SciFi City [PRS, Moik & Spenc]

Jag lyssnade halvt när general Golder presenterade sig för deras ledare, han verkade redan påverkad av värmen och började svamla lite osammanhängande. Jag kunde inte låta bli att fnissa och John Dennis, mannen bredvid mig med en bister uppsyn, stötte sin armbåge i min sida. Jag försökte se oberörd ut men gav ifrån mig ett kort stön.
"Jäkla snällt", muttrade jag under min andan och sjönk ihop en aning.
"Sträck på dig", retades John och jag knuffade till honom med axeln.
General Golder gav oss en vass blick och vi båda sträckte på oss igen.
Jag märkte lite senare att en Harluin granskade mig med blicken. Han verkade inte ha sett en människa förut, och jag tyckte att han såg lite yngre ut än de andra. Kanske i min ålder? Svårt att säga.

Jag lyckades tillslut se undan och tittade istället på mannen som pratade med chefen som först såg förbryllad ut, sedan rädd och slutligen uppgiven. Jag rynkade pannan när jag såg honom peka på några Harluiner i min ålder och sedan på mig samtidigt som han sade något. Mannen framför honom nickade och återvände stelt till skeppet innan han gick fram till ledaren och viskade i hans öra.

"Vad säger dem?" viskade jag till John när general Golder återvände till skeppet med en stel gång.
John ryckte lätt på axlarna.
"Jag vet inte. Men det verkar som om vi ska ge oss av."
Jag förstod varför John var så högt uppsatt i soldatstyrkan. Han hade en bred, stark kroppsbyggnad och var härdad. Han hade varit med om mycket i sitt liv, utkämpat många slag och var specialiserad inom närstrider men var också kunnig med distansvapen. Han verkade alltid ett steg före alla andra men delade inte med sig så mycket om sina idéer, även om de var bra. Han gjorde allt som han blev tillsagd om, följde order utan att tveka.
Jag höll min blick i hans ryggtavla när vi började gå mot skeppet igen.

[Ska Harluinerna följa med dem eller hur tänker du? :3]

(Ja, det tänkte jag)

Jag lutade huvudet åt sidan när fyra av människorna återvände in i skeppet.
Bland dem var mannen som pratat med chefen, ledaren, tjejen och mannen bredvid henne. Resten av människorna började stadigt marschera fram mot oss,
men chefen höll ut en hand som fick dem att stanna. Han vinkade åt oss ungdomar för att vi skulle komma fram. Han tog ett djupt andetag och sade hest: "Följ med människorna..."
Sedan vände han helt om och gick tillbaka till sin hydda med armarna bakom ryggen.
Ingen ville egentligen gå in i det där stora och högljudda skeppet, men om chefen sade så...
En efter en gick vi efter människorna.
Jag undrade förstås varför vi skulle följa med och varför chefen inte berättade det,
men vad hade jag att förlora?
Jag bodde ensam utan vänner och det enda jag gjorde under dagarna var att längta till kvällen när jag kunde se stjärnorna.
Jag ryckte till av ljudet från mina fötter när de dunkade mot metallen under mig. Tveksamt tog jag ett sista steg innan jag var inne i skeppets entré.

Jag kastade en blick bakom axeln och upptäckte att vissa av Herluinerna hade kommit ombord.
"Ska de slåss med oss?" frågade jag John, som nickade tyst.
"Verkar så", mumlade han kort utan att se på mig. Han höll sin blick stadigt på varelserna, men vad han tänkte kunde jag inte urskilja i hans okänsliga ögon.
Jag följde de med blicken, fastnade för ett ögonblick på deras svansar och vingar. Skådade deras klor. De skulle kunna vara riktiga monstermaskiner, det kändes skönt att ha dem på sin sida.
"Er avdelning är på tredje våningen. Miss Boyd och Mr Dennis kan visa er dit", sa general Golder till Harluinerna och jag såg hastigt över mot honom. John gav en nick för att visa att han förstått och tog täten mot den moderna tidens version av hissar.
"Kom igen, Phoenix. Vi har inte hela dagen på oss", ropade han bakom axeln när jag inte gjort något annat än stått still på min plats.

Jag var den första som följde människorna
mot metalldörrarna. Uppmuntrade av att se mig
så lugn tog de andra mod till sig och traskade
efter. Jag hade aldrig pratat med någon av
dem förut, men i stunder där de inte kände sig
trygga bestämde sig visst för att följa mig.
Det gjorde mig ganska arg. Så nu duger jag alltså? Fegisar...

Jag såg till att alla kom in i hissen och sedan tryckte jag på tredje våningens knapp. Hissdörrarna gled ljudlöst igen och öppnades sekunderna efter.
Jag gick först ut och svängde av åt vänster till gästrummen. Jag ville säga något för att bryta tystnaden, men kom inte på något vettigt.
Jag stannade när vi var framme och vände mig om för att se på dem,
"Här är det ni ska tillbringa er resa. Om ni vill ha något, om ni undrar över något, är det bara att klicka här så kommer någon för att serva er", berättade jag medan jag pekade på knapparna. Det stod egentligen på en liten etikett vad de gjorde, Nödfall, Service, osv. Kände mig som världens tönt och kliade mig lite i håret.
"Trevlig resa", önskade jag dem med ett påklistrat leende och mötte John's blick. Han flinade retsamt åt mig, han såg hur obekväm jag var.

Det var ganska omtumlande att åka hiss för första gången, men som tur var gick det snabbt. Jag stod osäkert på golvet i sovrummet och piskade lite med svansen.
Eftersom ingen annan verkade ha mod nog att fråga människorna fick det väl bli jag.
"Ehum...", började jag och kliade mig i bakhuvudet. "Vet ni varför vi är här?
Chefen sade inget så...". Jag tvingade fram ett prövande leende och försökte fokusera blicken på tjejens hals istället för att se på hennes ansikte.

"Åh...", började jag, förvånad över att de inte hade fått reda på det.
"Tja, jag har ju inget annat än gissningar, men...", jag lade märke till att han tittade på min hals istället för att möta min blick. Automatiskt lade jag min hand snett över som att jag dolde någonting. Jamen, liksom, vad tittade han annars på? Något måste jag ju ha på min hals...
"Men vi tror att ni ska hjälpa oss slåss", fyllde John i. Han stod i bakgrunden och för tillfället ville jag gärna gå bort till honom för att slippa all uppmärksamhet.
Jag förstod inte riktigt varför jag tyckte det var så jobbigt att ha allas ögon på mig, jag var ändå ganska van vid det. Så jag gissade att eftersom majoriteten av gästerna var så obekväma smittade de av sig...

Alla Harluinerna, inklusive jag själv,
ryckte till vid hans ord och började skrämt att mumla mellan varandra.
Jag stirrade bekymrat på människorna.
Medan jag försökte stänga ute de andras prat om död och klaganden vände jag mig till mannen. Han verkade veta betydligt mer än tjejen.
Jag suckade och försökte se så orädd ut som möjligt (vilket var svårt) samtidigt som jag med ett stelt ansiktsuttryck frågade honom:
"Mot vad?"