Kriget om Akilia

Selene kan höra muttrande och röster, men de är långt bort. Hon försöker röra sig, öppna sina ögon, men inget vill fungera. Hon kan känna hur medvetslösheten drar henne tillbaka in i mörkret.

Hon öppnar långsamt sina ögon och ser sig omkring. Allt är så fruktansvärt ljust, det svider i hennes ögon. Hon stänger sina ögon och kan känna hur en tår strilar ner för hennes kalla kind. Hon öppnar sina ögon igen, det blir ljust, sedan suddigt och sedan börjar allt klarna. Det sitter en man bredvid henne, hon vrider sitt huvud för att kunna se honom bättre. Men hon känner inte igen honom.
- Vart är... jag..? Mumlar Selene med svag och orolig röst medan hon ser på mannen bredvid sin säng.

- Jag måste till Aragon! utbrister hon efter bara en sekund och försöker resa sig från sängen men hela hennes kropp darrar av utmattningen efter visionen. Men hon lyckas ställa sig upp, men hennes ben viker sig under henne och hon faller mot golvet.

Mikel såg ner på henne, hon började klarna men han visste inte om han skulle ge henne drycken än. Tillslut så hörde han henne säga något, även fast han var tvungen att spetsa öronen för att kunna höra hennes svaga röst. Plötsligt så var det som hon fick en våg av kraft och använde den för att komma upp ur sängen. Mikel lät henne, tills hon kom till den stunden då hennes ben inte var tillräckligt starka för klara hennes tyngd längre. Han fångade henne som om det var något han hade gjort hela livet och lyfte sedan upp henne igen för att lägga ner henne i sängen.
- Aragon ville stanna och se efter dig, men tyvärr så behövdes han på annat håll. Du är i sjukstugan, för att du föll ihop, dessutom sa Row att du ska dricka det här. Jag tror det är stärkande. Sa han uttråkat och gav henne bägaren, men höll i den så att hon inte skulle råka tappa ut den över hela sängen.
- Du kanske märker att du inte är riktigt redo för att ta dig till Aragon än, så antingen får du vänta tills han kommer tillbaka eller så berättar du det du behövde för mig. Sa han och lade armarna i kors. Han tyckte inte om att prata så mycket med någon han inte kända, men det var något hon behövde veta.

Hon ser med undrande och förvånad blick upp på mannen som talar till henne. "Vem är han egentligen?" tänker hon men säger inget. Hon ser sig omkring när han berättar att hon är i sjukstugan och när han nämner Aragons namn spetsar hon öronen för att kunna höra allt han säger utan att missa något.

När han håller fram bägaren dricker hon upp allt i den, det smakar vidrigt men om Row har sagt att hon ska dricka det så gör hon det.
- Jag måste tala med Aragon... Jag måste tala direkt till honom, ingen annan... Mumlar hon med svag röst och ser upp på mannen med vattniga ögon.
- Vem är ni? Varför är ni här? Frågar hon med mjuk röst, hon ler försiktigt mot honom, det är inget hon kan kontrollera. Hon ler nästan alltid och de flesta verkar tycka om hennes leende, även om hennes tänder kan vara väldigt slående första gången man ser dem. Otroligt vita och onaturligt raka, hennes röda läppar ligger som en ram runt dem.

Han såg till så att hon drack upp allt och ställde sedan bägaren på det lilla bordet igen.
- Tyvärr, så är Aragon upptagen nu, som jag nyss sa... Försök inte smöra för mig! Utbrast han på dåligt humör när hon log mot honom och gav henne en kall blick som skar igenom värmen som utstrålades från hennes leende.
- Jag är här för att Aragon hade ett uppdrag åt mig, jag är spejare sju. Mitt namn är Mikel. Sa han och fnös åt henne.

Aragon mötte upp med Nicolaus vid stallet på gården, det var vackert väder men oron hade gjort honom allvarlig.
- Ta det så fort som möjligt är ni snäll, jag har något viktigt jag måste göra egentligen. Sa han och såg på ledaren för krigarutbildningen.
- Jag ska fatta mig kort. Det är dåliga nyheter. Sa han dystert och såg honom i ögonen.
- Vad är det som har hänt? Frågade Aragon med en ny skärpa i rösten.
- ... Ephysalorna kommer det här hållet.

I skogarna prasslade det, en älg hoppade ut från buskarna och sprang med ögon, vilda av panik. Något blixtrade förbi och älgen låg ner på marken, död, med en djup reva i sidan där det rann blod, ut tillsammans med en svart, sörja som fläckade såret. Fåglarna kvittrade, rädda och flög upp mot himlen. Isande fnitter steg genom skogen och fem figurer hoppade ner för att äta sitt byte.

Selene ser på mannen som presenterat sig som Mikel, hennes ögon är stora av förvåning. "Är det här Mikel? Den Mikel som vi ska förlita oss på? Men han är ju så, mörk..." tänker hon men säger inget. Han kommentar sårade hennes känslor.
- Jag smörar inte för er! Säger hon irriterat med nya krafter från drycken hon fått i sig.
- Jag är sådan här, jag ler nästan alltid. Säger hon med sårad röst och ser med valpaktiga ögon på Mikel.

- När kommer Aragon tillbaka? Jag måste tala med honom, det är brådskande. Säger hon och ser med förnyad glöd in i Mikels ögon, hon tänker inte ge sig fören hon får träffa Aragon för att berätta om sin vision. Om vilken fara han kan vara i och om hur en besvärjelse är det enda sättet för honom att döda Vexen han kommer att möta.

- Den senaste som höll på och ulligulla med mig med vackra leenden dog. Sa han på ett så elakt sätt att man knappt hörde att han gav henne en komplimang.

- Jag sa åt dig, han är inte här, han kommer när han kan och om det är så brådskande så kan du berätta det för mig. Så kanske jag kan hjälpa dig. Jag är trots allt en person som vet hur man handskas med det mesta. Sa han och hade sjunkit tillbaka in i sitt lugna, buttra tillstånd.
Men i det ögonblicket kom Aragon tillbaka och slätade ut ansiktsdragen för att försökta dölja de dåliga nyheterna. Mikel reste sig upp och gick bort från sängen så att Aragon kunde sätta sig på pallen.
- Selene, vad bra att du har vaknat, vad hände? Hur mår du? Frågade han och överöste henne med andra oroliga hälsofrågor.

Selene ser på Aragon som satt sig på pallen där Mikel tidigare suttit, han tar hennes hand mellan sina och kramar den oroligt. "Aragon..." tänker hon och ser med tindrande ögon på mannen som en gång höll hennes hjärta för att sedan lämna det.
- Jag, jag hade en vision... När jag var ute i skogen... Hon ser på honom med oroliga ögon och ett mjukt leende på sina läppar. Sedan börjar hon berätta om visionen hon hade. Om allt, Vexen, besvärjelsen och allt annat hon fick veta. Aragon sjunker ihop mer och mer när hon berättar att hon var totalt utslagen när hon låg i skogen och om inte Macon hade varit där så hade hon inte kunnat ta sig tillbaka.

- Aragon? Vad är det som är fel..? Viskar hon när hon ser att hans ansikte blir vitare och vitare när hon berättar om det. Han kramar hennes hand oroligt och säger sedan,
- Selene, jag var så orolig för dig. Jag fick precis veta att... Sedan slutar han tala och ser ner på golvet.
- Aragon? Vad fick du veta? Frågar hon med uppmuntrande och silkeslen röst.
- Att Ephysalorna kommer åt det här hållet, det är ganska stor chans att de inte var långt ifrån dig. Om något hade hänt dig... Du är som en dotter för mig Selene... Säger Aragon och Selene kan känna hur hennes hjärta sjunker ännu en gång men hon visar det inte för Aragon.

- Okej, men vi måste se till att de inte kan ta sig innanför slottsmurarna, det finns oskyldiga människor här och vi måste skydda dem. Säger Selene och sätter sig upp i sängen. Men Aragon lägger en hand på hennes axel och säger,
- Selene, du ska inte gå någonstans fören Row säger att du är frisk. Du måste vila och ta hand om dig själv, vi kan hantera denna situationen utan att du sak behöva anstränga dig. Visionen var som du sa en av de kraftfullaste du haft och det syns att det tärt på dig och dina krafter.
- Men Aragon jag...
- Sch, du ska stanna här, du ska inte gör någonting. Vi tar hand om det här. Säger Aragon och reser sig upp från pallen. Selene ser hjälplöst på medan han vandrar iväg från henne.

Mikel ser Aragon gå därifrån och sen så återvände han till sin plats på pallen och granskade henne med en frågade blick.
- Du älskar honom. Konstaterade han och hade sett den där blicken på folk förut. Men han förstod inte riktigt hur en person kunde påverka ens känslor så mycket, för han var inte kapabel till att älska. Känslor var en del av hans föda, inte något han själv skulle uppleva, men eftersom han blivit uppfostrad av människor så hade han fortfarande en möjlighet till att känna. Men det var negativiteten som var enklast för honom. När han var liten hade han haft enklare för det. Men det hade försvunnit när hans föräldrar dog. Han kom ihåg det väl.

Han hade börjat skjuta lite i växten och var väldigt stolt över att han var var längre än de andra barnen. Stor och stark som sin pappa. Hans mamma hade lyft upp honom varje gång de mätte honom och låtsades att han var jättetung och sa att hon snart inte skulle kunna bära sin stora pojke längre. Någon vecka gick och hans mammas stora mage var större än någonsin förut. Snart skulle han få en lillasyster. Mikel satt i vardagsrummet och försökte få bort något svart under nageln. Han hade känt sig väldigt trött den dagen, hungrig och törstig på samma gång på något vis. Hans mamma ropade på honom och log så där vackert igen. Hon ville att han skulle känna på hennes mage. Mikel log lite och gick fram för att känna på magen där hans lillasyster växte och lade sin lilla hand på magen. Mamma skrattade lite över att han såg så frågande ut, men långsamt försvann hennes leende från ansiktet och hon blev blek. Han släppte henne av förskräckelse. Två dagar senare dog hon, bebisen hade dött bara en liten stund efter han hade lagt handen på magen. Hans pappa tog livet av sig, det kvittade hur stor och stark han hade varit. Inte långt därefter började hans spejarutbildning.

Selene ser på honom med skamsen blick, hon vet inte hur hon ska kunna yttre de ord som hon så länge burit inom sig. Speciellt inte till någon som hon precis har mött, men hon suckar ljudligt medan hon ser ut genom fönstret mitt emot henne.
- Jag älskade honom, en gång i tiden. Men när jag fick veta att han var förlovad med en annan kvinna så kände jag sådan djup sorg att det åt upp en dela v de känslor jag kände för honom, en gång i tiden. Men jag har släppt det där nu. Säger hon och försöker sig på ett litet leende. Men det kändes som om Mikel inte riktigt var närvarande, som om hans tankar och fokus låg på något långt, långt bort.
- Mikel? Vad tänker du på? Frågar Selene och ser på honom med sina snälla, gröna ögon. Hon väntar tålmodigt på att han sak säga något och avger inte ett ljud medan hon ser på honom.

- Du påverkas fortfarande av det, så jag tror inte du har släppt det där. Sa han tillslut. När hon frågade honom svarade han inte på direkten. Det tog en ganska lång stund.
- Hon skulle varit 13 år nu. Sa han hest och rösten stockade sig i halsen. Sen kopplade han av känslan av sorg och de kyliga ansiktsdragen återvände tillslut till ansiktet. Det var underbart att kunna göra så. Row's son kom med två brickor mat och log glatt.
- Mor sa att jag skulle komma med mat till er. Sa han och serverade självklart Selene först, eftersom hon hade högre rank. På brickan fanns gröt och frukt och andra nyttigheter. Sen gav han den andra brickan till Mikel med ett leende och sprang iväg för att försöka hjälpa sin mamma ytterligare. Mikel muttrade som vanligt på något och skyfflade in mat i munnen ifall hon skulle komma med någon annan fråga.