Om du älskar mig tillbaka [Drarry]

Skitbra, som vanligt :'

Tack så jättemycket! Blir glad i hela kroppen

Superbra!!!! Du skriver som en ängel!! Kan inte beskriva! Helt amazing!

Bra!!!!

Tacktacktacktacktack!!! Tack så jättemycket för era kommentarer, man blir så GLAD!

Tack tack!
Skrivus merus

kort fortsättning:

Draco
Jag gick med raska steg bort mot spärren. Jag slöt ögonen och började springa. Svetten trängde fram och nervositeten öka. Pappa hade sagt att det inte var någon fara men jag glömde inte hans släpiga, ironiska röst i mitt huvud.
Jag hörde ett svischande ljud och jag var på perrongen. Jag pustade ut och hörde mamma och pappa komma.
Resan hit hade varit jobbig. Vi reste med flampulver såklart, men jag vet inte vart vi hamnade men jag följde bara efter mamma och pappa. Och försökte se ut som om jag visste var jag var och vart jag var på väg. Fast jag egentligen bara noga tänkte igenom vad jag skulle säga när jag mötte pojken.

Superbra!!!

tack!

Draco
Pappa hade inte sagt någonting på hela resan. Bara fnyst och kastat elaka blickar på mig och mamma. Men det var något som ändrats i hans kyliga ögon sen igår, då jag visade att jag inte var rädd. Jag var fortfarande rädd men nu visste jag att han trodde att jag inte var det. Rädd alltså. Och det räckte för mig.

Nu när vi stod på perrongen visste jag inte vad jag skulle göra. När vi gick hit var vi alla tysta och travade på med blickarna framåt. Vi var tidiga. Det var nästan bara vi här. Jag kikade i smyg efter pojken. Pappa och mamma fick absolut inte veta. Jag litade inte på dom och jag litade definitivt inte på pappa. Han hade skrämt mig och mamma hade inte gjort något åt det. Jag hade inga syskon och jag kände knappt någon i min släkt. För första gången gick det upp för mig att jag inte visste hur kärlek kändes. Ingen älskade mig och jag hade aldrig älskat någon tillbaka. Det som mest gjorde ont var att pojken verkade hata mig. Men det skulle jag se till att ändra.

Perrongen fylldes snabbt med folk och jag blev mindre och mindre försiktig med att spana efter en viss person.
"Vad letar du efter, Draco?", pep mamma nervöst.
"Eller vem", mumlade pappa. Men det räckte att få tyst på oss alla. Jag rodnade och hoppades att det inte märktes. Men pappa såg på mig med kalla ögon.
Nu var det fullt med folk överallt. Jag knuffades hit och dit. Det var omöjligt att hitta pojken nu.
"Tåget går snart", sa jag. "Jag borde gå och hitta en sitt plats".
Mamma kramade mig. Pappa klappade mig, eller snarare bankade mig i huvudet. Mest för publikens skull. Jag drog mig undan. Pappa stirrade på mig. Jag rättade till håret. Mest för publikens skull, jag också.
Jag tog min väska och gick upp på tåget. Där var det ännu trångare och jag pressade mig fram genom folkmassorna. Jag hittade en ledig kupé och satte mig ner, pustade ut. Jag kunde se mamma och pappa stå och prata tyst med varandra. Jag såg på alla människor och skymtade plötsligt ett mycket svart rufsigt hår i mängden. Jag reste mig snabbt upp från sättet och höll håret med blicken. Pojken såg sig omkring och jag fick se ett par runda glasögon med massor av tejpbitar på. Jag log och kände glädjeruset inom mig. Han är här! Precis som om han kom för min skull. Jag tänkte precis vända mig om för att rusa ut och leta reda på honom när dörren till kupén sköts upp och en pojke med ett elakt hånflin kom in. Han hade två andra pojkar efter sig. Dom var båda storväxta och såg lite blåsta ut. Jag hånlog åt dom.
"Är det ledigt här", frågade den första pojken som stod framför de andra. Jag nickade.
"Eh.. Håll en plats åt mig", mumlade jag och trängde mig förbi.
"Du är Malfoy va?", sa pojken med ett spetsigt flin på läpparna. Jag stannade upp och såg på honom.

Bravo!!!
Lite stavfel bara..
(Fall nån vill veta så känner jag människan som har skrivit...)