PRS mellan mig och Haleey - Fantasy, kärlek

Jag stog så stilla att djuren som jag betraktade inte märkte mig. En hare kom och åt tre meter ifrån mig. Jag viskade "Kom då... Kom hit så får du lite mat." Till den. Den vände sig upp mot mig och tittade sen in bakom mig. Den var rädd dör skogen. Jag gick fram en meter och då kom den lite närmare mig. Nyfiket nosandes. Jag tog ett steg mot skogen och haren stannade plötsligt. Det var ganska fascinerande. Den visste alltså att den inte skulle gå nära gränsen. Jag gav den lite gräs och vände mig sen mot skogen igen. Det kändes som att någonting var påväg att hända.

Jag kunde höra några löv prassla på marken, fast det var nog bara djuren. Jag tog upp min dolk för säkerhets skull, vem vet vad som kan finnas för djur här? Prassel och grenar som knäcktes hördes från alla håll, jag blev lite rädd men höll masken om någon jag kände skulle komma. Jag blev allt mer rädd för tiden som gick men jag blev på samma gång allt surare. "Vem där?" ropade jag med en arg ton i rösten "Svara mig! .. Det här är inte kul!" ropade jag sedan. Jag tog försiktigt några steg tillbaka och jag kunde känna att jag bara blev argare och argare.

Jag hade stått helt blickstilla och lyssnat. Någon gick i skogen. Någon var nära mig. Någon...
"Vem där?!"
Ropade.
"Svara mig! Det här är inte kul!"
Någon var rädd. En svartalf var rädd. Jag undertryckte en fnissning. Han lät så desperat. Eller jag förstog det åtminstonde, för han betedde sig så. Jag väntade på att han skulle ropa igen. Jag hade bara ljudlöst kunnat springa iväg nu, men det var något som fick mig att stanna.

"Det här är inte kul! Okej? .. Fattar ni det" ropade jag igen men lät inte lika rädd den här gången, den här gången var jag bara sur. "Kom fram! Visa er!" ropade jag sen.
Jag tog några bestämda steg framåt men sedan stannade jag för att se om jag fick något svar eller hörde nått till ljud. Jag kollade mig omkring för att se om jag kunde se något röra sig men kunde inte se så mycket liv och rörelse i skogen.
Jag kände av allergin igen och tog upp en medicin från min tygpåse, stoppade den i munnen och svalde och sedan bara fortsatte att lyssna efter svar.

Jag väntade. Det enda jag hörde var mina andetag. Och så gjorde jag det jag aldrig trott att jag skulle kunna göra.
"Kom hit! Fegis." Ropade jag ut i skogen mot honom. Det var idiotiskt. Jag borde springa därifrån. Men det var fegt. Han skulle ändå inte få över gränsen. Det var tillochmed emot deras lag.

Du blev jag ännu mer sur än vad jag var innan. Vad var det hon sa till mig? Jag antog att det var en tjej eftersom det lät så på rösten. Kallade hon mig verkligen för fegis? Jag kände hur ilsken jag blev, jag stoppade ner min dolk försiktigt ner i tygpåsen och hängde den på ryggen och klättrade upp i ett träd och hoppade mellan träden närmare platsen där jag hade hört ljudet komma ifrån. När jag väl kommit närmre började jag klättra ner för ett träd och tog upp min dolk igen och tog bestämda steg framåt, jag var fortfarande lika sur och arg. Men vad var det för varelse som jag skulle stötta på egentligen? Stor eller liten? Farlig eller inte? "Jag kommer nog på något när jag väl ser henne, så farlig kan hon inte vara" tänkte jag med ett elakt flin i ansiktet.
Steg för steg kom jag bara närmare och närmare varelsen. Det kände jag på mig. Sedan fick jag syn på något men saktade ner farten, tog upp min astmasprej ur typpåsen och stoppade den i munnen och tog ett djupt andetag och sedan stoppade ner den i tygpåsen igen. Jag höll min dolk hårt i handen när jag tog steg för steg närmare och närmare varelsen.