Skinny Love [SV]

Iiieh! Längtar till nästa, även om jag visserligen reda har läst det. ♥
Puss för att du är så fantastisk!

Det här fanficet är hittills minst sagt fantastiskt.
Det är jätte bra och jag längtar verkligen efter nästa kapitel!
(För övrigt älskar jag Dracos kommentarer xD)

omg. denna ff.

för det första så shippar jag Drarry in to death, så jag blir alltid lika glad när det kommer en ny här på mugglis OCH SPECIELLT NÄR DE ÄR LIKA BRA SOM DENNA

((som det badass jag är sitter jag på en lektion och läser och eftersom jag blev kär direkt sitter jag nu och försöker desperat dölja mina euforiska ansiktsspasmer som typ ser ut såhär))




så skriv mer så fort du kan/vill/orkar/hinner bc im dying over them feels here

Kapitel III.
”The hardest battle you will ever have to fight is between who you are and who you want to be.”

”Draco, jag säger detta för att jag är din vän; att se dig och Potter skratta över hur konstiga ni såg ut var nog inte det jag hade förväntat mig av dig”, sa Blaise när de gick nerför trapporna till fängelsehålorna för att ha trolldryckskonst. Draco suckade och vände sig bort från sin ”vän”. Han och Potter hade haft roligt. Men inte med varandra utan åt varandra.
Typ.
Men så fort de hade förminskat tänderna och ändrat tillbaka färgen på ögonbrynen så hade förtrollningen varit bruten. De hade med ens stannat upp och tittat på varandra en lång stund innan Potter hade nickat, vänt sig om och gått bort till sin bänk för att packa ner sina saker i sin väska.
Draco skulle ljuga om han sa att han inte hade tyckt att det var roligt att förvandla Potter så att han såg ut som Umbridge. Han skulle också ljuga om han sa att Potter inte hade lockat fram de första riktiga skratten hos honom på en lång, lång tid.
De stannade utanför trolldrycksklassrummet för att invänta Professor Snigelhorn. Draco hade aldrig gillat Snigelhorn, han tyckte att han var alldeles för arrogant och självgod. Och det sa en hel del med tanke på att Draco själv inte hade varit något annat än arrogant enda till slutet av hans femte år när han hade fått veta att han skulle mörda Dumbledore. Han kände en ilning över ryggraden när han tänkte på hur Voldemort hade sett på honom när han hade fått uppdraget. Han visste redan då att han aldrig skulle vara kapabel till att döda sin förra rektor även när han fick chansen för ett år sedan. Det hade varit bland de värsta ögonblicken i hans liv när han såg hur Snape hade uttalat orden som fått Dumbledore att falla över kanten på astronomitornet och dö redan innan hans kropp slog i marken.
Draco såg ner på sin vänsterarm och rös till lite. Märket var fortfarande kvar, även om det var mycket, mycket svagt och inte längre rörde sig. Han fick ibland för sig att det brände till. Men hans mor sa alltid till honom att det var för att det hade bränt nästan hela tiden när Voldemort var som störst.
Slytherinaren tittade upp med ett ryck när han hörde ett skratt eka genom korridoren och såg hur Potter slog sin hand för munnen för att dämpa sitt skratt. Han hade bara för en halvtimme sedan fått veta att Gryffindoraren hatade sitt skratt. Potter tystnade dessvärre när han såg att Draco tittade på honom och den blonda tittade ner på sina skor när de tre vännerna gick förbi.

Om någon hade berättat för Draco för ett år sedan att han skulle överleva Voldemort och att han inte längre skulle utnyttja vartenda tillfälle han fick att retas med Harry Potter så skulle han förmodligen ha skrattat den personen rakt upp i ansiktet. För sanningen var att Draco var mer eller mindre tacksam för hur det var nu. Han var tacksam för att Voldemort var borta, han var tacksam att han fick chansen att avsluta sin utbildning och få ett jobb. Han var till och med tacksam för att hans pappa satt i Azkaban, även om han inte skulle erkänna det. Men mest av allt var han nog tacksam för att Potter inte hade gjort någon stor grej av att han hade vittnat om att Draco egentligen inte ville vara dödsätare. Han var tacksam att Potter inte hånade honom på alla möjliga sätt nu när han hade chansen. Draco var också tacksam att han själv inte längre hade samma respekt som han en gång hade, han var tacksam att hans klasskamrater inte längre var rädda för att ställa frågor till honom om någonting läraren hade sagt. För så hade det varit innan, Draco hade aldrig sett någon mening med att bry sig om andra så därför hade han bara fräst åt någon som frågade honom något. Han hade aldrig tidigare känt att han ville ändra på sig för någon annan. Däremot nu så försökte han hjälpa till om han kunde och han försökte ändra på sig, även om alla kanske inte såg det. Han var trött på att inte ha några riktiga vänner, han var trött på att jävlas med folk och han såg inte längre någon anledning till att dra av onödigt många poäng från elever från andra elevhem eftersom han fortfarande var prefekt. Istället så försvann han lite in i skuggan, försökte smälta in i mängden och även om han fortfarande ibland var kaxig och sa saker som inte var speciellt schysst så försökte han i alla fall ändra på sig. Och han såg det i alla fall som en början.
Han skulle aldrig erkänna för någon – inte ens sig själv – att Potter var en av anledningarna till att han ville ändra på sig. Han ville på något dumt sätt visa för Gryffindoraren att han inte var som hans far hade varit. Att han var tacksam att Potter hade vittnat för hans fördel och det var första gången som Draco kände tacksamhet mot någon. Det var något nytt för honom.

Harry Potter satt ensam i Gryffindors uppehållsrum några dagar senare och stirrade in i brasan. Klockan började närma sig två på natten och han kunde fortfarande inte sova. Ron hade börjat snarka för flera timmer sedan och Harry hade gått ner till brasan för att försöka sortera sina tankar. Och för att undvika mardrömmarna. De var värre nu än de någonsin hade varit. Visst, hans ärr brann inte längre i pannan när han vaknade och han drömde inte längre vad Voldemort tänkte. Men drömmarna nu var så mycket värre på helt andra nivåer. Han drömde om alla som han hade sett dö, allt från det blixtrande gröna ljuset när hans mamma dog till när Nagini högg ihjäl Professor Snape. Alla som han hade sett falla under striden och åren innan. Han såg hur Cedric flög genom luften, han såg hur Dumbledore föll nerför tornet, han såg Sirius falla genom slöjan, han såg till och med Hedwigs bur falla ut från sidovagnen. Han drömde om hur slottet som var hans hem rasade samman framför honom, han såg hur dödsätare högg huvudena av de som han fortfarande hade kvar. Han såg Hermiones och Rons döda kroppar framför sina fötter och han hörde fortfarande Voldemort skratt eka i hans huvud.
Han fruktade nätterna, han hatade att sova. Han hade blivit mörkrädd. För det kändes som att varje gång mörkret föll så kom Voldemort tillbaka.
Så det var därför Harry föredrog att sitta på golvet framför brasan istället för att sova. Hermione hade såklart upptäckt att han inte sov – ingenting undgick henne när det gällde hans hälsa – och hade försökt att prata med honom om att han måste ”sova för att rädslan mot sömnen skulle försvinna”. Men hon förstod inte, det var inte sömnen Harry var rädd för, det var vad som kom med den. Ginny hade också försökt att prata med honom om det, för även om de inte var tillsammans längre så var hon ändå en av hans närmare vänner. Men hon hade inte heller förstått, och Harry tvivlade på att någon skulle göra det.
Skolan var inte riktigt detsamma som det en gång hade varit, och det skulle nog aldrig bli heller. McGonagall undervisade fortfarande eftersom de letade efter någon som kunde efterträda Dumbledore, men Harry visste att skolan aldrig skulle bli den samma utan hans gamla rektor.
Det fanns fortfarande spår av striden kvar på Hogwarts, svarta märken i väggar, tak och golv som aldrig skulle gå att få bort, vissa skador som aldrig skulle gå att reparera, Vid-Behov-Rummet fungerade bara på tisdagar, jämna veckor efter att Crabbe hade satt eld på hela skiten och Quidditchplanen var fortfarande inte helt återställd än.
Alla som hade dött i striden och kämpat mot Voldemort hade begravts bredvid Dumbledores grav, så det såg mer eller mindre ut som en kyrkogård där. Det skapade blandade känslor hos Harry, han visste att det låg både unga och äldre människor där och han visste att han hade känt en stor del av dem. Men på något sätt så gillade han att alla hade begravts på samma ställe bredvid rektorn. Harry såg det som en symbol; att man alltid – även efter döden – behövde vara starka tillsammans.

Den unga Gryffindoraren satt och stirrade in i elden och önskade att den skulle flamma upp och bli grön och att Sirius ansikte skulle uppenbara sig och prata med honom igen. Såklart så var det ingenting som skulle hända, men Harry önskade mer än någonsin att han hade sin gudfar att prata med. Sirius skulle ha förstått varför han inte kunde sova och han skulle inte ha kommit med råd som ”drick varm mjölk”, ”läs en bok innan du somnar”. Han skulle bara förstå och få Harry att känna sig bättre till mods. Harry skulle också ha berättat för Sirius hur han och Malfoy faktiskt hade skrattat tillsammans på förvandlingskonsten. Han skulle fått höra Sirius bedömning av det hela även om det inte var en stor grej alls. Ju mer Harry tänkte på det så skulle han faktiskt inte ha någonting emot att få höra Malfoy skratta åt hans skämt igen. Och Harry trodde att det var någonting bra att han tyckte så. För Malfoy hade faktiskt ett ganska fint skratt.
Typ.
Harry skakade på huvudet och kom tillbaka till verkligheten. Brasan hade hunnit bli till glöd och han suckade, ställde sig upp och tvingade sig själv att gå upp för trapporna och in i sovsalen. Han lade sig ner i sin säng och tittade upp i taket. Han kände på sig att det här skulle bli en lång termin.

--

A/N: Efter det här kapitlet, tack vare Thea (som för övrigt är en av de personer som gör den här fanfictionen möjlig, ily my dear x), så blir det mer dialoger, och mer händelser. Jag har tendensen att så fort mina karaktärer har börjat tänka så vill de inte sluta. Men jag försöker att bättra mig. (faktiskt så i de kapitel som jag har skrivit utöver dessa tre har karaktärerna faktiskt blivit bättre på att använda sin förmåga att prata.)

Åh så bra och fint jag ÄLSKAR DET ♥ och det är bara en positiv sak att de tänker, älskar Harrys tankar på Sirius, de var så sorgliga :'C
Längtar efter mer Drarry moments 83

I'm sending my love to you ♥

Åh, jag älskar det här. Varför? För att det är du som har skrivit. Och allt du skriver är så jävla underbart, helt enkelt. ♥

Asså shit så bra ♥
Skulle såklart läst allt set här tidigare om jag varit inne på mugglis ^^ OCH SUPERDUPER TACK FÖR ATT DU TAGGADE MIG SÅ JAG FICK LÄSA DET HÄR TACK TACK TACK :3 ♥

Yey, jag älskar nya kapitel som jag har missat för att jag är så sjukt dålig på att logga in! ♥♥♥

before we start, i just need to show you this pic because it's hilarious


---

Kapitel IV.
”Sometimes you think you want to disappear, but all you really want is to be found.”

Det skulle ta närmare en och en halv månad innan våra båda huvudpersoner överhuvudtaget pratade med varandra igen. De hade inte ens utbytt ett ”hej” om de möttes i en tom korridor, inte heller hade någon av dem vågat fråga den andra om någonting läraren sa. Inte heller någon kränkning, elak kommentar eller hånskratt hade förekommit som föregående terminer på Hogwarts hade varit fullt av.
De ignorerade varandra helt enkelt.
Det var inte som om någon av dem hade kommit upp med förslaget, ”Hej, du ska vi inte ta och ignorera varandra ett tag eftersom ingen av oss verkar känna för att vara elaka”. Det bara blev en tystnad, som följde över de närmsta veckorna. Utan att någon av dem visste varför.
Draco kunde inte ens erkänna för sig själv att han var berörd av tystnaden, även om han längst inne visste att han var det. Han ville inte bli bästa vän med Potter, verkligen inte, men han ville inte heller ignorera Pojken-Som-Överlevde.
Typ.
Harry däremot försökte att inte tänka alls. På någonting. Och det var inte så svårt eftersom han inte längre sov på nätterna och behövde lägga ner all sin energi för att komma igenom lektionerna på dagarna och bli klar med alla läxor. Han tänkte inte på Hermiones råd, han brydde sig inte om vad Ron sa, men han tänkte på hur Malfoy inte längre slängde några förolämpningar i ansiktet på honom i korridoren. Missförstå Harry rätt nu, han ville nästan att Slytherinaren skulle förolämpa honom, för han ville att någonting skulle vara som det alltid hade varit nu när allting annat hade förändrats.

Det var i alla fall en regnig oktoberkväll när Harry Potter för första gången satte sig på sin Åskvigg igen och flög på en riktigt quidditchplan på väldigt, väldigt länge. Bara dagen innan hade Professor McGonagall hunnit ikapp honom och sagt att quidditchplanen äntligen var återställd efter att ha blivit nerbränd till grunden under striden och att han kunde starta upp quidditchträningarna igen. Efter en och en halv månad där Harry hade varit överröst av läxor och utan att kunna sova på nätterna så var detta en räddning för Gryffindoraren.
Nu satt han i alla fall på sin Åskvigg, och han hade redan släppt löst kvicken och fångat den flera gånger om, medan han väntade på att klockan skulle slå sju. Han skulle nämligen ha uttagning för Gryffindors Quidditchlag just den där torsdagskvällen.
”Det ser bra ut, Potter!” Harry snodde runt med kvasten när han hörde sitt namn och höjde ett ögonbryn när han såg vem det var som stod på marken. Pojken-Som-Överlevde såg kvicken flaxa förbi framför hans ögon och gjorde en dykning för att fånga den på nytt innan han landade – väldigt graciöst, faktiskt – på marken framför Slytherinaren.
”Äh, tack…?” sa Harry tvekande och drog en hand genom håret. Hela situationen var så förnedrande på ett sätt som Harry aldrig skulle kunna förklara. Hade Malfoy gett honom en komplimang? För att slippa tänka på det så bytte han istället samtalsämne direkt, ”Vad gör du här, Malfoy?”
”Äh”, nu var det Dracos tur att bli osäker. Och Slytherinaren var inte van vid att vara osäker, det kan vi lugnt konstatera. Han såg på Harry och upptäckte att de gröna ögonen såg trötta ut och det fanns stora mörka ringar under dem, ”Jag tänkte rädda mig själv från högen med läxor som lärarna har gett oss och gå ner och se om någon spelade Quidditch nu när planen är återställd igen”, det var faktiskt sant. Han hade inte vetat att Potter skulle vara där, han kanske bara hade hört att Gryffindor skulle ha sin uttagning till sina Quidditchlag den här veckan. Och han kanske bara hade velat titta på och se vilka de skulle ta ut till sitt lag. Så han visste vad han skulle möta. Ja. Så var det. Han hade inte sett Harry genom fönstret i biblioteket och beslutat sig för att se efter om Gryffindoraren fortfarande kunde flyga. Om det var det ni trodde, ”Fast ju mer jag tänker på det desto mer så inser jag att jag borde ha förväntat mig att du var här…” fortsatte den ljushåriga och bet sig i läppen – någonting som hade kommit och blivit en dum vana för honom.
”Ja, det har ju inte precis undgått skolan att jag ska hålla i uttagningarna idag”, sade Harry kort. Draco insåg att han förmodligen störde Gryffindoraren, och för en gång skull så var han inte stolt över att han gjorde det.
”I alla fall”, sa Draco snabbt och bet sig hårt på insidan av kinden i en halv sekund, Titta på mig, se mig, jag är inte som jag var. Jag försöker. Titta på mig. Se mig, ”Jag ville mest säga att det var trevligt att se dig spela igen, Potter… att se vad som väntar Slytherin det här året?” Det lät som en fråga och Draco ville slå sig själv hårt med ett slagträ (eller i alla fall bli träffad av en dunkare i huvudet så att han skulle bli tvungen att spendera resten av året i sjukhusflyglen). Han andades in genom näsan och sa nästa mening väldigt fort utan att egentligen tänka på vad han sa, ”Jag-jag menar jag har ju inte sett dig flyga sedan du vet i Vid-Behov-Rummet när Crabbe satte eld på allting och ni flög på kvastarna och sedan-”
Harry mer eller mindre glodde på Slytherinaren när han nämnde Crabbes namn. Han tänkte inte prata om vad som hände i Vid-Behov-Rummet med Draco. Han tänkte inte prata om att en av Malfoys vänner hade dött under kriget. Crabbe hade försökt att mörda Hermione, och den gyllene trion hade fortfarande räddat Malfoy och Goyle från elden. Han tänkte inte ha den här diskussionen. Malfoy såg också mer eller mindre ut att ha förstått vad han hade sagt och bet sig i läppen. Harry hade aldrig sett honom såhär, vad hade hänt med honom? Gryffindoraren ville nästan fråga, hur hans (före detta) fiende egentligen mådde. Men han förstod såklart att det bara skulle bli en ännu jobbigare tystnad eller ännu mer pinsam diskussion. Harry förstod inte varför Draco ens hade gått hit för att prata med honom överhuvudtaget.
Just som Gryffindoraren försökte att tänka ut någonslags ursäkt så att han bara kunde vända ryggen om och sätta sig på kvasten igen så hörde han sitt namn ropas bakom honom. Draco tittade upp och Harry snodde runt på stället. Han blev så tacksam att han skulle ha kunnat springa fram och krama Ginny när han såg henne vinka bortifrån omklädningsrummen.
”Um, jag måste gå…” började Harry och hoppades att Slytherinaren skulle fatta vinken och gå han med. Draco nickade kort, körde ner händerna i fickorna på hans kappa men stod kvar en stund efter att Pojken-Som-Överlevde hade vänt sig om och ropat ett glatt ”hej” till Ginny.
När Draco var på väg nerför trapporna till fängelsehålan så undrade han vad i helvete han höll på med, varför han överhuvudtaget hade försökt sig på att prata med Potter. Och när han mötte Blaise och Pansy i uppehållsrummet så ville han försvinna genom golvet. Han ville inte vara där mer. Han ville bort.
”Vad var det där om?” frågade Ginny när Harry hade kommit fram till henne och nickade mot Malfoy som hade börjat gå mot slottet igen. Harry vände sig om (som om han inte redan visste att Draco var där borta) och ryckte på axlarna.
”Ärligt talat så vet jag inte”, svarade han kort och gick bort till förrådet för att ta fram skolans kvastkäppar.
”Du ser trött ut, Harry, har någonting hänt?” Harry skulle precis säga någonting om att det var bara att det var mycket läxor och sådant just nu, när han räddades av att de första som ville söka till Quidditchlaget anlände.

Det slutade med att det tog Harry ytterligare tre timmar och fyrtiofem minuter att hitta fyra spelarare förutom han, Ron och Ginny. Det verkade som att hela elevhemmet ville nu mera vara med att spela med ”den ännu mer berömda Harry Potter”. När Harry äntligen kröp ner i sin säng på kvällen och drog täcket över huvudet så önskade han att han skulle vakna upp och att alla skulle ha glömt bort allting som hade med Voldemort att göra.

Problemet är bara att världen inte funkar så.