Finnick and Annie [PRS]

[#feels]

Finnick reser sig inte upp förrän Annie och hennes mor försvunnit utom synhåll. Det enda han kan tänka på är att han räddade henne.
Han borstar hopplöst av en bråkdel av sandkornen som fastnat på hans ben innan han reser sig upp och lämnar stranden.
Finnick skyndar på stegen. Och tillslut kommer han ikapp sin far.
"Tog du dig ett sista dopp, Finn?" Frågar han då sonen sluter upp vid hans sida. Hans pappa håller treudden och nätet i ena handen, och den näst intill tomma spannen räcker han till honom.
"Nej", säger Finnick och tar emot den. "Jag räddade en flicka på stranden."
"Jaså", skrattar fadern och rufsar sin son i håret. "Du är en hjälte."
Finnick tror inte att hans pappa är medveten om att han talar sanning. Han öppnar munnen för att förklara sig, men stänger den sedan igen.
Vad spelar det för roll? Han räddade henne.
Och nu finns det inget mer att tänka på.

[FÖRLÅT, JAG HAR INTE HAFT TID ATT ENS LOGGA IN ((((((]
Annie ser ut på det hemska havet, det vackra.
Hon tänker på vad som hände för några dagar sedan, hon var faktiskt nästan död. Så tänker hon på Finnick. Hon såg honom idag i skolan. Hon avskyr skolan. Alla idioter som bara pratar, pratar, pratar, pratar, pratar, pra... Hon sätter händerna för öronen för att uttränga tankarna ur huvudet.
En fågels skrik hörs och en annan svarar. Annie skulle också vilja flyga högt.
Vinden blåser lite lätt igenom träden. Hon undrar hur det skulle vara att leva i en annan värld, en annan tid.
Hon borde verkligen gå hem och hjälpa mamma, men hon orkar inte. Inte just nu.

[Åh, det är lungt! Ibland hinner man bara inte Ledsen att du också fått vänta lite! ♥

Jag tänkte att Finns mor kunde vara väldigt sjuk. I hope that's ok? ]

Finnick tar sin mors hand och börjar mjukt massera den med sina. Hon sover. Hennes ansikte är fårat av rynkor som kommit för tidigt och huden blir blekare för var dag som går.
Finnick kan bara se på då hans mor förvandlas till ett lik framför hans ögon.
Och huvudstaden. Hans far har bönfallit fredsväktarna. Snälla, det måste finnas något botemedel. Vad som helst. Jag ber er!
Men de vägrar. Distrikten måste klara sig själva. Och Finnick hatar dem för det. Hans mor har inte gjort dem någonting ont.
"Finn?" Hans far har dykt upp i dörröppningen. Han flackar med blicken mellan de båda familjemedlemmarna. "Vill du lägga ut näten innan skymningen?"
Finnick släpper sin mammas kalla hand. "Okej."
"Finn..." Säger hans far besvärat.
Men Finnick skakar på huvudet och reser sig upp. "Nej, det är okej. Jag behöver tänka."
I ögonvrån ser han fadern följa honom med blicken då han går ut för att hämta näten som ska läggas i vattnet.

[Jajaja! Det är bra.]

Annie hör steg i sanden och far upp till stående ställning på några sekunder. En mörk gestalt är allt hon ser. Vad ska man göra? Vad ska man göra när något sånthär händer? Hon vet att hon vet och hon vet att hon inte vet, just nu iallafall.
Hon gör det hon vet att man inte ska göra, ropa hej.
Det kan ju vara vem som helst, en full människa, någon som inte egentligen vandrar på samma jord som henne.
Fast hon tycker att hen verkar ganska stadig och till och med ung.
Hon går lite närmre "hej..." Viskar hon igen.

Finnick känner den svala sanden mot sina fötter då han går mot vattnet. Gråa fluffiga moln på himlen och ett lock av gråhet i luften skvallrar om att det snart är dags för solen att ge sig av för dagen.
Han hajar till då han ser en liten gestalt tveksamt gå närmare honom.
"Hej..." Med ens känner han igen henne. Annie. Flickan som han för bara några dagar sedan räddade från sitt hemska öde.
"Hej." Hans ansikte spricker upp i ett leende då han lägger till det sista. "... Annie."
Finnick går leendes förbi henne och vadar ut i vattnet med näten i sina händer. Han börjar försiktigt att lägga ut dem. Placeras de bara några decimeter fel så blir fångsten inte lika stor. Och då kan Finnick och hans familj bara drömma om att lyckas ransonera tillräckligt mycket mat för att klara sig. Huvudstaden tar det mesta av fångsten.
Han kan inte låta bli att le då han känner Annies blick bränna mot hans ryggtavla.

[Asflghkd]

Annie studerar Finnick noga och beundrande.
Med exakt avstånd och självklarhet. Hon kan inte låta bli att avundas, även om hon vet hur fel det är. Hon har det faktiskt bra, helt okej liksom. Hon vet att Finnick inte har det så alls.
Fast ändå så vet han mycket mer än hon gör. Om livet.
Hon kan typ meta och ... sy. Det är ju ingenting.
Hon vet inte hur länge hon tittar på honom, ganska länge antagligen för det börjar bli ganska både mörkt och kyligt.
Fast hon vill inte gå utan att säga något. Något bra.

[Indeed. Crbnkfjböorfwvipbuwfr This freaking roll in my heart ♥]

Finnick släpper mjukt det sista nätet i vattnet. Han hoppas att han härmat sin fars röresler tillräckligt bra för att fångsten ska bli tillräcklig. De har inte råd med att han gör fel nu. Inte när de bara nätt och jämt klarar dagen.
Annie tittar fortfarande på honom då han vadar tillbaka till stranden.
När Finnick är tillräckligt nära möter han hennes blick och ler ett försiktigt leende. Ögonblicket då deras ögon möts varar inte länge. Finnick slår sig ner några meter bort med blicken riktad mot den oändliga horisonten. Han drar upp benen mot magen och tillåter sig att betrakta de sista eldfärgade solstrålarna på himlen.
Det är inte mycket som är vackert i den här världen. Men solnedgången är absolut en av de få.

Annie går försiktigt fram till Finnick och sätter sig.
Mörkret kryper närmre och Annie ryser vid tanken av att vandra hem ensam i natten. Hon undrar vart Finnick bor för då skulle dom ju kanske kunna ha sällskap. Kanske.
"Det är fint va?" frågar hon i stället och syftar på solnedgången, egentligen tycker hon inte det, eller jo visst är det fint men att natten är på väg gör sig så tydligt. Då är hon mer utav en soluppgångsmänniska. Fast detta säger hon inte till Finnick. Det är bara konstigt och komplicerat och det känns viktigt vad han tycker.
Sen reser hon sig igen, "Jag går nu. Godnatt, Finnick." säger hon och börjar gå hemåt.

Finnick hajar till då Annie ljudlöst reser sig från marken.
"Jag går nu", säger hon och ser menande ner på honom. Vinden leker med hennes hår och kläder "Godnatt, Finnick."
Annie gör inget mer. Hon vänder sig om och går. Bara sådär utan vidare.
Finnick vill ropa åt henne att stanna kvar hos honom. Han är inte säker på att han klarar av att vara ensam längre. Havet är så oändligt stort att se på när det inte finns någon att betrakta det med.
Han vill fråga henne en massa saker. Var hon bor, vem hon är och om de någonsin kommer att ses igen.
Men Finnick frågar ingen av de frågorna.
Han reser sig stilla upp från marken med blicken fäst vid den mysteriska flickan. Annie försvinner längre och längre bort på stranden. Förvandlas till en skugga i solnedgången.
"Godnatt, Annie", säger han högt för sig själv. Hon kan omöjligt höra honom.

[Wäähhh, Finnick ❤]

Annie tar sig hem ganska fort, hon halkar visserligen på våta stenar ett antal gånger men hon springer där hon vet att hon kan.
Efter ett tag kommer hon in i den finare delen utav distrikt fyra. Hon går in i huset hon och hennes mor delar. De driver en klädaffär som det visserligen inte går särskilt bra för men det är definitivt bra att bo bättre.
Hon öppnar dörren och kliver in. En torr, trött och sprucken röst hörs från hörnet av rummet där symaskinen står. Den är nog det finaste som finns i huset.
"Annie, vad sen du är. Vem bryr sig förresten? Var försiktigt bara. Du måste stoppa ett par strumpor till till familjen Andrews. Nu innan du sover gumman." Annie nickar bara och går ut till affären för att hämta de trasiga strumporna, sedan sätter hon sig när och börjar sitt arbete.