De fyra härskarna.

Kheldar eller Silke som han kallar sig nu är på en av de lokala krogarna nära hamnen. Han har beställt in ett stop öl och betraktade de mer än lovligt lättklädda kvinnorna. Han drog handen genom korpsvarta håret och la fötterna på bordet med ett tjuvpojksflin på läpparna. Han lutade stolen bakåt och skrockade åt en av sjömännen som ragglandes kom ut genom dörren. Detta var en av hans fria dagar. Då kungarikes väl och ve inte hängde över hans axlar.
Hans far tog åt sig all ära men gjorde inget för att styra landet bara föda nya oäkta barn och dricka sig berusad. Trots detta visade folket otroligt lojalitet mot den gamle kungen och tyckte sonen enbart var en snorvalp.
Men på de senaste åren hade han börjat tagit över mer och mer och underrättelsetjänsterna kom som vanligt rätt till honom. Vad de andra länderna gjorde, vad deras nästa steg skulle bli.

Tilly Du får gärna skriva

Garm tittade ut över ökenlandskapet, solen stod högt på himlen och solstrålarna värmde. Det var några år sedan han nu hade vunnit rollen som regent och ibland fick han utmaningar; unga män vilka ville ta åt sig platsen i tron om att de kunde vinna över honom. Tragiskt nog innebar det oftast att han behövde skada en duglig yngling i en kamp med valfritt vapen. På senare tid hade utmaningarna varit allt färre och till skillnad från i början var det obefintligt.
Ett leende spred sig över hans läppar när han tänkte tillbaka på gamla strider och det var först när den majestätiska fågeln uppenbarade sig som hans leende suddades ut. Den stora örnen landade på hans utsträcka arm, på det läder som var avsett för fågeln och med stora fingrar fingrade han ömt loss pappret. Nyfiket rullade han upp pappret och började att läsa, han var fortfarande en novis inom ordens kunskap och det var endast något han hade lärt sig för att klara av ämbetet som regent. Meddelandet var underligt men han ville undersöka om saken var sann, ett brev där de andra länderna sökte fred var högst osannolikt men nyfikenheten inom honom var för stor. Så snart han fick tillfälle skulle han ge sig av med ett mindre följe och ta sig till den mötesplats i ingenmansland de andra hade tänkt sig. Ett leende spred sig återigen över hans läppar och när en kvinnotjänare dök upp med hans nedkylda mjöd log han stort. Oavsett vilka som skulle dyka upp kände han inget större hot från den, landet var skyddat av dess ovanliga hetta och han var en krigare men ej ville reta upp. Hotbilderna var för tillfället noll.

"Ers höghet" rösten avbröt hennes tankegångar där hon satt på tronen och beundrade världskartan på bordet framför henne, hennes gråa ögon lyftes och hon såg på mannen framför henne, en yngling. Hon suckade, vad kunde mannen tänkas vilja henne? Då hennes livgarde hade låtit honom tilltala henne, misstänkte hon att det var något av betydande vikt.
"Ja" svarade hon då mannen hade tystnat, han såg tveksamt på henne, men räckte sedan fram ett meddelande. Kitana granskade bokstäverna, det var en handstil hon inte var bekant med. Hon drog fram en kniv ur stöveln och sprättade upp kuvertet, när hon märkte att den unga mannen stod fortfarande kvar och hon höjde ett ögonbryn och han började avlägsna sig ifrån platsen.
"Gå förbi köket och hälsa dem att jag har sagt att du skall få ett mål mat" sa hon och ynglen sken upp.
"Tack my lady" sa han och dörrarna stängdes bakom honom. Kitana tittade på brevet och log sedan roat.
"Är det här ett skämt?" frågade hon rakt ut i luften, ingen svarade henne, hon hade inte heller väntat sig det. Hon saknade sin bror, han svarade henne alltid. Hon läste igenom brevet ännu en gång, innan hon reste sig upp, släppte brevet som föll till golvet och gick fram till fönstret. Så de andra länderna ville förhandla om fred. Hon var ytterst tveksam, men det kunde stämma. De andra länderna var inte lika mordiska som hon var, hon var inte säkra på om de var fredligt inställda till henne, men hon tvivlade på det, det var trotts allt hon som brukade anfalla. Hennes föräldrar hade lärt henne att alltid kasta första stenen. Ibland kunde hon känna en saknad efter dem, men att sörja låg inte för henne. Kitana vände sig plötsligt om emot sina soldater.
"Packa väskorna, vi skall ut och resa" sa hon med ett smått leende på läpparna.

Kheldar läppjade på sitt öl och följde kvinnan med blicken, hade inte kjolarna blivit allt kortare eller han som upptäckt det mer? Men han lystrar till, en svartklädd kvinna i mantel kommer fram till hans bord och beställer in ett stop med öl.
Ett viskande tillsynes oskyldigt samtal pågår mellan dem, men ett brev uppfattar han. Snabbt tömmer han stopet för en gångs skull skulle det hända något. Ett leende spelades över hans läppar och han tog sig till slottet.
På gårdsplanen hör han ett skri och en svart falk sätter sig på hans arm. Zith väser i hans ficka.
"Nej, du får inte." sa han bestämt till henne, den lilla ormen ville ha villebråd. Han lossar brevet och läser. Träffa de andra länderna? Få slut på kriget? Det kunde verkligen behövas, men var detta en komplott.
En yngling kommer fram till honom och viskar något i hans öra, tydligen hade de andra regenterna fått lika. Då var det inte från någon av dem, men från vem? Inte ens hans kotakter hade fått reda på det, fast de var snabba och troligen säkra.

Medan Garm njöt av dagen, solen och sin dryck gick han runt i staden för att se om något var på gång. Ryttare red både in och ut ur staden, längre bort kunde han höra ljudet av en avrättning i och med massornas hurrarop vid åsynen av hur huvudet separerades från mannens kropp. Om han hade förstått det rätt hade det varit någon sorts spion som olyckligtvis fått iväg meddelandet innan han hittades. Däremot hade han nu åtgärdat problemet och om några andra spioner försökte ta sig in i staden eller i landet skulle de dö illa kvickt. Hans vakter hade varit slöa nog att släppa förbi den här spionen och han skulle se till att det inte hände igen. Frågan var när han skulle ge sig av till mötet? Förmodligen var det bättre att ge sig av i början av nästa dag; denna dag hade fortgått på tok för länge för att det skulle vara effektivt att rida genom landets öken. Frågan var hur mycket män han skulle föra med sig och hur många de andra tog med sig? Förmodligen skulle det räcka om han tog med sig ett fåtal för skydd i och med att de flesta män var obetydliga inför honom; oavsett så var han tvungen att planera.

En lätt knackning på dörren väckte henne, hon svarade inte personen på andra sidan dörren, men hon visste redan vem det var, Jesper, hennes betjänt sedan många år tillbaka, han var van att hon inte svarade. Kitana steg fram till garderoben och satte på sig en svart reseklänning, ett par fodrade stövlar och en varm mantel. Hon satte upp håret och gick sedan ut genom dörren.
"Dina handskar, My Lady" sa Jesper och Kitana log emot honom.
"Skall jag packa en större resväska" sa Jesper och hon skakade på huvudet.
"Nej bara lättare bagage, vi reser om en timme" sa Kitana och tog en sväng förbi köket innan hon gick ut till stallarna där hennes soldater väntade. De gjorde honnör när hon kom och hon återgäldade det med en nick. Hon gick fram till sin svarta stridshingst och strök honom över mulen.
"Hej Dragor" sa hon och tog ut honom på gårdsplanen.
"Vi är klara att ge oss av ers höghet" sa Jesper och hon nickade.
"Fäll ner vindbryggan" sa Kitana och satte upp på Dragor, hovarna smattrade emot vindbryggan när de lämnade slottet. Snön fångades hennes hår och hon log, de var äntligen på väg, äntligen skulle hon få göra något annat än att planera anfallen.

Kheldar befallde fram mat och att hästarna skulle göras ordning. Han befallde en tjänare att hans bästa män och kvinnor skulle göra sig redo för att ge sig av. På sin höjd var de ett dussin men Kheldar hade alltid tyck att ett antal enbart var en siffra vilket det också var. En tjänare kom fram och viskade något, ännu en spion som mist sitt liv, han muttrade något ohörbart. Kheldar visste inte vem mannen var men det var hans folk. Detta krig borde få ett slut. Ynglingar dog innan deras föräldrar eller blev vanskapta och kom hem. Ett fåtal fanns att sköta landet, alla hade inte talang för spioneri eller krigiska färdigheter, men det var synd.
Zith väser i hans ficka.
"Nej, du får ta någon ekorre på vägen." suckar han och sätter sig upp. Han ser på sina män och kvinnor alla på svarta stridshingstar, alla klädda i svarta ridbyxor, mantlar och skjortor, så och även han. Kheldar gillade att vara ett med sitt folk, de hade svärd förvisso, men de var de förgiftade dolkarna man skulle se upp med. Lita aldrig på en Drasnier så sover du lugnt, löd deras ordspråk. Fast egentligen var det så med andra länder med.

Snart hade han tagit sig dit han ville; till barackerna där soldater övade, red ut och helt enkelt levde. Detta hade varit hans hem och det hem han hade trivts bäst med; istället för ett fåtal syskon hade hans syskonskara ökat med hundratal och även om han fortfarande var en beryktad krigare så kändes det väldigt stelt, fullt av artighetsprinciper, när han anlände och det smärtade honom djupt. Garm gick över träningsgården och bevittnade krigarna, det roade honom att granska deras träning: vad han hittills kunde se så skulle ingen av dessa ynglingar haft en chans mot honom ifall de utmanade honom. Detta både tråkade ut och roade honom; att aldrig få möta och vinna över sin jämlike var något han förmodligen inte skulle få uppleva än på några år.
När han hade gått över träningsgården nådde han delen med riddjuren, en man matade hästarna och när Garm närmade sig tittade han upp. Den andre mannen, eller Grom som han hette, log brett och omfamnade den storvuxne ledaren broderligt.
"Det var ett tag sedan du var på besök, broder.", Sade han och ögnade Garm uppifrån och ned.
"Ja, dessvärre. Jag ser att du har pli på rekryterna och jag hoppas att du fortfarande har min häst i ordning?", Frågade Garm och besvarade den andre mannens breda leende.
"Sjävklart, han är lika fin som aldrig förr. Ska landets ledare ut och roa sig?", Frågade Grom regenten.
"Nej, jag ska på ett möte med andra ledare; resten av länderna vill ha fred. Det luktar dött men jag hoppas på ett bra avtal.", Sade han enkelt.
"Jaså? Du får berätta mer över ett glas, hästarna är ändå utfodrade och jag tycker att jag förtjänar vila.", Sade Grom och skrattade sitt dova skratt. Garm nickade mot barackens öppning, där skulle de finna dricka och skugga. För att ha varit en vanlig dag hade den utvecklats till det bättre, ett glas med en gammal vän skulle göra gott. Grom kunde han alltid lita på och det var den man som närmast var hans jämlike; endast hans ointresse av makt och politik hindrade honom från att faktiskt vara en utmaning för landets regent, Garm.

(Tror inte jag kan var med tyvärr)