[PRS] Jessica Tonks och Akrobaten

Den ena sekunden var Florence i sitt rum och helt plötsligt var hon i en skog. Snart insåg hon också att dödsätaren var bredvid henne och hon förstod ingenting. Snabbt tog nyfikenhet och irritation över hennes rädsla och blyghet. Varför kom det dödsätare till hennes hus? Var hon bara en annan mugglarfödd att döda? Isåfall varför levde hon varför, eller planerade dem att döda henne i en skog? Hon såg på dödsätaren som bara stod där, pågrund av masken kunde hon inte lista ut vad personen tänkte.
"Vad väntar du på?" frågade Florence. "Döda mig."
En vind blåste lite svagt och trots att det var en av dem varmaste sommrarna kändes det som om det var tio minus grader. Det hjälpte inte att hon bara hade ett tunt linne och ett par korta och tunna shorts på sig. Hon kramade sig själv med ett försök att hålla sig varm och väntade på Dödsätarens svar.

Nathan förbannade sig själv inombords, varför hade han inte bara kunnat döda henne? Det hade gjort allt så mycket lättare. Nu var han tvungen att förklara för sina vänner sen varför han bara försvunnit, sanningen kunde han inte säga i alla fall.
"Jag tänker inte döda dig" sa han sedan och släppte hennes arm. "Jag vill inte, kan inte". Han var en skam för sina föräldrar, de skulle skämmas om de visste vad han gjorde nu. "Men om jag inte tagit dig hit hade mina vänner dödat dig" mumlade han sedan för att förklara varför de var där.
Utan att tänka sig för drog han av sig masken och drog ner huvan.

Florence såg chockat på Dödsätaren, som visade sig vara Nathan VonStark som också skulle gå sitt sista år. Hon visste att hans föräldrar var det men hade aldrig trott att det fanns så unga Dödsätare.
Han hade sagt att han inte tänkte döda henne och det lät äkta, men det gjorde inte Florence mer lugn.
"Men... vad har du tänkt att jag ska göra nu då? Jag vill hem," sa hon. Det sista fick henne att låta som ett gnälligt litet barn.
Hon började stampa otåligt och funderade på att transferera sig, men det var inget hon var bra på och råka bli av med sin näsa var inget hon ville.
Då insåg hon vad som egentligen pågick. Hon var i någon främmande skog med sin klasskamrat som visade sig vara en Dödsätare eftersom han inte ville döda henne. Plötsligt slog det henne. Hennes föräldrar, dem sov på nedrevåningen. Levde dem ens denna sekund?
"Mina f-föräldrar..."
Florence satte sig försiktigt ner på knä och la händerna på marken som stöd.

"Du får gå hem då de andra dödsätarna är borta, annars dödar de dig" Nathan tänkte inte låta henne dö då han redan gjort sig så mycket besvär att hålla henne levande hittills. "Jag är ledsen" mumlade han sedan då hon nämnde sina föräldrar. Han hade inte frivilligt åkt med för att mörda mugglarna, det var hans föräldrar som velat det.
Han såg tveksamt på henne en stund innan han drog av sig den svarta kappan och la den om hennes axlar, hon var inte bra klädd för vädret. Det var då han insett att han stod där utan mask..."Snälla, avslöja mig inte som dödsätare" bad han snabbt. "Jag vill inte vara dödsätare, och Dumbledore skulle relegera mig om han fick veta". Och Voldemort skulle inte vara nådig om han avslöjat sig.

"Jag ska inte," sa hon så tyst att det nästan inte hördes.
Florence hade inte ens funderat på att berätta för någon. Hon kunde inte se Nathan som en Dödsätare och hon trodde på att han inte ville vara det. Hon fick en impuls att bara gå fram och krama honom. Istället ställde hon sig upp och drog kappan närmare intill sig. Den passade på längden men Florence var väldigt smal så det kändes som att den var tio storlekar för stor.
"Tack," sa hon.
Det kändes otäckt att vara i skogen och hennes längtan över att komma hem var så stor.
"Kan inte vi... jag... asså något typ matställe som är öppet?" mumlade Florence.

"Tack" mumlade Nathan och var sedan tyst en stund. Han frös smått nu skälv utan sin kappa, han hade bara en mörkblå t-shirt på sig och ett par byxor. Han nickade sedan tyst åt henne och drog en hand genom sitt hår.
"Ja...vi kan gå någonstans" mumlade han sedan till svar. "Jag behöver ändå tid att komma på varför jag bara försvann från huset...". Han behövde komma på något bra för att inte väcka misstankar. "Vi kan transferera oss, jag vet ett ställe" mumlade han och försiktigt tog han tag i hennes arm igen. Sekunder senare var de i en gränd i London. Där var det fullt med restauranger och annat.

Florence var så snurrig, hon var inte van att transferera sig än så hon behövde hålla sig fast vid Nathans arm tills hon återfått balansen. Det kändes så konstigt... hon hade aldrig tänkt att hon skulle "hänga" runt med en Dödsätare. Hon blev mer och mer bekväm av Nathans närhet för varje sekund som gick och oron för hennes föräldrar blev svagare.
Florence började gå åt något håll med hopp att hitta något öppet snabbköp eller café. Klockan var väl omkring fyra på morgonen. Hon sneglade på Nathan lite då och då. Han sa inget och följde bara efter henne. Hon märkte att han frös, så hon tog av sig kappan och gav tillbaka den till Nathan.

Nathan lät henne hålla i hans arm och sa inget då de började gå. Han skakade lätt på huvudet då hon gav kappan till honom igen. "Du behöver den nog mer för tillfället" sa han och hängde den över hennes axlar igen. Han hade åtminstone långbyxor på sig. ¨
"Förresten...Om du inte visste det så heter jag Nathan, och du är?". Han kunde inte hennes namn, bara att hon gick i hans årskurs.
Han fick då syn på ett café med en öppet-skylt. Han styrde stegen ditåt och öppnade upp dörren till honom och henne.

Hon följde med honom in till cafét.
"Florence... Florence Miller," sa hon. "Ja, jag vet vem du är."'
De satte sig vid ett ledigt bord och hon hoppades på att ingen skulle fråga om de ville ha något. Hon hade inga pengar med och hon var rädd att de skulle bli tvungna att gå om de inte köpte något. Hon tvekade starkt på att Nathan skulle ha mugglarpengar.
Caféet var ganska litet, golvet var gjort av trä och det var ljusgröna väggar. Det fanns tre personer inne också förutom henne och Nathan.
"Såå... hur många har du mördat hittils då?" frågade hon.
Som en reflex slog hon händerna för ansiktet.
"Förlåt... jag vet inte varför jag frågade det," mumlade hon ursäktande.

Nathan tog fram en plånbok ur sin ficka och studerade innehållet. Mest trollkarlsmynt, men han hade lite mugglarpengar också. Han tyckte om att handla i mugglaraffärer, det var kul att försöka agera som en mugglare som inte visste något om trollkarlsvärlden. Samt att mugglare hade väldigt bra klädsmak.
Då han hörde Florence fråga så stirrade han ner i bordet. "Det...gör inget" mumlade han tyst. Det var en fråga som fick honom att känna skam och ånger. "Några stycken...Jag blev dödsätare då sommarlovet började" mumlade han. Eller ja, om han inte blivit dödsätare hade han svikit sina föräldrar.