Dragón de la Santos

Tack för att du taggade mig!! Läser!!

Jättebra!!

Gracias, mi amigo!



Tackar och bockar!
Jag har inte läst hennes ff, men har sett att den är ganska populär..



Thxxxx ♥ Det ska jag



Ingen orsak! tack!



Thxxx!

Wow, verkligen bra!!! ♥ längtar att höra fortsättningen! :3♥ *bevakar*

*bokmärke* lol

Läser senare ^^

Tack!!! ♥ här kommer fortsättningen

Kapitel 2
Blaise Zabini

Nästa morgon vaknade jag innan solen hade gått upp, det var kyligt i rummet och jag kunde verkligen behöva en varm dusch.
Därför klev jag försiktigt ur sängen för att inte väcka Smuch som sov på dynan intill mig och öppnade sedan locket till min koffert.
Tyst tackade jag mamma för att ha packat min koffert, allting var prydligt vikt i raka högar. Lätt hittade jag ett par slitna jeans som jag alltid gick med och ett linne.
Sedan tassade jag ut ur rummet och vidare i korridoren tills jag kom fram till badrummet som Hinty hade visat åt mig.
Badrummet var stort, luftigt och till skillnad från resten av herrgården var det ljust. Väggarna var vita och det fanns färgglada handdukar istället för gråa eller svarta.
Men förstås fanns där emblem av ormar, som det tydligen fanns gott om runt hela huset. Vad var det med de här människorna? Hade de en fetish för ormar?
Vilt skakade jag på huvudet och drog bort hårbandet från min knut för att mitt långa vågiga bruna hår skulle falla över mina axlar.
Efter det klädde jag av mig och steg in i duschen och lade på det kokheta vattnet.
Jag stod nog där i flera timmar, min hy blev alldeles rynkig av vattnet och till sist tvingade jag mig själv att gå ut från duschen.
Kvickt hade jag tassat tillbaka till mitt rum med famnen full av mina saker och stängt dörren noga efter mig.
Solen hade redan gått upp och det hade även min iller. Han stod på skrivbordet och smaskade i sig gårdagens rester från middagen.
”Rechoncho”, mumlade jag åt honom. Fast han inte reagerade på min förolämpning att han var fet, han fortsatte bara att mumsa på brödkanterna.
Istället för att dra bort Smuch från maten, drog jag på mig mina jeans och började sedan ett försök att reda ut mitt omöjliga hår.
Precis som mamma föll mitt hår naturligt över axlarna och var sådär halvt vågigt. Inte ens med magi kunde det hållas rakt i mer än fem minuter.
Borsten fastande åtminstone fem gånger i håret på mig och jag var nära på att skrika då det rev i mitt ömma hårbotten.
”Fan”, svor jag och såg sedan hopplöst på mig själv i spegeln på garderobsdörren. Håret stod på ända på ena sidan och såg någorlunda bra ut på andra sidan.
Med en suck drog jag på mig linnet innan jag fortsatte mina försök att reda ut håret.
Jag visste inte ens om mr Hunt hade kommit tillbaka, jag hade inte vaknat av någon bil eller att någon skulle ha trasfererat sig till huset.
I och för sig hade jag varit dödstrött och somnat direkt som jag lagt mig i sängen.
Jag hade sovit djupt hela natten, bättre än vad jag hade gjort på flera veckor i Spanien eftersom jag varit upptagen med att vara förbannad på mina föräldrar.
Det hade förstört hela min sista tid i Spanien, jag hade till och med skippat avskedsfesten som mina vänner hade ordnat för mig.
De hade varit mer förbannade än mig.
Så nu hade jag visserligen vänner, men de skulle inte höra av sig innan jag gottgjorde dem.
Då jag tillsist hade lyckats reda ut mig hår tittade jag mig nöjt i spegeln. Mina bruna ögon var precis som pappas, de var dem som fick mitt ansikte att fullbordas och att jag såg bättre ut.
Mamma hade fallit för hans ögon då de hade träffats för första gången, jag hoppades på att någon skulle falla för mina ögon också.
Jag hoppade till med ett högt skrik då en skepnad hade uppenbarats i hörnet av spegeln. Med hjärtat skenande i brötkorgen snurrade jag runt och bemöttes av en känslolös, svart blick.
”Har du aldrig lärt dig knacka?”utbrast jag och lutade mig bakåt med handen för hjärtat.
Killen var lång, smal och hade starka käkben. Hans ögon var mörkare än hans hud och med den svarta kostymen såg han mer ut som en staty än en människa.
”Du är Blaise, visst?”frågade jag då han inte sade någonting utan bara stod lutad mot dörrkarmen. Hur hade han ens kunnat öppna dörren sådär tyst? Hur länge hade han stått där och studerat mig?
”Och du är Bree”, svarade han stelt. ”Gregorio vill att du ska ansluta dig med oss vid frukosten. Mamma vill träffa dig.”
Med det vände han på sig och försvann. Jag stirrade tomt på den fläck som Blaise nyss stått, han var en underlig kille.
Pappa hade berättat om Blaise Zabini och hans mamma. Tydligen hade hans mamma haft åtminstone sex olika män, varav en av dem var Blaises pappa, och alla hade varit rika men sedan dött mystiskt och alla pengar hade lämnats kvar åt mamman och Blaise.
Mr Hunt stod visst på tur att bli av med sina rikedomar och en plötslig död.
Jag skakade vilt på huvudet över mina tankar innan jag ryckte åt mig min munkjacka från fotänden av sängen och gick ner till nedrevåningen.
Jag hade aldrig varit på nedrevåningen mer än kvällen innan då mr Hunt bara visat mig till trappan.
Som tur lyckades jag hinna någorlunda ifatt Blaise då han var på väg mot matsalen, men jag var nog att inte komma alldeles för nära honom.
Matsalen var i allmänhet tom, det fanns endast ett avlångt svart bord med identiska stolar runtom och fönstren som var fördragna med svarta gardiner.
Mr Hunt satt vid ena änden av bordet och pratade lågt med en mycket vacker kvinna, som jag antog att var Blaises mamma.
Hennes ögon var precis lika mörka som hennes son, håret var långt, lockigt och föll perfekt över hennes axlar som jag motvilligt var avundsjuk över.
Jag funderade inte ens en sekund över hur hon lyckats fått sex rika män på fall.
”Miss Santos”, sa hon med len röst och ställde sig upp då jag dykt upp bakom Blaise. ”Så trevligt att äntligen få träffa dig.”
Hon kysste mig på vardera kind innan hon backade undan för att få en bättre syn på mig. Då hon fick syn på min urtvättade munkjacka och osminkade ansikte släppte hon genast taget om mina axlar och backade ett steg.
”Jag är Serena Hunt, Blaise mamma”, berättade hon med ett sockersött leende. ”Varsågod och sitt.”
Hon gjorde en gest mot det kala bordet, Blaise hade redan satt sig vid bordet med rak rygg och studerade skeptiskt sin tallrik.
Jag satte mig stelt mitt emot Blaise och tog några djupa andetag.
”Så, Bree”, fortsatte Serena då hon satt sig tillrätta bredvid sin son och tagit mr Hunts hand demonstrativt i sin, ”är du uppspelt över att få börja Hogwarts?”
Snabbt svalde jag den bit våffla som jag nyss tagit åt mig. ”Jag har inte funderar så mycket på det än, men det antar väl att de ska bli kul.”
”Min Blaise går är i Slytherins elevhem, inte sant, Blaise?” Serena lade en hand på sin sons axel och log kärleksfullt mot honom. Han rörde inte en min, men sänkte huvudet och petade runt med gaffeln på sin tallrik.
”Slytherin?”sade jag oförstående med rynkad panna. ”Har Hogwarts elevhem?”
”Åh, visste du inte det?”sa mr Hunt och torkade munnen med en snövit servett. ”Det finns fyra elevhem, men Blaise är förstås i det mest reseplentabla av dem alla.” han tog en paus för att le mot Serena. ”Jag själv gick också i Slytherin, hela min släkt har gjort det. Slytherins emblem är en orm.”
Det förklarar de ormliknande föremålen som tar över huset, tänkte jag och nickade förstående för mig själv.
”Alla elevhem har förstås egna egenskaper och ambitioner”, berättade Serena med en en ogillande ton.
”Slytherin är förstås det elehemmet som ger dig den bästa motivationen och där finns inte smutsskallar som i de andra elevhemmen”, sa mr Hunt högmodigt och rätade på sig i stolen. ”Icke renblodiga borde inte få släppas in till Hogwarts, det var därför som jag tyckte att Blaise skulle ha åkt till Durmstrang istället.”
”Men jag klarar inte av att vara så långt ifrån mitt allt”, sa Serena och smekte sin sons kind.
Jag tvingade mig själv att inte börja skratta åt synen, Blaise såg inte det minsta nöjt ut över beröringen.
”Det var samma sak med, Malfoys son, var det inte?”frågade Serena vänt mot sin man.
”Draco? Javisst, men Narcissa ville precis som du, inte att han skulle åka så långt hemifrån.”
”Du och Lucius delar i alla fall åsikter”, suckade Serena och smuttade på sitt glas vin.
Vin? Såhär tidigt på morgonen? Den här familjen var konstigare än vad jag hade trott, pappa kunde bära kostym på jobbdagar men idag var det lördag. Både Blaise och mr Hunt hade kostymer på sig och Serena hade en elegant klänning av svart sammet.
Jag kände mig mer än utanför med mina jeans och urtvättade munkjacka.
”Med tanke på familjen Malfoy”, sa mr Hunt och harklade sig bakom handen. ”Vi är bjudna dit på middag i kväll, jag förväntar mig att ni båda kommer ... passligt klädda.”
Han lät blicken glida över mig och jag drog munkjackan tätare omkring mig med blicken generat ner i bordet.
”Kan jag ursäktas?”frågade Blaise och vände stelt blicken mot mr Hunt. Han hade inte rört sin mat och själv hade jag också tappat matlusten.
”Javisst Blaise, varför visar du inte Bree runt i huset? Hon kanske vill veta vart biblioteket eller fritidsrummet finns?”föreslog Serena och log mot oss båda.
Blaise såg bittert ut men protesterade inte, istället ställde han sig upp och såg uppmanande på mig. Jag följde snabbt efter honom ut från matsalen och var nära på att ge ifrån mig ett lättat ljud men lyckades hålla det tillbaka.
”Du behöver inte visa runt mig om du inte vill”, sa jag allvarligt åt Blaise då han öppnade en svart dörr och kikade in genom den innan han snabbt stängde den igen.
”Jag har ändå inget bättre för mig, förresten ska vi bo under samma tak i två veckor”, sade han lätt.
Jag blev förbryllad över hans plötsliga humörsväning, han lät inte det minsta bitter längre och såg till och med lite mer avslappnad ut fastän han var lika stel fysiskt.
”Är Blaise latin eller nåt sånt?”frågade jag i ett försökt att starta en konversation.
”Franskt”, svarade han. ”Mamma är från Frankrike.”
Jag nickade kort och tittade mig omkring på ett par stela statyer som avbildade nordiska gudarna.
”Trivdes du inte i Spanien eller varför kom du hit?”
”Mamma och pappa skickade iväg mig för att jag blev relegerad från skolan i några veckor”, berättade jag surt. ”Jag skulle hellre ha stannat kvar i Spanien med mina vänner, men de vägrade låta mig stanna.”
”Relegerad?”frågade Blaise med rynkad panna medan han vandrade vidare i korridoren. ”Vad hade du gjort?”
”Jävlats med ett pucko till lärare.”
”Vi har många idioter till lärare vi också.”
”De finns nog överallt”, skämtade jag och knuffade lätt till honom med axeln då jag kommit upp bredvid honom. ”Så, vad är grejen med kostymer egentligen?”
Blaise ryckte uttrcyckslöst på axlarna och såg än en gång bitter ut. ”Mr Hunt och mr Malfoy tycker att det är en självklarhet att man ska gå med kostym vid äldre åldrar.”
”Jag gissar att den här Draco också blir tvingad att gå som en uppstoppad pingvin?”
För första gången spreds ett leende över Blase mörka läppar. ”Jag gissar det.”
”Har ni känt varandra länge? Du och Malfoy-typen?”
”Mamma och mr Hunt gifte sig för tre år sedan och efter det har jag och han blivit ... närmare vänner”, sade Blaise allvarligt. ”Han går ju också i Slytherin.”
Blaise stannade framför ett par dubbeldörrar med guldhandtag då vi kommit till slutet av korridoren och öppnade dörrarna med en hård knuff.
Rummet var stort, dekorerat i silver och grönt med Slytherinemblem och bokhyllor fanns vid varje vägg. Det fanns en öppen spis vid ena väggen med pösiga soffor framför och i mitten av rummet fanns ett nästan oanvänt biljardbord.
”Skämtar du med mig!”utbrast jag och sprang fram till biljardbordet för att dra fingrarna över träet på kanterna. ”Vi hade ett slitet sånt här i Spanien, men min lillebror hade byggt om det till en säng.”
Blaise höjde ena ögonbrynet och lade händerna djupt ner i sina fickor.
”Du spelar biljard?”
”Absolut! Vem gör inte det? Törs du ta en match? Eller är du rädd för att förlora?”
”Tack, men jag tror jag får lov att tacka nej åt erbjudanet.”
”Åh kom igen nu!”
Han gjorde en uppgiven suck och kom fram till biljardbordet. Jag gav ifrån mig ett glatt väsande och plockade fram bollarna.
”Först när jag såg dig trodde jag att du var en stel person som bedömer människor innan du ens träffar dem”, babblade jag på utan att ge notis över hans plötsliga ryck.
”Öh ... för att vara ärlig är jag precis sån”, sade han lågt med hård röst.
”Jaså?”sade jag tonlöst.
”Men för att vara ärlig, är du lättare att prata med än vad jag trodde och du är renblodig.”
Renblodig. Förstås, det borde jag hade förutspått att han var en av dem som tyckte att renblodiga var den enda 'rätta' sorten.
Motvilligt lät jag bli att börja argumentera med honom, det kunde vara bra att ha någon att prata med i huset för att komma igenom de två följande veckorna.
Blaise spräckte triangeln med den första bollen och log triumferande två två randiga bollar gick ner i varsitt hål.
”Hur är Hogwarts annars då?”frågade jag istället för att fortsätta prata om honom.
”Trist”, svarade han tyst. ”Där finns inget annat än smutsskallar och blodsförrädare.”
”Elevhemmen då?”
Min röst lät ostadig och jag ryckte åt mig pinnen som kallades för kö för att kunna sikta mot bollarna på bordet.
Mina korta nerver var de få saker som fick mormor att gilla mig mer än sina andra barnbarn, själv tyckte jag att de var irriterande.
Att jag aldrig kunde hålla mina känslor och ilskan i schack då det verkligen gällde, men till mitt eget försvar så tyckte jag att Blaise talade mycket illa om de mugglarfödda.
”Det finns Slytherin, Hufflepuff, Ravenclaw och Gryffindor. Gryffindor och Slytherin är i princip svurna fiender och är menade att hata varandra. Ravenclaw är för översmarta pluggisar och Hufflepuff är bara för underliga.”
Nu visste jag i alla fall vad elevhemmen hette och något smått vad de hade för egenskaper.
Något som var säkert var att jag skulle studera dem, annars skulle jag känna mig väldigt utanför då jag väl började Hogwarts.
Vi spelade resten av spelet under tystnad och till mitt eget nederlag, förlorade jag också. Blaise var förstås skadeglad.
”Blaise!”ropade Serena från hallen. ”Kommer du med mig in till stan en sväng?”
Jag ryckte uppgivet på axlarna åt honom då han sänkte blicken och kastade kön på bordet. Efter det sträckte han sig efter sin kavaj som han kastat över stolskanten och lade den på sig.
”Jag måste gå”, mumlade han innan han svängde runt och började gå mot dörröppningen. ”Men vi ses senare?”
”Definitivt”, lovade jag med ett litet leende.

Åååh Blaise :' )
Fett fiiin :*
”Rechoncho”, mumlade jag åt honom!!HAHAHAHAHAHAHAH Rechonchito XD
Buenisimo, som förra gången

Tack! ♥ :' ))

Öööh? Skrev jag fel?! O.o kan inte spanska, skulle dock vilja lära mig! använder google-translate så vet inte om det blir rätt ord eller inte.. xD

Haha, det var rätt, och roligt :'

Själv har jag cubansk mamma så pratar flytande spanska.

Var det?! Huuhhh tack! :' ♥
FAN VAD TUFFT! nu blir jag ju avis! xDD men då kan jag ju fråga dej om spanska ord ifall jag undrar över nåt?