And I will try to fix you

Tack! :3

Ny läsare här, bevakar c: Du skriver helt otroligt fint och sorgligt, älskar det ♥ Längtar efter mer ^^

This is so frikkin sad ;_;
Meeeeer!!

Asbraaa!! Fattar inte att du inte lade ut det tidigree.

Jag älskar det ♥ Jag bevakar oxå =D

Tack för alla fina kommentarer! Här kommer nästa kapitel. Hope you enjoy it!
----

Kapitel 2

”Kom nu, George. Vi måste gå.”
Men han rörde sig inte ur fläcken. Han stod där i dörröppningen och tittade ut på den vildvuxna trädgården. Ginny stod några meter ifrån George, vid grinden som stod öppen. Det hade känts som ett bra förslag på morgonen, men nu började hans mod att svika honom.
De senaste dagarna hade han börja röra sig mer i huset. Han gick ner och åt tre gånger om dagen och ibland satt han nere i antingen köket eller i vardagsrummet och målade. Men han hade inte gått utomhus en enda gång. Inte heller hade han talat.
Och vid frukosten i morse hade Mrs. Weasleys förslag verkat så bra. Det var en vacker morgon med bara några få vita moln på himlen och solsken. Och han hade inte besökt hans grav sedan begravningen för några veckor sedan, så det kändes på tiden att göra det. Men nu var George osäker. Han kände sig orolig över att gå ut. Överallt kändes det som att Fred bortgång blev påmind.
”George, du måste göra det här. För Fred”, sade Ginny. Hon såg på George. Han nickade. Hon hade rätt. Han måste göra det här.
Mrs. Weasley hade velat följa med till kyrkogården, men George ville gå själv. Han ville inte bli störd. Men när Ginny hade bett om att få komma med kunde han inte säga nej. Fred betydde väldigt mycket för henne. Han och George hade alltid varit där för Ginny, precis som att hon alltid hade varit där för de. De var starkare sammankopplade än de andra syskonen.
”Snälla, George”, bad Ginny och han tog ett djupt andetag och gick ut. Han blundade och kände solens varma strålar värma hans kalla ansikte. Sedan gick han bort till sin syster.
”Är du redo?” frågade hon.
Han svarade inte men hon hade inte förväntat sig något svar heller. Så hon bara nickade och de började gå. George hade inte använd sig av magi sen Fred dog. Magin fick honom att tänka på alla trick och bus de hade gjort genom åren.
De gick längs med grusvägen som gick mellan några fält, innan de kom till en asfalterad väg några kilometer där ifrån. Någon enstaka bil körde förbi dem medan de gick till den lilla byn.
Kyrkogården låg en bit utanför byn, på en kulle där en liten å rann förbi. Det var faktiskt riktigt vackert. Om det inte hade varit för det faktum att känslan av död låg över hela kyrkogården. Men kyrkogården var ändå de dödas hem, deras sista viloplats.
George och Ginny gick upp för den stenbelagda gången upp till kyrkogården. De gick mellan gångar av gravstenar och buskar, innan kom fram till graven. George föll ner på knä. Han tryckte sina händer mot sitt huvud. Minnen strömmade fram. Lyckliga, roliga, sorgliga. Saker som han hade sagt, saker som han borde ha sagt… Det kändes som om hans huvud skulle explodera. Tårar hotade att rinna ner för hans kinder. Men så tog han ett djupt andetag och lugnade ner sig. Han skulle inte svika Fred. Han fick inte. Så han tog bort sina händer från sitt ansikte och kollade på gravstenen. Den var vacker och gjord i en svart, blank sten. Och med inristade och förgyllda bokstäver stod det:

Fred Weasley
Född den 1 april 1978
Död den 2 maj 1998
Lights will guide you home

George lade sin hand på gravstenen. Den var kall. Han satt där och väntade, väntade på en röst, på ett skratt, på sin bättre halva, på sin bror. Men han kom inte. Såklart inte. Han skulle aldrig komma igen. Han skulle aldrig igen få höra Freds vackra röst, aldrig få krama honom, aldrig någonsin få skratta med honom. Aldrig, aldrig, aldrig.
Tårarna brända innanför ögonlocken, och den här gången lät han dem falla. Ginny satte sig ner bredvid George och lade en arm runt om honom. De lutade sig mot varandra och grät. Tillsammans delade de med sig av sin sorg, tillsammans tröstade de varandra.
Tillslut, när deras tårar var slut, reste de sig upp. George kollade en sista gång på gravstenen, på jorden som skilde honom från sin kära bror, innan de lämnade kyrkogården. När Ginny och George gick ner för kulle vände han sig om och såg upp på kyrkan.
Jag kommer att komma tillbaka. Du ska inte vara ensam, tänkte han.

Gråter här!! Du skriver så bra!

Wääääää
Feels :'(
FRED KOM TILLBAKA!! DET SKULLE INTE SLUTA SÅHÄR!! ;_;
This is soooooo saaaaad!! Men jag älskar det ändå, MER!!

Åh började nästan gråta, så sorgligt och målande :'C
Älskar det, these feels asså ♥