Gabrielles hemlighet

Ny läsare!

Här är nästa kapitel!

Kap 2. Fiskaren
Efter en stund gick jag ner till köket. Då jag redan hade hopplöst tråkigt kunde jag väl kanske visa att Ester och hennes man att jag var artig.
"Hej", sa Ester stelt då jag kommit nedför trappan. "Vad bra att du kom! Min man är strax här..."
"Okej..." mumlade jag ointresserat och tittade hastigt ner i golvet för att slippa möta hennes stränga blick.
"Var lite artigare!" fräste Ester. "Ha lite mer hyfs! Annars åker kniven fram!"
Jag såg blixtsnabbt upp. Det hade jag aldrig hört någon säga förut. Mormor hade förklarat för mig att mördare, eller rättare sagt, psykopater ibland använde knivar när de hotade sina offer. Men varför i allsin dar skulle Ester vara en mördare? Visst, må hon vara elak, men psykopat trodde jag definitvt inte hon var. Kanske var det bara tomma hot... Jag hoppades att det var det.
"J-ja, mamma", sa jag, och satte mig på en stol vid köksbordet.
Plötsligt hördes ett plingande på dörren. Ester rusade ut i hallen och öppnade dörren. Under ett ögonblick var det tyst, och sedan steg en man in. Jag reste mig upp från stolen för att kunna se honom.
Mannen hade rufsigt, mörkt hår som stod i en tuppkamm på huvudet, marinblåa ögon och en böjd näsa. Han hade även en svanka i ryggen (det betyder att han inte gick rakt) och såg väldigt trött ut. I famnen bar han någonting som såg ut som mat. Medan han började klä av sig berättade Ester att "flickan som de väntat på" hade kommit.
"Hon heter Gabrielle och har nyss kommit i tonåren", mumlade hon. "Mycket tystlåten och blyg."
"Men det är bara bra, vi behöver fler tystare ungdomar", sa han. "Dagens är ofta så högljudda."
"Usch, du har rätt", sa Ester. "De borde visa mer hänsyn mot äldre, dagens tonåringar. Hoppas bara att Gabrielle inte är sådan. Du vill inte hälsa på henne?"
Mannen gick fram till mig.
"Hej", sa han. "Ester berättade att du kommer bo hos oss hädanefter. Varför han valde oss vet jag ej... men strunt i det. Jag är Esters festman och heter Sebastian." Han sträckte fram handen.
"Gabrielle Martin", mumlade jag och skakade hans hand.
Sebastian släppte min hand och gav mig ett litet leende som jag besvarade.
"Flickan verkar ju mycket artig", sa han. "Tur att vi fick en sådan som hon."
"Javisst", sa Ester, men jag såg att hon kastade en förstulen blixk på mig när de gick till köket.
Jag började gå efter dem, men stannade sedan. En skugga hade precis rört sig utanför dörren, som stod halvöppen. Det förbryllade mig ett ögonblick, för skuggan såg exakt ut som en person jag kände för ett bra tag sedan...
Det var mormors skugga jag hade skymtat vid utsidan av dörren.

Ny läsare, verkar vara en spännande story och du skriver dessutom jättebra!! Bevakar ♥

Tack, kul att du tycker om den

Yay, vad kul!

Det värmer ♥

Trevlig kväll allihop! Uppdaterar mer ikväll. Om någon nu undrar

Love it!