skuggorna, hans rörelser är felfria och smidiga, skuggor är vardagsmat för honom och inget han anser att han behöver hjälp med. Han har mött värre motståndare och han har dödat å många skuggor att han tappat räkningen. De döda skuggorna vilar tungt på skogens mark. Macon torkar av sitt svärd med en svart trasa han har i fickan på sin rock. Sedan knäböjer han och med sina ögon slutna talar han på Hweca, hans mästares hemspråk.
- Dum extollo manus meas ad te confiteor. Farda suppliciter peto, ut animarum in altera vita recipiunt. När jag lyfter upp mina blodsfläckade händer till dig, jag tackar. Jag ber dig ödmjukt, färda dessa själar till nästa liv. Jag tackar dig för mitt liv, Anubin. Han drar ett andetag och ser på på himlen. Vinden börjar blåsa och skuggornas kroppar förvandlas långsamt till aska som blandas med skogens mark.

(Sånt är hemskt! Jag lider med dig )

Zòiline granskade mannen medan han började mässa på det främmande språket. Han var lång och hade mörkt hår. Men det mest uppseendeväckande draget var hans silvriga ögon som sken som månen. Zòiline skakade lite på huvudet och la armarna i kors. Nu ville hon veta vem den här mannen var. Han var faktiskt skyldig henne det. Även om han kanske skulle klarat av skuggan som attackerade honom bakifrån, så skulle han inte ha gjort det oskad.
"Så, vem är du? Jag lovar att berätta vem jag är, men då måste du berätta vem du är först!"

Macon reser sig långsamt upp från in knäböjande ställning. Han sträcker på sig och knäcker till sin nacke så att den knakar lite. Sedan vänder han sig hastigt om och stirrar rakt in i flickans ögon.
- Jag är inte skyldig dig något. Säger han irriterat, han känner hur Zane lägger sig mjukt runt hans nacke och ser upp på flickan.
- Adjö. Säger han och vandrar därifrån med raska steg.
- Vi måste härifrån nu Zane, det är för mycket uppståndelse här, vi tar en annan väg till kungen. Viskar han till Zane och kliar honom under hakan, ganska säker på att flickan kanske inte hörde vad han sa men inte helt säker på att det är så. Zane piper glatt och njuter av att bli kliad.

"Jag är inte skyldig dig något" Zòiline blinkade tre gånger i snabb följd. Vem trodde den här arroganta, självgoda typen att han var? Zòiline drog impulsivt och graciöst sin dolk. Hon avsydde att skada folk men hon kunde tänka sig att göra ett undantag för den här mannen. I ett snabbt steg som var lika fjäderlätt som ljudlöst var hon framme vid mannens rygg och hörde honom säga något om att ta en annan väg till kungen till det lilla djuret han höll i. Med en snabb rörelse placerade hon knivbladet mot hans hals och log.
"Du blir visst inte av med mig ändå. Jag är själv på väg i ärende tilll kung Ander, som jag faktiskt råkar att känna personligen." Det var ingen lögn, det hade faktiskt varit kungen som skämtsamt börjat att kalla henne Imicia lae mi doiè under ett av sina besök hos armén. "Så tala om vad du heter. Nu!"

Macon får ett brett leende över sina läppar, "fickan har ingen själckntroll, dumma, unga flicka" Medan hon hade fullt upp med att vara arg på honom över att han inte sa vem han var och hon märkte inte ens att han har en dolk mot hennes mage.
- Vem du än är, så råder jag dig att ta bort din kniv från min hals så jag kan ta bort min din från din mage... suckar han fram med ett flin på sina läppar.
- Vem jag är har du inte med att göra. Vi ska gå skilda vägar nu. Säger han helt sansat och lugnt.

"Jag kan tänka mig att ofta min mage, det kan lätt rättas till med mediciner. Halsen den är värre." Zòiline konstaterade det hela lugnt och sansat medan hon såg rakt in i mannens underliga ögon. Hon förstod att han verkligen skulle göra det, hon hade sett honom mörda fem skuggor så varför skulle han tveka att skada en flicka? För att lägga tyngd på sina ord tryckte hon lätt med kniven mot hans hals. "Jag är medveten om att du kommer att göra det och du tycker antagligen att jag bara är en liten dum flicka som försöker göra sig märkvärdig, som den lilla servitrisen på puben, men jag vill väldigt gärna veta vem du är. Och helst utan att få min mage uppskuren."

Macon ser rakt in i hennes klara ögon, det drar i hans hjärta, "De ögonen, de ser ut som Lolinas ögon... Så klara så vackra. De är ögonen av en oskyldig flicka, en flicka som har haft ett svårt liv men som kämpar. Han slappnar av och drar bort sin dolk från hennes mage. Han fäster den i sitt hölster som hänger runt hans midja.
- Om jag berättar vem jag är, berättar du vem du är och lämnar du mig ifred då? Frågar han och ser på flickan vars ögon verkligen har fått hans hjärta att värka av längtan för Lolina, efter sin förlorade syster. "Hon finns där ute någonstans, jag kommer hitta henne en vacker dag..." tänker han medan han väntar på att flickan ska svara på hans fråga.

Zòiline dra tillbaka dolken från mannens strupe och nickar nådigt. Hon hade ju lovat det och Zòiline var noga med att hålla sina löften.
"Om du berättar vem du är, och inte utelämnar någon viktig detalj, så lovar jag att berätta vem jag är. Och att lämna dig ifred. Även om det är lite idiotiskt med tanke på att vi ska till kung Ander båda två." Hon lade armarna i kors när den olustiga känslan av att vara alldeles ensam. Det var en känsla som ofta drabbade Zòiline när hon såg leende barn leka med sina föräldrar. Det var känslan av att vara liten och föräldralös. Zòiline rynkade ögonbrynen. Varför kände hon så nu?