PRS(Dragon Fantasy)

Stefan vände kvinnan ryggen sedan och gick iväg, bort till sitt egna rum igen. Det här var inte en gåva han var tacksam för. Bara ännu en mun att mätta i hushållet.
Efter någon timma kom en annan kvinna till det lilla rummet och såg förvånat på kvinnan. "Vem är du?".

Ina ryckte till då dörren öppnades hon satt på sin säng med filten om sig och hade fått av sig det förhatliga läderhalsbandet. Hon såg lättat att det var en kvinna troligen pigan mannen sagt något om.
Hon pekade på sin hals och skakade på huvudet och sedan på sin handled där det nygjorda märket syntes. Troligen skulle det förklara en del för kvinnan, att hon tillhörde den unge herrn.

Kvinnan fick ett förstående uttryck. "Jaså, du tillhör unge herrn Stefan". Hon stängde dörren och satte sig på den andra sängen. "Du har tur då, jag har inte sett honom röra några kvinnor på många år". Hon studerade kvinnan. "Men han kan slå oss om han är på dåligt humör".

Ina nickade som bekräftande och pekade på kvinnan och såg frågande på henne vem hon var, vad hon hette.
Hon var lättad då han inte rörde kvinnor och att han slog var inte så farligt, hon var van. Dock undrade hon varför han inte rört kvinnor, det brukade väl män göra när de än kom åt? Det var väl de fadern ville att sonen skulle ha henne till?

"Mitt namn är Tanja, jag är piga här" presenterade kvinnan sig som och släppte ut sitt mörka hår med några gråa hårstrån från sin knut. "Hm...Jag tror den äldre herrn nog kommer bli förgrymmad på den unga herren för att han inte använder sin gåva" mumlade hon. "Men vad kan han vänta sig" fortsatte kvinnan sedan. Hon såg ut att vara försjunken i tankar och minnen.
Tillslut såg hon upp på Ina igen. "Den unga herren Stefan har bara varit intresserad av en enda kvinna, för många år sedan, men hon krossade hans hjärta och han har slutit sig sen dess".

Ina såg på kvinnan, på pigan så mycket äldre än hon själv, var hon lycklig? Skulle Ina själv bli det? Ju mer hon fick höra om Stefan desto mer tyckte hon synd hon honom, trots att han ägde henne gjord hon det. Detta var så olikt fiskebyn hon var uppväxt i där nästan inget skedde. hon hade bott i en liten stuga med sin bror då de ärvt den efter sina döda föräldrar. Undra vad han gjorde nu? Saknade han henne eller trodde han att hon slukats av vågorna. Hon knep hårt igen ögonen för att tränga undan minerna och såg åter på Tanja, hon nickade och la sig.

Stefan låg i sin säng och stirrade upp i taket. Han kände sig så fruktansvärt ensam trots att han visste att det fanns tjänare överallt, som väntade på att göra vad han än ville att de skulle göra.
Han ville inte roas utav kvinnan, men hon kanske kunde hålla honom sällskap? Han tog sig upp och gick ut ur sitt rum och knackade på dörren till deras rum.

Ina vaknade utav knackningen, hon såg sig om och upptäckte att Tanja försvunnit. Hon tar sig snabbt ut ur sängen och virar filten om sig då hon frös och inte ville visa sig i den avslöjande klänningen.
Men då hon öppnade dörren ryckte hon skrämt till och lät filten falla med nedslagen blick mot golvet för att inte möta hans. Hon var medveten om att hon tagit av sig läderhalsbandet och kedjan vilket hon inte fick och var beredd på ett slag.

Stefan märkte inte ens att halsbandet var borta, eller rättare sagt, han brydde sig inte. "Kom med" sa han och vände sig om och började gå igen. Sedan insåg han hur skrämd hon verkade vara och mjuknade lite. "Var inte rädd, du ska inte behöva roa mig...". Han gick på och var snart utanför sitt rum. "Men...jag känner mig så ensam" mumlade han. "Du behöver bara hålla mig sällskap här, inte göra något".

Ina tog åter upp filten och drog den om sig och tyst följde efter honom tassandes över det kalla stengolvet på bara fötter. Hon log svagt mot honom då han använde enmjukareröst åt henne, han kanske var vänlig? Och hon behövde inte roa honom, det var skönt att höra. Men hur hade han tänkt ha henne till sällskap då de inte kunde kommunicera?