The marauder's map [SV]

Jippie! Ett nytt kapitel! Och det är precis lika bra som det första! Meer!

Ska bara förtydliga mg lite nu!!

Den här historien är utifrån den riktiga historien!
(Bortsett från att de skriver marodörkartan under sitt femte år)
Trekamsmästerskapen har existerat, jag fick idén får en annan författare (om du läser detta kan du uggla, jag försökte hitta tråden, men kunde inte), men de onämnbara trekampamästerskapen.



Kommentera så jag kan skriva mer!! * med en liten vacker melodi till*


Doctor-Donna AzrabellaB

Skriv mer ^//^♥

Skriv, skriv, skriv! ♥ Snälla?

Om du tvingar mig så AzrabellaB...


Händerna hårdnade om mina axlar, men jag kunde inte säga nåt, jag kunde inte skrika, men händerna drog mig bak, bort från bokhandeln ut i Diagongränden. Jag ruskade på huvudet föra att kunna tänka klart, och sen sparkade jag till personen på smalbenet.
"Kendra?" Professor Snigelhorn ropade framifrån. Händerna släppte, och när jag vänt mig om var personen borta. "Kendra det är du!" Professor Snigelhorn var rund och ganska kort med brunt hår som alltid var rufsigt. Han var lärare i trolldryckskonst på Hogwarts och jag var hans absoluta favorit. Jag var medlem i Snigelklubben, som var en grupp av personer han trodde skulle få bra framgång.
"Kul att se dig utanför skolan, professorn." flämtade jag, chocken hade inte lagt sig än.
"Kendra, min flicka, du kan kalla mig Horace. Men nog är det trevlig att se dig med!" skrockade han. Har det hänt något roligt på sommaren, Kendra?"
"Professorn, jag skulle gärna prata, men jag tror att mina vänner är lie oroliga för mig nu.
"Aja, såklart att de är. Men vi ses på Hogwarts lilla flicka!"
"Ja, ses då!" log jag. "Jag kan inte vänta." Egentligen ville jag inte vara alls med professor Snigelhorn, Horace. Jag gick tillbaka mot bokhandeln, men innan jag var tillbaka hörde jag ett skrik.
"Kendra!" Jag började på riktigt bli trött på att folk skrek mitt namn hela tiden. "Vart gick du!?" Remus kom rusande mot mig.
"Jag.." Men Remus avbröt mig. Han tog tag i mina axlar och kollade mig in i ögonen en tusendels sekund, men det var lagom för att jag skulle se oron i han mörkbruna ögon. Han kramade om mig.
"Dumma, dumma dig." pep han.
"Jag var borta i bara några sekunder, Remus."
"Du.. Du vet inte." Han släppte mina axlar som om han bränt sig. "Inget." Han rodnade litet lätt.
"Kom, vi åker hem." sa James och kollade allvarligt på mig. "Vi handlar när det är mindre folk någon dag."
"Hejdå Remus." ropade jag när James nästan dragit mig bort till Den läckande kitteln. Han vinkad åt mig och sedan vände han sig om och gick bort mot Madam Malkins, klädaffären i Diagongränden.

Du får inte göra såhär! :'( det är förbjudet, det måste det vara... Beroendeframkallande.lite ♥ Mer snart!

Skiiiiitbra "nymph"
Morrrrrrre!!

Tack allihopa!!
Jag kanske skriver mer ikväll, jag ska ha konsert så vi får se om jag hinner innan.
Men när nån läser kan ni kommentera, så jag kan skriva ett nytt kapitel

AAAH give me more!!
Naeh men seröst, skriiiiv meeeeraa!