Hungergames prs - rollspel.

Jag stirrar ner på mina fötter.
Jag hatar detta.
Hur ska min familj klara sig?
Jag hoppar nästan till när en kille säger att han är frivillig. (Översättningen ) hur kan man vilja vara frivillig?

Jag går sakta fram mot Effie och tjejen. Jag känner mig nöjd över mitt val. I min obefintliga tillvaro så har jag iallafall räddat någons liv. Nu gäller det bara att planera det smartaste sättet att dö snabbt på arenan. Att döda någon finns inte med på kartan! Varför skulle jag få leva medans någon annan som har mycket mer att leva för dör? Det skulle vara egoistiskt.

Jag stirrar på honom.
På hans muskliga armar. Jag kommer inte ha en chans mot honom. Inte en chans.
Jag går vidare, uppåt. Tittar på hans hår.
Det är ganska lockigt, och kort. Tittar snabbt på hans ögon.
Dom är vackra.

Jag vet vad som kommer att hända nu. Vi kommer att få ta farväl till våra nära och kära (som om jag har några). Sedan så kommer vi att få åka det där tåget till huvudstaden. (ska vi ha för eller efter Peeta och Katniss?)

(Före? Vad tycker du?)

Jag lyckades uppbåda ett litet leende mot publiken innan vi steg av scenen.
Jag hoppades att jag inte såg lika robotaktig ut som jag kände mig. Rädsla var aldrig något bra i spelen.

Känslan av att de Haymich ragla fram stupfull var inte den bästa. Men jag skakade hand med honom, för han får ALL min respekt! Att vinna Hungerspelen är inte det enklaste. Men jag hoppas att någon som är värd det vinner i år

Även jag skakade hand med Haymich innan Effie visade in oss i ett litet rum med ett bord som dignade av mat.
Jag kände hur magen kurrade, och jag ville inget annat än att bara kasta mig över den och trycka i mig allt jag orkade...fast det kunde jag förstås inte göra.

Jag såg all mat och blev helt förstummad. Hur kunde någon ha råd med så mycket och lyxig mat? Här i distrikt 12 så åt jag knappt en ekorre per dag. Jag började lassa upp mat på fatet. När jag var på väg att ta min första tugga så såg jag upp på alla andra. De stirrade på mig som om jag var någon sorts huligan. Varför åt inte de?

Jag kände mig en aning missmodig när jag såg killen som verkligen slängde i sig, och det verkade även dem andra göra.
Precis när han skulle ta första tuggan hejdade han sig, och som om han kände deras blickar glöda i sin nacke titta de han upp.
Jag visste inte alls vad jag skulle göra, så jag vände mig mot mitt knä och låtsades studera mina naglar ytterst noga.

- Ehm ursäkta men ska inte ni också äta? Frågade jag lite spydigt.
Att inte äta när det finns mat på bordet går emot mina normer. För om man väljer att vara artig före att äta sig mätt, så är man en snobb helt enkelt