PRS Jessica Tonks|AlexZz

"Jag måste nog svara ärligt på den frågan och säga att ni troligen inte kommer bli välkomnad med öppna armar." Svarar Saergoth och ler fortfarande. "Samt att det inte skulle vara speciellt... lägligt för min del om ni kom tillbaka från skogarna. Åtminstone inte riktigt än." Fortsätter han och ser mer fundersam ut den här gången. "Dessutom, att en drake skulle släppa er är liknar inte det något som skulle vara en dåres historia? De skulle nog tro att ni var besatt och då skulle det inte vara en fristad." Fortsätter han, han har ingen lust att tvinga henne att stanna. Fast om hon inte inser det själv kommer han det. "Men här är ni välkommen att stanna, åtminstone tills ni har en plan eller något att säga när ni återvänder." Han märker knappt av sitt artiga tonfall, det är inte speciellt ofta han använder det.

Samantha insåg att mannen hade rätt. Hon ville hemskt gärna tillbaka till sin familj, men kunde inte än som mannen sa....Hon suckade djupt och tog av sig blomsterkransen, hon hade ingen aning varför hon skulle haft på den...Eller den vita klänningen.
"Jag...jag stannar här ett tag då..." mumlade hon och såg upp på honom igen. Hennes kinder var svagt rosiga ännu efter det han sagt förut. "Jag heter Samantha" mumlade hon sedan.

"Det är en ära att träffa dig, Samantha, mitt namn är Saergoth." Svarar Saergoth och ler, han tar ett steg närmare och tar varsamt blomsterkransen från henne. De vita blommorna är oskuldsfulla, oskyldiga. Troligen ett sätt att få henne framstå på ett sådant sätt. "Kom, vi går in." Säger han och vänder sig om med en vag gest mot den enorma dubbeldörren på framsidan av huset. Svår att missa, men Saergoth har lärt sig att det tydligen är så alla herrgårdar ser ut nuförtiden. Vilket påminner honom om att hans personal troligen vandrar runt just nu. En del av dem kommer troligen stå rakt i dörren. Ingen av dem är mänsklig. Men ingen av dem är en demon heller för den delen. De är... neutrala varelser. Smått till Saergoths förtret för det betyder att de både har personlighet och viljor.

Samantha svarade inte utan bara nickade sakta. Hur skulle det här bli nu? Stanna hos Saergoth ett tag...Hon kände sig nervös men ändå nyfiken. Hon gick sakta fram till ingången och löste snabbt upp sin fläta som stramade hårt. Hennes ljusa hår ramade snabbt in henne ansikte igen nu när det var löst.

Saergoth ler roat och ser en skugga rusa in i ett rum. Hans uttryck blir bistert. Han är relativt säker på att hans tjänare kommer rusa runt som hönor med avhuggna huvuden tills de tror sig ha modet att faktiskt komma fram. Eller om någon av dem får en chans till att prata med henne. Då blir det en en hel del prat istället.
"Behöver du något?" Frågar Saergoth och en av tjänarna kikar fram bakom ett hörn.

Samanta lät blicken vandra runt. "Nej...Helst bara någomstans att vila ett tag...". Hon hade stigit upp före gryningen för att ta adjö av alla och kände sig nu riktigt trött. Då hon tänkte på det blev hom ännu tröttare.

Saergoth ser på skuggan av en person som kikade fram och den smått gråa unga kvinnan kommer fram till dem.
"Jag visar dig vägen, fröken." Säger kvinnan med en smått avlägsen röst. Ungefär som att hon är här, men inte alls.
"Hoppas du får en trevlig natt, och gå inte ned i källaren." Saergoths trevliga ton mörknar en aning vid det som blir en order. Men han bibehåller sitt leende.

Samantha såg på kvinnan och log lite svagt. Hon nickade sedan åt Saergoth. "Jag lovar, god natt". Kvinnan började gå och Samantha följde efter. Snart var hon utanför en dörr ocj öppnade den. Ett fint rum döljdes där inne. "Godnatt" mumlade hon till kvinnan.
Samantha gick in, stängde men tänkte inte på att låsa innan hon la sig i sängen under täcket. Hon stirrade in i väggen ett tag och bara funderade hur det skulle bli nu...Tillslut somnade hon utmattat.
Nästa morgon vaknade hon då solen sken in och trodde först hon var hemma. Men det här var verkligen inte hennes rum...Då mindes hon och suckade djupt. Hon var i alla fall inte död...
Hon tog sig upp då hon mindes att hon hade den vita klänningen på sig...Hon undrade om det fanns något annat hon kunde låna...Hon började kolla runt i rummet och hittade snart en garderob. I den fanns en bunt med klänningar, men även manskläder.
"Hoppas jag får låna någon" mumlade hon och bytte snabbt från den vita klänningen till en mörkblå. Efter det öppnade hon dörren och gick ut ur korridoren. Vart skulle hon nu?

Saergoth gick till sin kammare och såg sig själv i spegeln. Hans ansikte var förvridet och han log. Hans mun som i spegeln såg ut som ett stort farligt ärr förvrids och det ser hemskt ut. Hans ögonhålor är tomma i spegeln, hans ansikte är bränt. Han suckar och tittar bort mot garderoben.

"Herrn, vad ska ni göra med kvinnan?" Frågar mannen som stått där hela tiden.
"Låta henne vara, jag har gett henne villkoren. Ge henne vad hon vill ha." Svarar Saergoth och ser inte ens på mannen.
"Jag hoppas ni minns att ni ska fara under morgondagens kväll?" Säger mannen och Saergoth vänder sig mot honom.
"Tyvärr, det måste jag ha glömt." Svarar Saergoth. "Påminn mig om vad jag ska göra." Fortsätter han och mannen nickar kort.
"Ni ska på Baronessa Deandras bal." Svarar mannen.
"Till vilket syfte?" Frågar Saergoth fundersamt.
"Hennes mans dödsdag." Svarar mannen, Saergoth nickar kort.
"Jag antar att jag måste vara där." Svarar Saergoth.
"Och kvinnan?" Frågar mannen.
"Hennes namn är Samantha, jag kan tala med henne om det på egen hand." Svarar Saergoth.

Mannen nickar och försvinner och Saergoth tillbringar natten med att fruktlöst försöka sova. På morgonen byter han om till simpla kläder. Vit skjorta, blå byxor, svart jacka. Han antar att han måste byta om innan kvällens resa.

Samantha började sakta gå genom korridoren och såg sig omkring. Hon såg ingen, bara någon i ögonvrån men när hon vänt sig om för att se efter bättre var den borta. Hon hade gått omkring ett bra tag utan att vare sig hitta Saergoth eller någon annan då kvinnan som visat henne vägen till rummet dök upp, rakt framför henne.
Samantha hoppade till och stirrade bara en liten stund på kvinnan. "Godmorgon...". Hon harklade sig lätt.
"Sch!" sa kvinnan tyst med en röst som bäst kunde beskrivas som grå. "Herrn sover nog". Kvinnan pekade på en dörr precis bredvid dem och Samantha följde hennes pekning. Så det var Seargoths kammare?
Samantha suckade lågt men var sedan helt tyst. Vad skulle hon göra i den här stora herrgården? Hon hade direkt ingen ide till vad hon skulle säga när hon kom hem än...
"Kom så får ni frukost" sa kvinnan tyst och började gå. Samantha följde efter, frukost lät ganska bra...Tillslut var hon i en ganska stor matsal och ett bord var uppdukat med frukost. Hon satte sig vid en av stolarna och började stillsamt äta.