PRS(Aia)

(Jag tycker det är rätt så underhållande xD Han får använda sin kraft min min karaktär för mig! Får jag använda magi på din? xD)

Helene suckade lättad då hon äntligen kunde röra sig. Hon tog genast ett steg bakåt då han stod obekvämt, för henne, nära. "Jag tror du ska tänka på det med" sa hon lätt och bestämde sig för att ta reda på ordentligt vad det var för magi mannen använt.
Hon hade en formel, en riktigt stark som gjorde att personen hon använde den på gav ut alla sina hemligheter till vem som än frågade, den höll dock bara i fem minuter...
"Vad är du och var har du lärt dig sådan magi?" frågade hon rättframt och mumlade sedan ett par ord som lät ännu mer klingande än de tidigare. Men något var fel nu med. Hon grimaserade då hennes huvud började bulta otäckt, det kändes som något drogs ifrån det...

(Tänkte att det här var trollformeln som gick fel xD)

[Haha, visst även om det skrämmer mig något. x)

Okej, bara en snabb fråga. Är tanken att det ska fungera, formeln eller att en del av hennes medvetande ska fastna i hans och/eller tvärtom? ]

Tja, vi kanske kan göra så att de fastnar i varandras medvetande som du sa, och så kanske formeln fungerar lite på båda så de inte kan ljuga för varandra heller xD

Det roade honom något. Hennes ord, hon sade dem som om han borde frukta henne eller i vilket fall inte se henne endast som en ny skinande leksak.

Så vacklade hans självförtroende för ett ögonblick. Vid hennes fråga ekade samma sak i hans huvud med en obekant röst.
”Mesmer, Mesmer, Mesmer”, om och om och om igen.
En kall kåre gick igenom honom och han tycktes känna sig blottad och utlämnad av sig själv och en kraft for igenom honom som han inte kände igen. Ordet som ekade i hans huvud skulle precis lämna hans läppar då en fruktansvärd huvudvärk drabbade honom. Värre än den gången han hade fått sitt huvud dunkat i en vägg av det där förbenade trollet, det hade varit ren tur att han hade överlevt den gången.
Cole hade fallit till knä i geggan, båda händerna längst huvudet och ett skrik kom ifrån hans läppar. Något stod inte rätt till. Sedan dämpades huvudvärken för ett slag och en ny otroligt obehaglig känsla nådde honom då han tycktes sig höra någon, inne i sitt huvud.
Ännu en gång gick en kall kåre igenom honom och han såg för sitt inre att han satte upp en mental vägg.

Helene vacklade till och sjönk ihop på sina knän hon med och blundade hårt för att inte skrika hon med. Det var en hemsk smärta, efter en stund kändes det som om hennes huvud skulle explodera. Plötsligt försvann den plötsligt. Lättat suckade hon ut innan hon stelnade till. Hon hörde något i sitt huvud, som en tyst röst som bara pratade för sig själv. Hon såg upp på mannen och försökte lista ut vad som nyss hänt. Formeln hade gått fel, tydligt. Men vad hade istället hänt? "Hur, hur känner du dig?" mumlade hon till mannen för att försöka lista ut vad som hänt.

Cole kände hur huvudvärken lättade även om det kändes som hans huvud slitits itu. Han drog händerna ifrån sitt huvud reste sig upp med lera längst sina kläder.
”Som en elefant satt sig på mitt huvud”, hörde han sig själv säga även om de inte var de orden han ens hade haft en tanke på att nämna.
”Vad har du gjort?” frågade han innan hon hann säga något och tornade över henne.

Helene backade bakåt ett steg men kom emot en husvägg då mannen tornade sig upp över henne. Hon såg nu rädd ut då hon inte tvivlade på att han kunde göra illa henne. "Jag...jag vet inte...Jag kände likadant i mitt huvud". Hon tänkte feberilt efter. "Min formel gick fel, jag tänkte få dig berätta vad du var men något blev fel..". Hon hade hört talas om andra liknande formler som gått fel...De hade alltid slutat att den som kastat den och den som den var tänkt på blivit skadade eller liknande. "Jag...Tror formeln kanske hamnade på oss båda...Eller något värre". Hon var tyst ett tag och funderade mer. "Kändes det som något drogs från ditt huvud? Hörde du en röst?".

Cole såg på henne en stund utan att svara utan att säga någonting. Vad han var för något. Ett skratt ekade längst gatan, hans skratt. Detta var bara för perfekt.
”Du menar en röst som denna”, sade han och släppte ned den mentala muren.
Det var nästan för personligt, det kändes som om han blottade hela sin själ, som om hon skulle stjäla alla hans hemligheter och sedan avslöja dem för allt och alla eller ännu värre, försöka luska ut honom som om han vore ett mysterium eller ett pussel som gick att lösa.
”Upphäv det”, fräste han fram med en hård röst och lutade sig närmare henne.
Han lät en av sina fingrar smeka hennes kind.
”Upphäv din förtrollning”, han gjorde en liten paus innan han spottade fram ordet med avsky, ”häxa!”

Helene hörde rösten i sitt huvud igen, det gjorde nästan ont. Hon nickade sakta och kände sig bara mer och mer rädd. Hon var inte säker på att hon kunde upphäva det, trollformeln var misslyckad, det fanns nog inget som kunde upphäva det...
Då hans finger smekte hennes kind stirrade hon skrämt på honom och vände bort huvudet. "Rör mig inte" sa hon med darrig röst. Män hade försökt röra henne förut...Hon aldrig då kunnat använda sin magi för då skulle de märka vad hon var.
"Jag...Jag tror inte jag kan" fick hon fram sedan och såg på honom igen sanning i ögonen. "Jag tror inget kan upphäva det...Formeln var inte menad så här...".

[Okej, bara några små allmänna frågor igen. Hur mycket passerar genom deras länk, endaste det de vill eller allt? Eller något mellanting? Kan de kontrollera vad de vill "säga"? Känner de av varandras känslor och liknande? Om Cole blir rädd känner Helene det? osv? Känns som pp ifall Cole kanske känner av någonting som Helene inte känner eller liknande? x) ]