De utvalda (4)

Okej.

Skolklockan lät sin gälla signal ringa runt hela skolan. Kim suckade inombords och reste sig långsamt upp från sin plats. De flesta verkade ha bråttom, men det hade inte Kim. Hon tog sin slitna väska och hängde den över axeln. Den vita kjolen hon bar svajade lätt när hon började gå ut ur klassrummet.
Kim.
Kim stannade upp när hon hörde rösten i sitt huvud. Ett knappt märkbart leende drog i hennes mungipor. Det var Ljus som talade till henne. Hon kände elementens närvaro också. Kim hade aldrig vetat vem Ljus var egentligen, men de hade blivit vänner med åren.
Kim, gå till terassen på tredje våningen. Jag har något viktigt att berätta till dig.
Kims ben började automatiskt röra sig mot trapporna.

Oliver skyndade sig mot klassrummet han trängde sig fram och tog sig upp för trappan. Han gick in i klassrummet och satte sig på sin plats längst bak. Han suckade och såg ut genom fönstret.

John Jairo sjönk ner vid en bänk med en suck. Han hade tråkigt. Magistern steg in i klassrummet och John log när han hörde lärarens tanke:
Åh nej, inte den här klassen igen!
Vi tycker samma sak om dig magistern, ville John säga. Det kunde han förstås inte. Han tog fram sitt anteckningsblock och en penna.
Magistern började sin föreläsning.

Kim kom upp till tredje våningen och gick mot terassen. Vad skulle Ljus visa henne? Hon hoppades det var något bra, något viktigt. Hela sitt liv hade Kim varit speciell, varför visste hon inte. Ljus hade börjat tala med henne när hon var sju och de hade blivit vänner snabbt. All list som Kim ägde hade hon lärt av Ljus.
Ljus visste allt om Kim. Men Kim visste absolut inget om Ljus, så hon hoppades att hon skulle få veta något nu.

Oliver orkade inte lyssna på magisterns föreläsning. Han tog fram en bok och började läsa och började drömma sig bort till den världen boken berättade om. Klasskamraterna verkade inte bry sig om honom som vanligt.

Kim kom ut på terrassen och såg sig om. Ingen var där.
Ljus?, frågade hon.
Jag är här Kim. Låt mig berätta vem jag är,
Och vem du är
Kim suckade. Vad menade Ljus med 'låt mig berätta vem du är?' Hon visste väl själv vem hon var? Eller?

John antecknade uttråkat i sitt block medan han med jämna mellanrum läste elevernas tankar. De kunde vara mycket lustiga, allt från 'Vem låg jag med igår?' till 'Mamma skakade bara en potatis till mig'.

Oliver var hellt okoncentrerad han hade fokus på boken och världen bildades i hans huvud. Han var ändå ignorerad av de runt om honom. Han vände tyst blad

Kim, du vet redan att du är speciell. Men hr speciell är du egentligen?
Kim ryckte på axlarna. Hon hade aldrig tänk så...
Nej precis.
Kim, du bär ett stort ansvar min vän.
Jag har valt dig till att leda världen under ljuset. Du är utvald Kim.
Jag har redan gett dig gåvan att förvandla saker.
Ditt grundelement är trä. Nu ger jag dig tillgång till alla sex elementen.
Men Kim, käraste, det finns ett mörker därute, ett mörker som väntar på dig och vill förinta dig. Ditt öde är att döda han eller hon som är mörkrets utvalda.
Jag är Ljus Kim, jag ska hjälpa dig på vägen till att bli världens hjälte!
Kim stirrade framför sig. Hon kände sig förvirrad, rädd, arg, allt på samma gång.
"Vad menar du!??!" utbrast hon förfärat.
Ta det lungt Kim. Jag ska hjälpa dig igenom det här och förklara bättre för dig när jag har tid. Tills dess, ta hand om dig Kim

Jhon somnade, så uttråkad var han. Han sov lugnt som tur var, och magistern märkte inget.

Ginny smög in i klassrummet och satte sig på sin plats. Hon såg sig om några sov det läraren pratade om var tydligen ointressant. Hon suckade och såg ner i bänken

(Ehm....Läser du ens vad jag skriver?)

( Ja det gjorde jag)