Hunger Games

(Det är hemskt, man måste alltid kopiera men glömmer det ofta Dx)

Avena ger upp vapenträningen, hon visste att hon var någotsånär bra på att träffa, med äpplen i alla fall från hög höjd ner i korgar. Så Avena gissade att knivar skulle vara till hennes fördel. Inte för att hon tänkte gå i strid, hon var allt för mager för det. 11ans liv var ett hårt liv, med fredsväktare, höga murar, jobb, död och ja inte mycket att leva för. Avena hade inget att leva för därför blev hon mer eller mindre glad över att vinna, ingen därhemma skulle sakna henne. Här skulle hon få mat och all annan lyx sedan ut i spelen och antingen segra eller dö, troligtvis dö.
Hennes blick går längst överlevnadsstationerna och hon sätter sig ner för att lyssna på om olika bär och växter att känna igen.

(Men man tänker inte direkt på det varenda gång man skriver ett roll inlägg och speciellt inte när man skriver väldigt många antar jag. xD)

När nu Owen faktiskt lyckas med att få den förbannade knopen ordentligt har han faktiskt lärt känna flickan ganska bra. Hon kommer inte från distrikt tre för det första, hon kommer från sjuan och hon heter Sabille. Han har också fått reda på att hon och hennes mamma är sömmerskor och att de har stora problem med maten i distriktet. Dessutom är hennes största förebild hennes mamma och Sabille tycks redan ha gett upp kampen innan den ens börjat. Fast hon har för avsikt att hjälpa de som behöver. Owen sitter tyst efter att hon berättat det, han vet inte vad han ska svara. Sabille reser sig från knoparna dock och går iväg mot kamouflagestationen. Hon ser så liten ut, dessutom lägger han märke till att hon inte egentligen skulle verka så blek om det inte var för hennes långa nästintill svarta hår. Owen skakar på huvudet åt sig själv, vad håller han på med? Han byter till nästa station, den där man lär sig om bär och liknande.

(Nej jag vet xD Och man blir förbannad var gång -.-)

Avena koncentrerade sig på bären, men såg upp då hon märkte att hon inte längre var ensam. En kille eller snarare en ung man satte sig vid henne. Hon log snett mot honom som ett välkomnande leende men koncentrerade sig sedan på bären. Han verkade vara runt hennes ålder, men verkade levt ett rätt så gott liv med mat. Det syntes de andra som hon själv hade något magert nästan sjukligt över sig. Dock var hon inte blek, hyn var ljus men solbränd och det röda håret stämde inte med vad 11ans invånare brukade ha.

Owen kan inte ens förmå sig att le åt kvinnan, för om han log mot henne skulle det ändå bara vara falskt. Han känner inte för att le, åtminstone inte i den situationen de var i. Dessutom tror han att han lyckats komma mitt i en beskrivning av plantorna och försöker komma ihåg om han minns vad det är om han nu ens vet vad det är som beskrivs. Han tar emot exemplaret av plantan dock och känner sig allmänt borta. Han har sett många olika växter men han vet inte vad det här är. Den är giftig, det hörde han dem säga så han ska helt enkelt hålla sig borta från det.

Avenas ögon smalnade och hon vände sig åter mot växterna, kunde han inte ens besvara ett leende var han inte värd uppmärksamhet. Han var väl lika snofsig som de där karriäristerna.
Hennes strategi visste hon inte än, men att överleva det skulle hon, hon skulle bli bland de sista, ära till sitt distrikt.

Owen ångrar det väl, vem vet? Han kanske borde försöka värma upp till folk... nu när de kan döda honom. Han skulle ändå inte klara det, så Owen sluter ögonen för några sekunder och tar sig samman. Han är Owen Rivendell och har spenderat många år ensam, det är inte som att han faktiskt inte klarar sig själv. Ödmjuk? Erkänna att han har fel? Bättre än inget.
"Jag ber om ursäkt, det där var... extremt idiotiskt gjort av mig." Säger Owen riktat mot kvinnan. För det var det.

"Ja, det var det." svarar Avena men godkänner ursäkten med en nick och åter ett litet leende. Hon lyssnar till när de får veta om växterna men sneglar på killen vid sig. Han var mycket muskulös och mycket längre en henne som var ganska kort och mager. Men hon var senig och hade den seniges uthållighet och styrka. Då instruktören var klar viftade han undan dem och Avena såg på killen.
"Det gör inget, jag vet hur det är." sa hon och gjorde en blick som omslöt allt i träningslokalen, i spelen.