Divergent - Miss Black & Hermione 1234

Jag rodnar. Jag måste verkligen lära mig att inte säga precis vad jag tänker på. Det var kanske accepterat hos de ärliga, men nu är det annorlunda. Nu när jag bytt falang.
Jag vänder bort huvudet så att de inte ska se hur generad jag är. Hur det bränner i ögonen. Sedan minns jag vad min pappa brukade säga;
"Du ska inte skämmas för vem du är, Frankie. Man ska vara ärlig med vad man känner."
Mina känslor är vem jag är.
Jag rätar på ryggen och tar undan håret från ansiktet. Om jag ska passa in här måste jag vara tapper på riktigt. Det räcker inte att lämplighetstestet visade det.
Valceremonin är äntligen slut. Alla runt omkring mig börjar springa. Jag följer med av bara farten. Mina ben rör sig som av sig självt och tillslut har jag sprungit om tjejerna med håren.

Vi börjar springa och ljudet av fötterna som klampar i otakt gör mig lätt till mods. Jag är hemma igen. Vi springer långsamt för att hamna längre bak. När vi äntligen har kommit längst bak så börjar vi springa på riktigt och om alla andra. När vi kommer ut i friska luften så är vi två först. Tåget kommer. Vi börjar springa med det och hoppar på först av alla. Jag har gjort det så många gången, och tar mig upp utan svårighet. Nu ska det bli kul att se hur och om falangbytarna klarar det här.

Tåget kommer. Jag känner hjärtat sjunka. Detta hade jag glömt bort... Fast det är nog ingen fara... Jag är ganska stark i armarna. Tror jag. Fast det hjälper inte att tåget går så otroligt fort, att ett fall skulle vara så väldigt smärtsamt, kanske dödande. Dessutom blir jag falanglös om jag inte lyckas.
"Gör det bara," mumlar jag till mig själv och tar sats.
Jag hoppar, flyger genom luften i ett ögonblick, får sedan tag på ett järnhandtag och försöker häva mig upp. Jag tar tag med båda händerna och drar. Marken under mig susar förbi. Jag är dum nog att kasta en blick på den och tappar greppet om handtaget med ena handen. Mitt hjärta flyger upp i handgreppet när ena foten åker mer i marken.
Jag skriker.
Någon tar tag i min arm. Någon stark och stadig. Denna någon drar upp mig, tar ett fast grepp runt min midja och lyfter. Plötsligt lyckas jag flåsande kravla mig upp. Jag känner hur ögonen bränner. Jag passar inte här. Inte alls. Jag borde tagit de ärliga.
"Vad gör du? Falangbytarna ska klara sig själva!"
Min räddare, en kille från de tappra med brunt hår och muskler som... Ja, som en från de tappra, svarar:
"Ja, och? Inget kommer få veta. Dessutom lyckades hon ju egentligen."
Jag reser mig upp från golvet om borstar av mina kläder. Jag sneglar på killen med brunt hår och den andra som tydligen tycker att jag borde dött. Den andra ser tvivlande ut.
Brunhårig kille:
"Jag råkade gå in i henne så att hon ramlade. Dessutom ska du inte säga något, Alex. Vem var det som behövde hjälp igår egentligen?"
Jag ler. Alex bleknar och vänder bort blicken. Killen med brunt hår vänder sig mot mig.
"Lucas", säger han och ler mot mig.
Första leendet på en evighet.
"Francisca, fast de flesta säger Frankie."
Han har mörkt bruna ögon.
"Du vet att du kan byta namn nu."
Ska jag det? Ännu ett val...

Varför ska den där Lucas alltid vara så himla snäll med alla. Okej, jag hade också behövt hjälp i den situationen men han beter sig som en av De osjälviska. Men varför bryr jag mig?

Vi närmar oss taket. De infödda flockas kring öppningen och jag står längst fram. Jag blir nästan utknuffad men klänger mig fast. Nu ska jag alldeles strax hoppa.

Jag hinner inte tänka på det länge, taket närmar sig. Jag har hört om detta. Man ska hoppa...
Jag bestämmer mig för att klara det. Att hoppa på tåget gick inte bra och nu måste jag bevisa att jag hör hit. På riktigt. Jag tänker vara en av de första. Jag måste.
Lucas, eller vad han nu hette, försvinner i mängden. Jag blir lite besviken, han var faktiskt min enda vän (om man nu kan kalla det det) hittills.
Aja, dags att hoppa... Jag tar sats och när taket kommer inom synhåll flyger jag redan i luften. En stund är jag rädd att jag ska missa och krossas mot den hårda marken, men det händer inte. Jag landar på ena sidan och skrapar upp armen lite. Låret är ömt, men annars gick det bra. I alla fall jämfört med de andra falangbytarna.

Jag kom av först. Jag står och kollar på de andra en liten stund och sen vänder jag mig om mot ledaren som står och väntar på oss. Nu kommer det roliga. Sen kommer träningen.

"Ska vi hoppa ner där? Allvarligt?" hör jag någon falangbytare bakom mig mumla.
Jag blir irriterad. Om man valt den här falangen ska man ju passa in! Annars är det ingen idé.... Fast jag är rädd förstås också. Höjder har aldrig varit min starka sida.
De från de tappra har redan hoppat. Vår tur.
Vem blir först?

Jag älskar höga höjder. När jag faller mot hålet är det en av de bästa salerna jag varit med om. Vinden viner om mig och vispar om mitt hår. Jag landar på rygg i ett nät. När jag lite lätt studsar upp igen så landar jag på fötterna i nötet och tar mig försiktigt till kanten. Där sår Four. Han ler mot mig och höjer på ögonbrynen. Jag får lust att rodna. Jag bara skaka på huvudet och hoppar ner själv på marken.
"Det förvånar mig inte att du hoppade först, Cyzz."
Jag ler blygt ner i marken och rodnar.
"Tack." Sen går jag bort för att vänta på de andra.

"Visst var det kul!" Säger Fecc för tusende gången.
"Jaa. Jag har sagt det nu flera gånger." Svarar jag.
"Ja, ja." Svarar hon och himlar med ögonen. "Nu kommer de nya." Flinar hon och jag lutar mig mot väggen.
"Det här ska bli kul."

Vem ska hoppa först? Jag vill verkligen inte, men om det ger mig extra poäng eller något...
"Någon måste hoppa först", konstaterar jag högt för de andra.
Ingen rör sig. Ingen säger något.
Okej, om jag måste.
Jag går fram till kanten. Tittar upp i himlen. Jag tänker inte titta ner. Jag tänker inte. Det går emot alla mina instinkter, varenda nerv i kroppen kämpar emot och min hjärna går fullständigt i baklås. Jag sluter ögonen och låter kroppen falla framåt.

Får jag fråga bara
Skriker hon?
Kan jag skriva att vi ser dig komma ner? För då styr jag ju din karaktär lite, så är det ok?
Landar hon på mage?