The Broken Time Turner [SV]

Sen så kan tjejer hitta på mer bus än killar enligt mig så det blir bara roligare att få läsa om en kvinnlig Weasley som e busig av sig (i de flesta ff är det dem som e dem seriösa ju, sen e varken Ginny eller Molly speciellt "busiga" av sig)

CeCe - eller hur! Håller med dig!

---

Teddy Lupin:



2. Kråkboet

“Du ser förtjusande ut, kära du”, sade Molly Weasley och omfamnade mig en benbrytande kram.

Jag log och kramade henne tillbaka. “Tack, farmor.”

Hon tog ett steg tillbaka och såg nu strängt på mig. “Du håller väl inte fortfarande på med de där... de där leksakerna?”

Där kom det igen. Missförstå mig inte, Molly Weasley var den vänligaste och varmaste personen jag kände, men hon var också en väldigt bestämd och envis person och hade alltid tagit parti med mamma när det gällde mitt upptågsmakande. Hon sade alltid att jag ödslade min hjärna och att jag skulle kunna göra vad som helst. Problemet var bara att det var detta jag ville göra. Men det var det inte lönt att försöka övertyga henne om, så jag log bara och sade, “Skämtartiklar heter det, och du behöver inte oroa dig farmor.”

“Bra”, sade farmor och vände sig till Fred för att hälsa på honom också.

Jag fortsatte längre in i det rangliga gamla huset på jakt efter mina kusiner. Varje år, veckan innan alla återvände till Hogwarts, bjöd farmor in oss till Kråkboet för en bit pumpapaj. Det hade blivit lite av en tradition i vår släkt, och hade börjat med att hon klagat på hur sällan hon såg alla sina barnbarn samlade. Så här var vi nu, alla tretton av oss.

“Oi! Roxanne!”

Jag stack in huvudet i vardagsrummet, varifrån utropet av mitt namn kommit, och fann James och Teddy sittandes där på den lappade, insuttna soffan. Det var James som hade ropat. “Tja”, sade jag och såg på de två. Teddy höll kvar min blick. Ljuslila verkade vara veckans hårfärg och i kontrast till hans svarta ögonbryn och stubb såg det faktiskt riktigt coolt ut. Jag svalde och vek bort blicken.

“Jag ska bara hälsa på de andra, be right back”, sade jag flyktigt och satte av mot köket.

Där, runt det smala avlånga bordet med udda stolar, satt Dominique, Victoire, Lucy och Lily. De var alla helt uppslukade i en hetsig diskussion om vem som var snyggast i det nya, heta trollkarlspojkbandet The Living Dead. Ja, de var alla vampyrer. Och nej, de glittrade inte som discokulor i solljuset. Jag bestämde mig för att långsamt backa ut ur rummet igen innan jag drogs in i diskussionen och satte istället av upp för den sneda, vingliga trappan som ledde vidare upp i Kråkboet.

Väl uppe på första våningen kikade jag in i Percys gamla rum. Där inne satt Albus och Rose och spelade trollkarlsschack. Det såg ut som att Rose ledde, och Albus, som var den sämsta förloraren i världshistorien, såg inte alltför glad ut. Jag bestämde mig för att inte störa och fortsatte uppåt. Resten av kusinerna behövde jag inte leta länge efter för rätt som det var kom de utspringandes ur ett av rummen, med Molly skrikandes i täten, följt av Hugo och Louis som hade dödsätarmasker på sig.

“Du är inte ren, Molly Weasley!” ropade Hugo med tillgjort mörk röst.

Jag skrattade lite åt dem och skulle just till att gå ner igen, då jag lade märke till en stängd dörr med namnen Fred Gideon och George Fabian inristade i träet. Försiktigt följde jag med pekfingret längst namnen och med en snabb blick över axeln öppnade jag den knarrande dörren och klev in.

Rummet luktade svagt av gammalt krut och jag kunde skymta flera brännmärken på väggarna och i taket. Längst ena väggen stod flera lådor radade och jag antog att pappa aldrig städat ut rummet när han flyttat till lägenheten ovanför affären. Nyfiken som jag var plockade jag åt mig en av lådorna som var märkt med initialerna F.G.W och G.F.W och satte mig i skräddare på golvet. Inuti lådan hittade jag ett fotografi på sju tonåringar i scharlakansröda klädnader som vinkade ivrigt mot mig samtidigt som de höll upp en gyllene pokal med texten ‘Hogwarts Quidditch pokal 1994.’

Jag kände igen varenda en av dem. Till vänster stod mamma med Alicia Spinnet. Med ena armen om varandras axlar, höjde de segerrikt sina kvastkäppar i luften och skrek något åt kameran. Bredvid dem stod Katie Bell med sin vänstra hand vilandes på sin framtida makes axel, Oliver Wood - som vid en närmare titt såg ut att gråta. Han stod i mitten utav bilden och höll i pokalen tillsammans med Harry, som var så lik Albus att jag kunde ha svurit på att det var han. På andra sidan av Harry stod pappa med armen om sin tvillingbrors axlar. De skrattade och låtsades slå varandra med sina slagmäns klubbor. De såg lyckliga ut.

Det var inte ofta jag reflekterade över hur jobbigt det måste ha varit för pappa att förlora sin tvilling, men när jag såg dem tillsammans på bilden förstod jag att pappa inte var hel utan honom. Att det var en stor del av honom som saknades. Jag önskade att jag hade fått träffa honom när Fred fortfarande levde. Enligt mamma var han en helt annan människa.

Jag stoppade fotografiet innanför behån. Jag hade inga foton på pappa och hans tvillingbror tillsammans och jag ville minnas denna sidan av honom. Och det var inte som om någon skulle sakna det. Som jag såg det var det bättre att jag hade det än att det låg och samlade damm.

Jag såg ner i lådan igen i hopp om att hitta fler bilder, men allt jag fann var några gamla böcker om Quidditch och en vit socka. Jag plockade upp den med en grimas och skulle just till att kasta tillbaka den i lådan när jag upptäckte att den innehöll något. Nyfiket tömde jag innehållet i min hand och ut föll ett guldhalsband. Med pannan rynkad lyfte jag upp halsbandet i kedjan. Vilket konstigt ställe att förvara ett halsband på… Fast pappa hade inte alltid varit helt logisk. Jag betraktade halsbandet och lade märke till att det hängde ett litet gyllene timglas från kedjan. Ordet Tidvändare var inristat på kanten av det.

Jag var så inne i att fantisera om alla spratt jag skulle kunna genomföra med en tidvändare att jag inte hörde när Teddy kom in i rummet så när han harklade sig för att tillkännage sin närvaro, hoppade jag till av förvåning och tappade timglaset. Jag slog upp blicken för att se vem som stod där och fick syn på Teddy med sitt ljuslila hår och en förvånad uppsyn.

“Teddy! Du skrämde mig!” utbrast jag och lade märke till en konstig känsla i fingertopparna.

“Roxanne, kan vi pra--” längre hann han inte säga för i nästa sekund var det som om någon tryckt på ’spola tillbaka’ knappen på en fjärrkontroll och Teddy backade tillbaka ut ur rummet.

När jag försökte springa efter honom insåg jag att mina fötter inte ville röra sig. Jag stod som fastklistrad i golvet. Okej, vad är det här för dåligt skämt? hann jag tänka innan allt började snurra. Eller nej, inte allt. För jag stod still, det var bara omvärlden som snurrade. Och den snurrade allt snabbare - runt, runt, runt. Vad som såg ut som silhuetter av människor började gå in och ut ur rummet i en onaturligt snabb takt och rörde sig som skuggor runtomkring mig. Utanför fönstret blev det dag, natt, dag, natt.

Sedan, utan förvarning, kom snurrandet till ett stopp och jag föll huvudstupa framåt. Jag reste mig upp på ostadiga ben och såg mig omkring. Jag var fortfarande i Fred och Georges rum men det fanns inte längre några brännmärken på väggarna eller i taket, lådorna var borta och sängarna hade blivit ersatta av krubbor.

“Ha, ha. Jättekul killar!” ropade jag åt ingen, fullt övertygad om att det bara var James och Teddy som spelade mig ett spratt. Så fick jag syn på timglaset vid mina fötter. Glaset var krossat och sanden hade runnit ut. Misstroget plockade jag upp guldkedjan och vände och vred på det spruckna timglaset. Hade jag verkligen rest tillbaka i tiden med en söndrig tidvändare? Hur var det ens möjligt?

Awesome! Älskar hur du skriver! Du får måste tagga mig i alla dina berättelser här så man får läsa dem (tror dock redan att jag läser alla, men om du gör fler måste du tagga mig!)

Tack!

---

Regulus Black:



3. Levande döda och Dödsätare

Jag bestämde mig för att undersöka saken närmre och trädde halsbandet med den söndriga tidvändaren runt halsen, varefter jag kikade ut genom dörren. Jag kunde höra svaga röster från köket. Kanske hade jag bara färdats tillbaka några timmar? Fast det förklarade förstås inte krubborna i pappas gamla rum. Men jag var fortfarande inte helt övertygad om att jag faktiskt hade rest tillbaka i tiden. Det hela skulle mycket väl kunna vara ett väldigt dåligt skämt.

Efter att ha försäkrat mig om att ingen var i närheten gick jag ut ur rummet. Jag förväntade mig halvt att Teddy och James skulle hoppa fram och gotta sig i att de lyckats lura mig, men de dök aldrig upp, och verkligheten började sakta sjunka in - jag hade rest tillbaka i tiden. Hur långt återstod dock att se. Jag fortsatte ljudlöst ner för trappan. För säkerhetsskull höll jag mig på avsatsen en trappa upp från köket, men hade fortfarande full uppsikt över det och vad jag såg fick mig nästan att sätta mitt eget saliv i halsen.

Molly Weasley stod vid köksbordet och lade upp gröt till två små barn med eldrött hår, men det var inte den Molly jag var van vid. Denna Molly var ung och snygg och sprudlade av energi. Hur långt tillbaka hade jag rest egentligen? Hon måste ha varit minst fyrtio år yngre, och med ett pang insåg jag att de två små barnen måste vara farbror Bill och farbror Charlie. Bill såg ut att vara runt sex år gammal, vilket kunde stämma. Det var konstigt att se hans ansikte helt fritt från ärr och jag hade först lite svårt att känna igen honom, men nu fanns det ingen tvekan om saken. Där nere i köket satt pappas bror, nu sex år gammal, och proppade i sig av sin gröt.

Den yngre versionen av min farmor log och klappade sin äldsta son på axeln. “Ta det lugnt, Bill. Du kommer få ont i magen om du äter så snabbt.”

Charlie, å andra sidan, hade inte ens rört sin gröt. Han hade fullt upp med att läsa en bilderbok om drakar. Jag flinade. Vissa saker hade trots allt inte förändrats.

“God morgon, älskling.”

Jag vred på huvudet och kände hur det högg till i hjärtat. Där, i dörröppningen, stod en yngre version av min farfar. Han hade avlidit från en hjärtattack förra året och det kändes absurt att se honom i livet igen. Särskilt eftersom han nu var en pigg och kry trettioåring med hela livet framför sig.

I sin famn hade Arthur Weasley ett litet barn med hår lika rött som sitt eget. Jag antog att detta var farbror Percy. Det var svårt att tänka sig att även han varit liten och söt en gång i tiden.

Arthur satte ner Percy i en barnstol vid kortänden av bordet och kysste sin fru på kinden, något som fick Bill att ge ifrån sig ett bubblande skratt. Arthur såg på sina två äldre barn med ett exalterat ansiktsuttryck. “Hallå ungar, vill ni se en riktig mugglar-tevemaskin? Jag fick in den precis!” Jag log. Det sista året av sitt liv hade Arthur varit så trött och sjuk, så det var kul att se honom exalterad över något igen.

“Jag vill!” utbrast Bill genast och sköt upp ur sin stol varefter han ivrigt följde sin pappa ut genom dörren. Charlie följde också med, dock en aning mindre ivrigt och hand i hand med Molly som bar med sig Percy i famnen.

När hela familjen Weasley var utom synhåll smög jag ner till köket och lade då märke till tidningen som låg uppslagen på köksbordet. Med en snabb blick över axeln plockade jag upp den. Där, i vänstra hörnan, stod dagens datum; den förste september 1977. Jag hade alltså färdats 44 år tillbaka i tiden, och med en trasig tidvändare till råga på allt... Jag visste inte riktigt vad jag skulle tycka och tänka. En del av mig förstod att detta var allvarligt, att jag faktiskt skulle kunna påverka hela framtiden om jag gjorde något fel, men den mer äventyrliga delen av mig kunde inte låta bli att tycka att det hela var en aning spännande.

Frågan var bara vad jag skulle göra nu. Jag tänkte tillbaka på vad faster Hermione sagt om tidsresor och mindes svagt något om att man inte fick berätta för vem som helst att man var från framtiden och att folk hade råkat ta död på sina nutida jag eller helt enkelt gjort så att de aldrig blivit födda genom att mixtra för mycket med det förflutna. Jag behövde alltså prata med ett proffs... Någon som visste hur man skulle handskas med tidsvändare.

Plötsligt slog det mig. Hermione hade fått sin tidvändare från professor McGonagall, alltså var det henne jag skulle vända mig till, och vilken dag skulle passa bättre än första dagen tillbaka på Hogwarts? Jag fattade ett beslut och gick bort till eldstaden. Med näven full med flampulver klev jag in bland askan och kastade pulvret vid mina fötter, varefter jag med klar stämma sade, “McGonagalls kontor!”

Inget hände. Jag testade att upprepa mig själv, men nada. Med pannan rynkad i förvirring klev jag ut ur eldstaden. Varför funkade det inte? Plötsligt hörde jag röster som närmade sig från trädgården. Snabbt klev jag in i eldstaden igen och utbrast jag, “Perrong nio och trekvart!”

Denna gången fungerade det och jag kände den bekanta känslan av att sugas ner i ett avlopp samtidigt som flera eldstäder blixtrade förbi mina ögon. Några sekunder senare stod jag i askan på perrong nio och trekvart och såg ut över det röda tåget och eleverna som sade hejdå till sina familjer. Jag var förvånad av hur lite som hade förändrats på fyrtio år. Visst, tåget var äldre och skoluniformerna var lite gammalmodiga men annars var det inte mycket som var annorlunda.

Jag fokuserade min blick på tåget och försökte mitt bästa att smälta in medan jag tog mig fram genom folkmassan, men nästan direkt kunde jag känna hur flera killar stirrade på mig. När jag såg ner för att se om jag spillt något eller hade toapapper fast på skon, insåg jag att jag fortfarande var klädd i den axellösa, mönstrade klänning som mamma tvingat på mig. Jag tackade dock min lyckliga stjärna för att jag struntat i klackarna och tagit mina vita converse istället. Om det var något jag hatade mer än klänningar så var det just klackar. Det måste ha varit en masochist som uppfann dem, för vem annars skulle få för sig att gå runt i skor som praktiskt taget krossade ens tår?

“Varför tar du inte en bild?” snäste jag åt en särskilt envis stirrare - ja, jag vet att det inte är ett ord - och klev på tåget. Väl där blev det plötsligt väldigt mycket svårare att ta sig fram; gången intill kupéerna var proppad med elever som stod i fönsterna och vinkade hejdå till sina föräldrar samtidigt som andra elever försökte ta sig fram på båda hållen. Det var kaos och jag var i desperat behov av att hitta en tom kupé där jag kunde andas ut lite. Små utrymmen hade aldrig varit min specialitet.

“Snygg klänning”, sade en kille och lät blicken dröja kvar lite vid mina bröst innan han försvann in i en kupé.

Jag motstod med nöd och näppe frestelsen att skicka en Furnunculus besvärjelse efter det lilla creepet. Men det var bäst att inte dra till sig någon extra uppmärksamhet.

Efter att ha blivit runtputtad ett tag till slog jag desperat upp första bästa kupédörr och drog snabbt igen den bakom mig. När jag vände mig om fann jag mig själv i sällskap av fem killar, inklusive han som hade kommenterat min klänning.

Killen i fråga höjde ögonbrynen mot mig och log självbelåtet. “Sorry, stumpan. Denna kupé är endast för Slytherinare.”

Jag var desperat att slippa kaoset utanför och det var inte som om jag skulle förbli i detta årtionde någon längre tid, så jag ljög och sade, “Så bra då, för jag går i Slytherin.”

Jag måste ha sagt något kul för killarna skrattade bara.

“Med all respekt”, sade sedan en blek kille med krokig näsa utan den minsta gnutta respekt i sin röst, “men jag har aldrig sett dig här innan.”

Jag rannsakade min hjärna efter någon rimlig förklaring, men för en gångs skull kunde jag inte komma på något att säga. Så plötsligt satte sig killen längst in i hörnan upp och skakade det lite för långa svarta håret ur ögonen. “Vänta nu lite, är inte du Zabinis kusin? Jag hörde att han ligger hemma med ett svårt fall av drakkoppor, lär bli borta hela terminen...”

Namnet Zabini kände jag till. Alex Zabini var en Hufflepuffare i min årskurs där hemma. Vi hade haft Trollformellära tillsammans förra året. Eller ja, kommer ha - om 43 år - borde jag kanske säga?

Jag nickade häftigt. “Japp, Zabinis kusin, det är jag det. Mitt namn är Roxanne... Zabini”, svarade jag och fäste en mörk hårlock bakom örat.

Den svarthåriga killen nickade med en gillande min. “I så fall är du mer än välkommen”, försäkrade han mig och gestikulerade mot platsen bredvid honom. Jag bestämde mig för att det var bättre än inget och satte mig därför ner mellan den schysstare killen och killen med den krokiga näsan. Creepet som kallat mig “stumpan” tidigare och som kollat in mina bröst satt mittemot mig, medan två andra killar som inte hade sagt något satt på varsin sida om honom. Killen som hade låtit mig stanna i kupén erbjöd mig en Bertie Botts böna och jag tog tacksamt en. Den hade tvålsmak och jag grimaserade illa. Han log ursäktande.

“Så, Roxanne, varför har man inte sett dig här förut?” frågade killen snett från mig nyfiket.

Jag svalde och försökte komma på en bra anledning, men det var något med dessa killar som gjorde mig nervös. Och inte på ett “fan-vad-han-är-snygg”-sätt. Men jag behövde inte oroa mig länge, för även denna gång räddade killen med det svarta håret mig.

“Jag hörde att du blivit hemundervisad hela ditt liv?”

“Japp”, sade jag och nickade, men killarna verkade inte nöjda så jag lade till, “Mina föräldrar tyckte väl att det var för farligt för mig att gå i skolan så långt hemifrån, antar jag.” Det var inte min bästa lögn, med tanke på att Hogwarts ansågs vara en av de säkraste ställena en trollkarl eller häxa kunde befinna sig men jag hoppades att de skulle köpa det.

Killen som ställt frågan höjde på ögonbrynen. “Vad skulle du ha att vara rädd för? Hade du varit en smutsskalle hade jag fattat men...”Sedan var det som om någonting slog honom och han tillade snabbt, “För du är renblodig, eller hur?” Killarna verkade alla hålla andan i väntan på mitt svar och när jag nickade lutade de sig alla tillbaka och andades ut, uppenbarligen lättade av mitt svar.

Den schysstare killen skrattade plötsligt till. “Men herregud, vad är det för fel på oss? Vi har ju inte presenterat oss!” utbrast han och harklade sig. “Mitt namn är Regulus. Regulus Black.”

Det namnet kände jag igen. “Som Sirius!” utbrast jag utan att tänka mig för.

Regulus såg inte alltför glad ut över min reaktion. “Mm, han är min storebror”, svarade han kyligt och jag drog slutsatsen att deras relation till varandra inte var så värst bra. Jag undrade varför. Då slog det mig plötsligt att om detta var Sirius bror så kanske Sirius också gick på skolan. “Så betyder det att Sirius också går i skolan här?”

“Dessvärre”, sade killen till vänster om mig. Han med den krokiga näsan och gula hudtonen.

Regulus skrattade till. “Det där är Severus. Min bror och han har aldrig tyckt så värst bra om varandra. Fast sen å andra sidan har min bror och jag aldrig tyckt så värst bra om varandra i heller”, sade han och bekräftade mitt antagande, men jag lyssnade knappt längre för jag hade precis insett att om Sirius gick på skolan så gick även James Potter och Remus Lupin där. Det vill säga Albus och James farfar och Teddys pappa. Hur sjukt var inte det på en skala? Dessutom var den otrevliga killen till vänster om mig ingen annan än Severus Snape som Albus var döpt efter. Jag var nära att flämta högt när jag mindes vad jag visste om honom, men innan jag han säga eller göra något dumt, fortsatte Regulus.

“Okej, så vi har mig och Sevurus, borta vid fönstret där sitter Jagger Mulciber-”

“Bara Mulciber. Mina föräldrar måste ha varit höga på Acromantula-gift när de döpte mig”, klagade Mulciber och himlade med ögonen.

Regulus pekade mot killen närmst kupédörren. “Det där är Preston Avery”, presenterade han. Avery nickade kort mot mig och jag vände uppmärksamheten åt killen rakt framför mig, den sista att bli presenterad. Regulus såg på honom. “Och han i mitten kan du kalla för Junior.”

Junior blängde på Regulus. “Sen när har ni någonsin kallat mig Junior?”

Regulus skrattade gott. “Det har vi inte, jag tyckte bara att det hade varit kul om hon gjorde det.”

Killen i mitten bara himlade med ögonen. “Verkligen, skitkul, jag viker mig av skratt”, sade han monotont. Sedan såg han mig rakt i ögonen. “Om du har något som helst vett i skallen, stumpan, så kallar du mig Barty och inget annat.”

Jag höll tillbaka en fnysning. De andra kunde jag stå ut med, men Barty gick mig på nerverna.

Regulus lade en hand på min axel. “Oroa dig inte, Crouch bara pratar en massa strunt.”

“Om du säger det så”, muttrade jag.

Barty blinkade med ena ögat och flinade motbjudande mot mig. Jag såg bort, rädd att jag skulle tappa humöret och slå skiten ur honom. Tack och lov vände Barty istället sin uppmärksamhet mot Regulus. “På tal om din bror, Regulus... Fick du reda på något utav vikt i sommar?”

Regulus blev plötsligt allvarsam och slängde en snabb blick på kupédörren, utanför vilken elever passerade med jämna mellanrum. Severus höjde slött sin stav och muttrade, “Muffliato.” Själv märkte jag ingen större skillnad med atmosfären men alla de andra blev lugnare.

“Jag är nästen etthundra procent säker på att de är med i Ordern; han, Potter och Lupin”, svarade Regulus. Ordern? Ordern, som i Phoenixordern?

Severus lutade sig en aning fram och sänkte rösten. “Oavsett vad så bör vi berätta för Mörkrets Herre om alla wannabe Ordermedlemmar omgående, det är det ända rätta”, sade han och lutade sig tillbaka då han avslutade meningen.

“Jaså? Och har du ens träffat Mörkrets Herre?” sade Barty utmanande.

Severus tippade huvudet lite framåt, och med ens hade han allas fulla uppmärksamhet, inklusive min. “Det var i början av sommaren. Jag... stötte på honom, så att säga, men han är inte redo för oss riktigt än. Han vill att vi tar vår examen först, så att vi är fullt utlärda innan vi går med i hans armé...” sade han med släpig röst och lyfte sakta på sin långa rockärm. Killarna lutade sig alla nyfiket fram, alla förutom Barty som bara stirrade kyligt på Severus. Severus hade helt lyft ärmen nu och blottade ett tjockt rött märke som såg ut att ha bränts in i hans underarm.

“Vad är det för något?”

“Gjorde det ont?”

“Varför är det helt rött?”

“Det är ett märke för att visa min lojalitet”, svarade Severus allvarsamt. “Jag är för ung för att få Mörkrets Märke, men så fort jag tar min examen detta året, då kommer jag vara redo.”

Avery och Mulciber såg exalterade ut, Regulus en aning imponerad. Barty däremot var rosenrasande. “Skojar du med mig! Ska jag behöva vänta hela två år till för att få ett jäkla Mörkrets Märke?”

Severus lät rockärmen falla på plats igen och nickade. “Ha tålamod, Crouch”, sade han varnande. “Det är ett stort beslut.”

“Så fan heller”, snäste Barty.

Någonstans under allt detta hade jag börjat känna mig allt mer illa till mods. Mörkrets Herre... Mörkrets Märke... Det kunde bara betyda en sak - Voldemort. Jag hade återvänt till en tid där Voldemort var på sin pik av makt. Jag kunde känna hur blodet rann av mig och jag kom snabbt på fötter. Regulus såg oroligt på mig.

“Roxanne?” frågade han och ställde sig upp han med. Jag kunde inte se på honom. Han var en dödsätare. Inte just nu kanske, men snart skulle han ansluta sig till dem. Precis som alla andra i kupén som jag befann mig i. Dödsätare hade dödat min pappas tvillingbror och Teddys pappa och mamma. Dödsätare hade till och med varit orsaken till Regulus egen brors död.

“Jag måste... ehm, gå på toa”, sade jag flyktigt och såg inte på någon av killarna när jag skyndade mig ut ur kupén. Så fort jag stängt dörren om mig började jag hyperventilera.

Det här var för mycket, även för mig. Okej, så att jag av misstag råkat transportera mig själv till en tid då ingen av mina föräldrar existerade, för att inte tala om min bror och mina kusiner, det kunde jag leva med så länge jag kom hem igen förr eller senare. Men att vara i närvaro av framtida Dödsätare? Dödsätare som dessutom mördat hundratals oskyldiga människor bara för att de inte haft tillräckligt "rent" blod eller delat deras sätt att se på saker och ting... Nej, det här kunde jag inte stå ut med. Jag ville hem, tillbaka till en tid då Voldemort var besegrad och de Dödsätare som fortfarande levde satt inlåsta på Azkaban på livstid.

Jag tog ett djupt andetag för att lugna mig själv och intalade mig att allt jag behövde göra var att hitta McGonagall. Så fort tåget kom till ett stopp i Hogsmeade skulle jag ta mig till slottet och leta upp henne, och sedan skulle hon skicka tillbaka mig till min tid igen. Detta tycktes lugna mig lite och jag började gå mot toaletterna.

Plötsligt fick jag en knuff i axeln när två långa killar tryckte sig förbi mig i all sin hast i den smala korridoren. De såg sig knappt över axeln för att se så att jag var okej, men jag hörde ett kort “Sorry!” från den ena och ett “Försiktigt där!” från den andra.

Det var något med hur de pratade som fick mig att vända mig om och jag lade märke till det eldröda håret på deras huvuden. Med pannan rynkad gick jag närmre och såg hur de svängde in i en kupé. Jag flämtade till, ögonen vidgade i chock. På väg in i kupén var ingen mindre än vad såg ut att vara min pappa och hans tvillingbror Fred Weasley.

Fan vad bra skrivet alltså, mer!!

Vänta lite nu Fred och George på tåget? Dem e ju små där Roxanne är? Har dem också rest tillbaka i tiden under något av deras år på Hogwarts? Eller vänta äre Gideon och Fabian? Så måste det vara! Gideon och Fabian tror jag att det är!!

Tack!

Remus Lupin, James Potter, Sirius Black:



4. Rivalitet mellan husen

Jag blinkade till. Hur kunde detta vara möjligt? Hur kunde de existera nu? Jag gjorde en snabb huvudräkning. Det gick inte ihop. Tvillingarna hade sett ut att vara runt sjutton år gamla. Det skulle betyda att Molly fått dem redan 1960, men jag visste med säkerhet att pappa och hans tvilling fötts 1978 - nästa år för att vara exakt. Det kunde omöjligen vara dem jag hade sett försvinna in i kupén lite längre ner. Men vem var det då?

Förvirrad och chockad följde jag efter tvillingarna och stannade till utanför deras kupé. Jag kikade in genom det lilla fönstret och fick syn på dem i sällskap av några andra killar. Utan att tänka mig för öppnade jag dörren för att kunna få en bättre titt. Genast insåg jag att tvillingarna varken var min pappa eller min farbror. De var nästan identiska med Fred och George - det gick det inte att bortse från - men jag hade växt upp med George och hade sett Fred på bilder. Jag visste direkt att det inte var dem.

Den ena såg upp på mig med ett irriterat ansiktsuttryck. “Okej, alltså sorry att vi gick in i dig tjejen-”

“-det var verkligen inte vår mening”, fyllde den andra i och lade armarna i kors över bröstet.

Wow, de lät precis som mina släktingar och även om de inte var min pappa eller hans avlidne tvillingbror så måste de vara Weasleys. Om inget annat så tydde ju det röda håret på det.

“Jag kom inte hit för att skälla på er”, försäkrade jag dem om. Killarna såg lättade ut. Den andra som hade yttrat sig slog sig ner bredvid en rund kille med vattniga ögon, men den första fortsatte betrakta mig med sina mörka ögon. “Vem är ni två?” frågade jag.

“Frågan är”, sade en av de andra killarna i kupén med svart hår som lockade sig en aning i topparna, “Vem är du?” Han vickade flirtigt på ögonbrynen mot mig och jag kvävde hånskrattet som bubblade upp inom mig. Det var något i hans ansikte som påminde mig svagt om Regulus och jag insåg att detta måste vara Sirius som precis försökt flirta med mig.

“Låt henne vara, Tramptass”, sade killen i hörnan med reserverad röst. Plötsligt insåg jag att detta var Remus Lupin, Teddys pappa! Likheten var skrämmande med deras grovhuggna ansikte, raka näsor men samtidigt så vänliga ögon. Jag önskade att Teddy kunde vara där med mig. Det kändes så orättvist att jag fick träffa hans pappa och inte han.

Jag flyttade blicken till killen bredvid Sirius istället och möttes av en perfekt blandning av Albus och farbror Harry; James Potter. Han var en gänglig kille med glasögon och hår som stod åt alla håll och kanter. Han förde ena handen genom håret - något min kusin Albus hade för ovana att göra. Undrar om vanor kunde ärvas?

Tvillingen som fortfarande stod upp knackade mig lite lätt på axeln för att återfå min uppmärksamhet. “Mitt namn är Fabian Prewett”, sade han. Fabian pekade på sin bror. “Det där är Gideon.”

Gideon höjde sin hand i en hälsning. Jag bara gapade. De var kanske inte Weasleys, men de var nära nog. Prewett var farmors flicknamn. Detta var hennes yngre bröder!

Jag stod kvar och tvekade i dörren, inte säker på ifall jag skulle stanna eller gå. Jag ville mycket hellre spendera resten av tågresan med mina släktingar än med ett gäng framtida Dödsätare, det var ett som var säkert. Så när Fabian såg på mig med sina bruna, varma ögon och förslog, “Varför stannar du inte här med oss ett tag?” tvekade jag inte för en sekund. Det fanns inga fler platser lediga så jag förblev stående i dörröppningen tills att James Potter sparkade till den mulliga killen på benet och beordrade honom, “Flytta på dig, Slingersvans.”

Slingersvans... Jag kände igen namnet från någonstans, men var ifrån kunde jag inte placera. Åh, om bara Fred hade varit där, han hade vetat svaret. Han lyssnade alltid på historialektionerna och när våra släktingar berättade historier om deras äventyr från när de var yngre. Jag hade aldrig lyssnat något vidare eftersom det var det bästa tillfället för mig och James att spela spratt på de andra eftersom de var så inne i själva berättelsen - knyta deras skosnören så att de ramlade när de reste sig upp hade alltid varit min favorit. Jag undrade svagt om James, som i min kusin James farfar, också var en upptågsmakare. Jag hoppades det ifall jag skulle bli kvar i detta århundrade en längre tid.

Den runda killen som kallades Slingersvans sköt genast upp ur sitt säte och erbjöd mig platsen mellan James och Gideon. Jag satte mig tacksamt. Jag var inte den som tackade nej till att slippa stå upp, speciellt om någon erbjudit sig. Även om det inte varit på eget bevåg.

“Tack”, sade jag och Slingersvans log lite besvärat.

“Så, tjejen-i-klänningen... Jag antar att Sirius hade rätt i att fråga vem du är för jag har aldrig sett dig förut”, kommenterade Gideon och tog fram en påse Surrande Smaskbin ur fickan. Jag bestämde mig för att jag likväl kunde fortsätta med hela “Roxanne Zabini”-historien. Det var ju inte som om jag skulle bli kvar en längre tid. Så fort jag fick tag på McGonagall skulle jag få åka hem igen.

“Mitt namn är Roxanne Zabini”, sade jag. Detta frammanade inte samma effekt från Gryffindorarna som det hade gjort från Slytherinarna. James och Sirius gapade mot mig, medan Remus lutade sig fram för att ta en bättre titt på mig. Jag höjde på ena ögonbrynet. Fabian och Gideon såg på varandra och utbytte frågande blickar. Slingersvans-killen såg bara besvärad ut där han stod.

“Zabini?” sade sedan Sirius. Hans ansiktsuttryck hade nu blivit ganska fientligt. “Vad gör du här då?”

“Er... alltså, jag vet inte riktigt”, började jag uppriktigt, men var avbruten.

“Inser du att det är Damien Zabinis fel att Tramptass och jag hela tiden fick kvarsittning förra året?” spottade James fram. “Den lilla rövslickaren tjallade hela tiden på oss till Snigelhorn.”

Så James var en upptågsmakare, och min tänkta kusin var en tjallare. Inte konstigt att de inte tyckte om mig, men å andra sidan så var det ju inte jag som hade tjallat på dem... Jag kände mig en aning stött, men så sade Fabian, “Än sen om hon är en Zabini? Det behöver ju inte betyda att hon går i Slytherin, eller hur?” Han log lite lätt mot mig. Jag kände mig genast lite bättre till mods, men kände också ett styng av hemlängtan. Pappa...

“Varför frågar du mig, Fabian? Fråga henne”, svarade James och satte sig häftigt tillbaka i sätet.

Fabian såg vänligt på mig. Jag ville svara att jag gick i Gryffindor - vilket jag faktiskt gjorde, hemma - men jag hade redan sagt att jag gick i Slytherin till Regulus och dem... Jag svalde och visste att jag skulle få ångra mitt svar.

“Vilket hus går du i?”

“Ehm, Slytherin”, muttrade jag fram. “Men detta är mitt första år på Hogwarts, så jag tror inte att-” försökte jag rädda situationen, men blev avbruten igen.

“Det är nog bäst att du går”, sade Remus tyst och såg på mig. Jag bara stirrade tillbaka på honom, osäker på vad jag skulle svara. Skulle de kasta ut mig ur deras kupé bara för att jag tillhörde Slytherin? De hade inte tyckt illa om mig innan de fick reda på vilket hus jag gick i. Fanns det verkligen så mycket hat mellan Slytherin och Gryffindor i denna era? Hemma hade jag en massa vänner som var från Slytherin!

“Men-” började jag.

“Nej, seriöst. Gå”, sade James och pekade mot dörren. Jag kände hur jag blev arg och visste inte riktigt vad jag skulle göra eller säga. Hur hemskt det än lät var jag van att bli behandlad som något speciellt på Hogwarts och nu blev jag utkörd av mina egna släktingar.

Jag gjorde dock tillslut som de sade och lämnade kupén. Just som jag skulle stänga dörren efter mig slängde jag en blick på Fabian och Gideon. Ville de också att jag skulle gå? Ingen av dem såg på mig. Gideon hade allt sitt fokus på ett Surrande Smaskbi och Fabian verkade vara väldigt intresserad av något utanför fönstret. Jag fnös och skakade lite på huvudet, varefter jag smällde igen dörren. Vad hade de för rätt att döma mig utifrån mitt efternamn eller vilket elevhem jag tillhörde?

Jag såg mig omkring i korridoren. Vart skulle jag nu ta vägen? Det verkade som mina enda alternativ var att återvända till Slytherin-kupén eller hitta på en ny historia vad gällde mitt efternamn och elevhem och riskera att någon utav killarna kom på mig, vilket skulle väcka tankar som i sin tur kunde ändra på framtiden. Motvilligt återvände jag till kupén - fortfarande arg - och sjönk ner på min plats mellan Regulus och Severus.

“Det är vad jag kallar ett långt toa-besök. Problem med kistan eller är det lingonveckan?” sade Barty och flinade mot mig.

Jag var till och med för arg för att komma på någon smart comeback, utan slängde bara ur mig utan att tänka mig för, “Nej, jag gick in i fel kupé, men var tydligen inte välkommen där.”

Regulus verkade ha märkt hur stött jag var för han vände sig så att han såg rakt på mig och sade, “Vad hände?” Jag såg på honom. Han var inte lika naturligt snygg som Sirius, men det fanns något beskyddande i hans blick som påminde mig om min bror Fred. Regulus fattade tag om mina handleder. “Roxanne, berätta.”

Okej, så när jag var arg hade jag inget som helst ordfilter, och denna gången var inget undantag. “Din bror är vad som hände. Han och hans vänner. De kastade ut mig för att jag går i Slytherin. Jävla idioter”, muttrade jag, men just som jag sagt det insåg jag att jag inte borde ha gjort det.

Regulus ansikte hårdnade och han stod upp med ögonen på Barty som också såg väldigt illvillig ut. “Tja, ni vet vad vi måste göra”, sade han och även Mulciber och Avery ställde sig nu upp. “Vi kan inte låta lejonen köra med oss sådär, vi måste visa dem vem som bestämmer.”

Fan. Jag fick plötsligt panik. Att starta ett bråk mellan ormarna och lejonen var inte att hålla huvudet lågt. Jag hade ingen aning om hur det här skulle påverka framtiden. Jag ställde mig snabbt upp jag med. “Nej! Skit i det bara”, sade jag vädjande och ryckte lite i Regulus arm, men Severus fattade tag om mina armar.

“Gå ni, Regulus. Jag stannar här med henne”, sade han men jag ryckte loss mina armar.

Regulus bara skakade på huvudet. “Nej, ni ska följa med. Båda två”, beordrade han oss. Severus suckade och jag antog att han ville gå dit lika lite som jag. Barty hoppade upp ur sitt säte och klappade till Regulus i ryggen. “Äntligen! Jag har väntat på en anledning att mucka gräl med marodörerna hela dagen!” Han vände sig mot mig och blinkade med ena ögat. “Tack för anledningen, stumpan.”

“Just det ja, för jag hade ju dig i åtanke hela tiden”, svarade jag surt. Men Barty gick inte att rubba, han bara fortsatte kolla på mig, de mörka ögonen retfulla men samtidigt så fulla av illvilja.

“Sluta larva er! Låt oss bara få detta överstökat”, klagade Severus och de lämnade kupén. Jag försökte slingra mig så mycket det gick, men drogs ändå med av Regulus.

När vi nått rätt dörr, bankade Regulus en gång innan han slängde upp den och drog med mig in. Gryffindorarna ställde sig genast upp. Sirius hånlog mot Regulus. “Tappade du bort den där, eller, käre bror? Hon snokade runt i vår kupé tidigare. Trodde du att vi inte skulle misstänka något bara för att hon är en tjej?” James nickade instämmande. Jag kunde känna tvillingarnas ögon på mig. Jag ville inget annat än att lägga mig i och försvara mig själv, men det var inte rätt läge. Det viktigaste just nu var att se till så att inte det tredje trollkarlskriget - eller ja, det första - utbröt mellan de två gängen.

Men innan jag hann säga något för att rädda situationen, svarade Barty i Regulus ställe, rösten hög och kaxig, “Vi räknade faktiskt med att ni skulle lista ut det direkt eftersom hon uppenbarligen inte spelar i samma liga som någon av er.”

Vänta, va?

Sirius rodnade lite och ögonen blev mörkare. James höjde sin stav i beredskap. “Varför tar inte ni ormar bara och s-s-s-lingrar er här ifrån innan någon blir skadad?” sade han med ett väsande ljud på “slingrar”.

“Var det det bästa du kunde komma med, Potter?” hånade Avery.

James såg inte ut att skämta. Han höjde staven ännu lite högre och pekade den mot Avery. “Utmana mig inte, orm”, väste han.

“Det finns ingen anledning att bråka”, sade Severus tyst från bakom Barty. Jag nickade instämmande.

“Nej, just det. Kan det vara för att du är helt jävla värdelös på att duellera, Snorgärsen?” sade Sirius, självsäkerheten tillbaka igen. Severus bara flinade.

“Jag skulle oroa mig mer för ditt liv än mitt”, svarade han kaxigt.

Sirius drog sin stav och pekade den mot Severus samtidigt som han började muttra en besvärjelse. Remus avbröt honom med en hand på hans arm.

“Han är inte värd det”, sade han.

“Det där var en utmaning, Måntand! Jag backar inte för utmaningar”, svarade Sirius argt. Han riktade sin stav mot Severus igen. “Flipendo!”

Severus flög bakåt och slog i kupédörren med en hög smäll, men var snabbt på fötter igen och halade fram sin egen stav. Morrande pekade han den, inte på Sirius, men på James. “Sectum--”

“Nej!” utbrast Regulus och slog till Severus arm. Severus såg ilsket på honom, men han bara skakade på huvudet. “Inte här. Inte än. Var tålmodig.”

“Bara se på honom!” skrattade Sirius och pekade på sin bror. “Ger ut order och allt. Han är som en Dödsätare i miniatyrformat.”

Regulus rodnade åt detta och jag bestämde mig för att det var min tur att lägga mig i det hela. “Okej, killar, jag tycker vi struntar i det här nu, det är ingen big deal.”

“Vi håller med!” utbrast Gideon och Fabian med en mun och jag log tacksamt mot dem.

Regulus nickade och jag var lättad när han och Severus lämnade kupén. Jag vände mig för att följa efter dem, när-

“Jag antar att vi går då... ni har ju aldrig haft en chans mot oss ändå så”, sade Barty, skrattandes medan han också vände sig om för att gå. Jag såg hur James lutade sig fram och fattade tag i Bartys kavajslag, varefter han drog honom mot sig själv.

“Jag skulle se upp med vad jag sa om jag var du, Crouch. Jag är Förste Prefekt detta året och så länge du inte vill spendera varje kväll med att rensa skit i Uggleboet skulle jag se mig för”, han släppte häftigt taget om Barty som snubblade bakåt, rakt in i mig. Jag ramlade nästan baklänges men Avery puttade upp mig igen. Jag såg tillbaka på Barty som inte såg lika kaxig ut längre. Nu såg han bara vansinnig ut.

“Du vill inte ha mig som din fiende, Potter”, spottade han fram och sträckte sig efter sin stav.

“Tja, jag vill inte precis ha dig över på te, det är ett som är säkert”, svarade James lika giftigt. Barty började dra sin stav och jag reagerade instinktivt.

“Sluta!” utbrast jag och grep tag om Bartys handled. Det distraherade honom tillräckligt länge för mig att dra ut honom ur kupén. Barty såg förargat på mig.

“Jag klarade mig bra utan din hjälp, tack”, snäste han.

Jag fnös. “Jag kunde se det, ja”, muttrade jag.

Vi började gå tillbaka till vår egen kupé och Barty såg på mig ur ögonvrån, nu allvarlig. “Du attraherar en hel del trubbel, Zabini”, sade han. Sedan log han. “Jag gillar det.”

Jag gjorde en hastig tummen upp mot honom och himlade med ögonen. Barty skrockade. När han inte kollade tog jag en bättre titt på honom och försökte räkna ut ifall han var släkt med någon jag gick i skolan med. Han hade ljusbrunt, välskött hår som dock stack upp lite mot slutet, och mjölkvit hud i kontrast mot Severus gula. Men det var hans ögon som chockade mig som mest, för till skillnad från alla de andra kaxiga killar jag kände gav Bartys ögon intrycket av att han hade all rätt i världen att vara arrogant. Han förde sig med sådan självsäkerhet att jag kände mig en aning osäker i hans sällskap, samtidigt som han verkade vara på gränsen till manisk.

Nej, jag kunde inte koppla honom till någon jag kände. Så vitt jag visste fanns det ingen Crouch på Hogwarts i min tid. Kanske fick han aldrig barn? Eller så dog han innan han hade chansen att skaffa några. Jag rös av tanken. Hur många levande döda var jag egentligen i närvaro av?

Skitbra!!! Crouch cool
Mer Nu
Annars är inte du en alpacka

AWSOME!!

Har letat länge efter em Marodör-fanfiction och du är jättesupermegAwsome på att skriva

BÄST!