Next generation, a second chance [SV]

Jag skulle såklart läsa och bevaka. Du är ju grym. ♥

Här kommer en del till. Jag vet att texten inte är i världsklass och ni får gärna ge kritik om sådant jag kan förändra. Det kommer bli bättre. Det lovar jag.
Och ett STORT tack till alla som kommenterar och stöttar!!

Kapitel tre. Quidditch

Mira

En vecka senare är vi ihop. Jag kan inte riktigt fatta det. Men vi smyger med det. Träffas i tomma klassrum och på sådana ställen. Och idag är vår första quidditchmatch för säsongen. Vi byter om och samlas för taktik. När vi är klara börjar alla gå utåt.
"Mira, kan du stanna kvar lite" frågar han när jag är påväg mot utgången. Albus tittar lite på mig. Men går ut. Tillsist är vi ensamma kvar. Jag går fram till honom och han omfamnar och kysser mig.
"Du vet att jag älskar dig" säger han och jag bara njuter. Tillsist tar vi våra åskviggar och går ut till gången där lagen ställer upp innan inflygning. Sökaren och kaptenen står i regel bredvid varandra längst fram. James tittar kärleksfullt på mig. Och så flyger vi ut. Vi intar våra positioner och visslans vissling talar om att spelet är igång. Jag flyger högre upp och spanar efter kvicken. Plötsligt ser jag den. Vid målstolparna på vår sida. Jag sätter igång ditåt. Men kvasten rör sig inte. Jag har inte kontroll över den längre. Den flyger hit och dit. Plötsligt gör den en bockning. Och jag flyger av så att jag bara håller i den med händerna. Och mitt benskydd flyger av och faller rakt framför James och Albus. De tittar upp och ser det som händer.
"Hoppa" ropar de
"Vi tar emot dig" jag tittar tveksamt på dem. Och så hoppar jag. Hela läktaren följer vad som händer. Jag faller förbi Albus som inte lyckas fånga mig. Jag kniper ihop ögonen. Och känner ett par starka armar fånga mig. James. Visslingen ljuder över stadion. Matchen avbryts medan man för söker fånga in min kvast. James flyger ner till omklädningsrummen och jag tackar för skjutsen lite skämtsamt.
När jag har duschat väntar jag utanför det andra omklädningsrummet. De andra killarna går förbi men jag ser inte James tillsammans med dem, så jag gick in i rummet och fick se James i bara en handduk runt sig. En djup röd färg steg upp på mina kinder. Jag vände mig om och hörde hur han prasslade.
"Du kan vända dig om nu" sa han och det gjorde jag. Han hade byxor på sig nu. Men bar överkropp. Och nu ser jag hur stark han är. Med mycket muskler. Jag tog ett steg mot honom och han omfamnade mig för andra gången idag. Jag känner mig knäsvag.
"James, kan du bära mig upp till slottet. Jag orkar inte gå" sa jag och han skrattade. Men jag fick som jag ville. När vi var framme vid slottet släppte han ner mig.
"Vill madam ha något mer" sa han och bugade. Jag började skratta och det gjorde James med. Han tog tag om min midja och kysste mig. Jag la mina armar bakom hans nacke. Plötsligt hörde jag hen harkling. Och när jag tittade åt det hållet som den kom från såg jag Albus. Vi släppte varandra och samma rodnad som innan spred sig på mina kinder.
"Så det är därför du har varit så glad och mystisk. Du är ihop med min bror!" Han sa det retsamt. Så han var nog inte emot det så mycket. Men det var pinsamt att han fick reda på det på det sättet. Vi började gå mot elevhemmet. Jag och James höll varandra i handen. När vi var framme vid porträttet bad vi Albus att gå in. Han gick motvilligt och James omfamnade mig och kysste mig.
"Jag älskar dig" sa han.
"Och jag älskar dig" svarade jag. Sedan gick vi in i sällskapsrummet.




Det är lugnet före stormen.

Asum=)

Två kommentarer till så kommer kapitel 4

Okej då gummi! Jag kommer alltid att läsa, men kanske inte alltid att kommentera.. HEJA!

Kommentar nummer två

Okej. Nu kommer kapitel fyra. Ge väldigt gärna kritik om vad jag kan förbättra.


Kapitel fyra. The paper

När jag vaknar nästa morgon är det något som är fel. Sovsalen är tom. Och när jag kommer ner i sällskapsrummet finns där bara en person. McGonagall. Hon såg sorgsen ut.
"Vad har hänt?" jag tittade misstänksamt på henne.
"Dina vänner Albus Potter, Rose Weasley och James Potter har försvunnit spårlöst." Jag tittade på henne. Det hon sa kunde bara inte vara sant.
"Du ljuger" viskade jag och fick tårar i ögonen. Hon skakade på huvudet.
"Så om du skulle vilja vara så vänlig att följa med här miss Clarke" sa hon och ställde sig upp. Men jag hade ju bara pyjamas på mig. Linne och shorts. Men jag gjorde som hon sa och följde efter. Jag anade att vi var påväg till rektorn. Och mycket riktigt stod jag framför rektor Longbottom efter ett par minuter.
"Miss Clarke, jag vet att det här är svårt för dig. Jag känner personligen de försvunna barnens föräldrar. Och jag vet att det är en svår tid att uthärda. Men vet du något om deras försvinnande så måste du berätta det för oss" han såg allvarlig ut.
"Jag vet ingenting" viskade jag. Professor Longbottom ledde bort mig till en gammal klocka.
"Ta tag i den" sa han. Och det visade sig vara en flyttnyckel. Två sekunder senare var jag hemma hos familjen Potter. Ginny kom och tog emot mig. Jag insåg att jag såg rödgråten. Ut. Men jag brydde mig inte. Väl inne i köket möttes jag av Lilly och Hugo. Lilly såg sjuk ut. Men hon hade ju varit sjuk hela terminen som vi gick nu. Men hon var på bättringsvägen.
Jag gick in på James rum. Och sjunker ner på sängen. Plötsligt ser jag en lapp på skrivbordet.

Mira!
Jag antar att du får den här lappen. Du ska veta att jag inte har rymt eller något sådant. Jag skyddar dig. Det var dig de ville ha. De kom sent på natten. Jag och Albus försökte hålla dem ute från elevhemmet. Men vi klarade oss inte. Rose förseglade er sovsal. Du är räddad. Det var vad vi ville. Du är den ända som kan besegra dem. Det vet jag. Du har magin och viljestyrkan. Du måste skydda dig själv till den stora striden. Jag älskar dig! James

Jag tittar på lappen. Det finns bara ett ställe som de kan vara på. Men det är långt här ifrån. I ett annat land. I USA. Fängelset Alkatras. Jag gick ut till de andra. Min koffert hade kommit och jag bytte till vanliga kläder. När jag hade ätit gick jag in på James rum med mina saker, för det var där jag skulle sova. På natten, när alla hade gått och lagt sig, tog jag fram min koffert. Jag la några besvärjelser över mig själv. Jag hade kommit på ett sätt att få av mig spårmärkena. Och sedan packade jag ner det viktigaste. Jag tog fram James extrakvast ur garderoben. Och så la jag några besvärjelser över kofferten. Den blev lätt som en fjäder. Jag tog på mig de varmaste kläder jag har. Jag går försiktigt ut genom ytterdörren och sparkar ifrån med båda fötterna. Och i mitt stilla sinne så tänkte jag. Nu James, nu är jag påväg.

Några kommentarer med kritik så kommer nästa