Om du visste sanningen [Dramione]

Azum, i love it ♥

Mer och det var super

Tack!


Här kommer: KAPITEL 2 ~Diagongränden


Nästa morgon vaknade jag med ett ryck. Det var någonting speciellt med den här dagen. Jag tänkte på gårdagen. Morbror Scorpius hade kommit med mitt Hogwartsbrev! Och sen hade pappa kört ut honom, han hade bett mig att skicka en uggla. Jag gick upp och satte på mig lite extra fina kläder, jag såg fram emot turen till Diagongränden, sen satte jag mig vid fönstret och började skriva:

Hej!
Ledsen för det som hände igår, pappa är lite konstig, och väldigt jobbig, ibland.
Jag skriver för att fråga om du kanske skulle kunna möta mig i Diagongränden idag, du behöver inte svara, och om du tror att jag hamnar i Slytherin. Jag har nästan blivit lite orolig för att jag inte kommer hamna där. Pappa kommer att mörda mig då.
//Draco
PS. Tycker du att det är tjejigt att skriva två snedstreck? Om det är det måste jag genast sluta.

Jag kollade på brevet. Dels så kände jag stort hat för min pappa. Han var bara så patetisk! Och jag kände stor oro över om jag skulle hamna i Slytherin eller inte. Om jag skulle hamna i Hufflepuff, skulle jag få flytta hemifrån. Om jag bara var mer elak fram till 1 september så skulle det nog gå bra. Egentligen så är ju inte det "målen" för att vara Slytherinare, men pappa är ju elak så... Jag kollade in mig i spegeln. Också en tjejig vana jag måste sluta med. Jag hade på mig ett par svarta, nya byxor, en grå tröja och mina finaste skor. Om jag skulle träffa någon från Hogwarts var man ju tvungen att se bra ut.
Jag smög ner för trapporna för att sätta mig och vänta på att familjens uggla skulle komma tillbaka. Då skulle jag kunna skicka iväg brevet innan mamma eller pappa kom på mig. Golvet knakade när jag gick. Några sovande tavlor öppnade ögonen för att kolla vem det var, med slog ointresserat ihop de igen när de såg att det bara var jag.
"Vad gör sir uppe så tidigt?" pep Dobby som hade skuttat fram ut i korridoren. "Försöker sir skicka ett brev till herr Scorpius? Det kan tyvärr inte Dobby tillåta."
"Dobby, tyst!" väste jag. "Du kommer att sätta oss båda i trubbel!" Men skadan var redan skedd.
"Vad är det för oväsen?" Pappa stack ut sitt huvud genom dörren. "Ååå...Jag förstår Draco. Accio!" Spelet var förlorat. Han skulle få reda på att jag inte trodde jag skulle hamna i Slytherin. Han skulle få veta att jag tyckte att han var mer korkad än en mugglare. Han skulle mörda mig innan jag ens hann till Diagongränden.
"Nejmen så rörande." sa han surt efter att ha läst klart brevet. "Du kommer att önska att du aldrig blev född,pojk. Då stack mamma ut huvet genom dörren. Fullt påklädda klockan fem på morgonen stod familjen Malfoy i en korridor, på deras egen herrgård.
"Vi borde inte skicka dig till Hogwarts, Draco. Där kan du skicka fler små meddelanden ät dina sluga små vänner." sa pappa skadeglatt. "Dobby"
"Ja, sir?" pep alfen.
"Gå och bestraffa dig för det här."
"Ja, sir" pep han lite mer lågmält. Han slank ut genom en av dörrarna. Under tiden hade mamma läst brevet.
"På Hogwarts kommer jag att ha riktiga vänner! slank det ur mig. "Då behöver jag inte skicka brev till Scorpius.
"Kom till hallen om en timma, Draco. Vi ska till Diagongränden" sa mamma. Plötsligt verkade hon komma på vad klockan var. "Vi säger två timmar." Och sen gick hon till en av husets nio badrum. Nu var det min tur att känna sig skadeglad.
"Ses om två timmar, då pappa." sa jag. och sedan vände jag mig om och gick.

BRA!!!

Hur ofta ska jag skriva? Nu på helgerna är det lättare, eftersom jag är inne nästan hela dan. Eller vill folk vänta och plågas lite, eller är den så bra eller har någon någon åsikt, bara säg den! Jag tål kritik.


Fortsättningen:

Två timmar senare stod jag vid den öppna spisen i hallen. Varken mamma eller pappa hade kommit än. Då kom Dobby instapplande i hallen. Han hade stora bandage på öronen och runt ena fotleden. Han såg skrämd ut av någon orsak.
"Dobby undrar om sir har med sig sin lista." pep han. Jag hörde på hans tonfall att han inte handlade av egen vilja. Först tänkte jag spela med så han slapp ännu fler bestraffningar, men sedan kom jag på löftet till mig själv.
"Vad gör du här?" snäste jag. "Vem har skickat dig?"
"Ingen, sir. Dobby handlar av egen vilja. Men Dobby är nyfiken, sir." Han försökte sig på en min av nyfikenhet, vilken bara ledde till att han såg ännu mer rädd och plågad ut.
"Vem har skickat dig?" avbröt jag. "Mamma, pappa?"
"Dobby, sir." Nu lät han rent av skräckslagen. Jag kände skam för att jag plågade alfen så, men jag höll fast vid mitt löfte. "Dobby undrade bara om..."
"TYST MED DIG!" skrek jag åt den stackars lilla alfen. "JAG BRYR MIG INTE!" Pappa kom in i hallen.
"Vad är det nu då?" Han talade med spelad förvåning. "Dobby, du vet vad som väntar. Narcissa! Kommer du?" Dobby slank iväg. Jag kände hur en våg av dåligt självförtroende sköljde över mig.
"Draco, du först" Jag tog lite flammpulver och sa högt och tydligt:
"Diagongränden"

Fantastiskt skrivet! skriv så ofta du vill och orkar bara, det är alltid intressant att läsa ;'

Taaack blir så glad!
Och jag skriver väl så fort jag har lust då

Gör det ! )

Hrm, hrm... Nu ska vi se här.


Fortsättning:



Jag snurrade runt, runt och såg hur spisarna glimtade förbi.Jag började må lite illa, men hittade rätt spis att gå ut genom. Jag gick ut ur den dystra flammspisen och ut på gatan. Den var full med folk och många Hogwartselever. Pappa dök upp bakom mig. Jag hade alltid gillat Diagongränden, speciellt sådana dagar när det var så mycket folk här.
"Kolla, allihopa! Det är Nimbus 2000!" Hörde jag en pojke säga. Jag stack genast iväg för att kolla på kvasten. Jag hörde mamma ropa efter mig:
"Draco, kom tillbaka!" Jag stannade och ropade tillbaka:
"Nimbus 2000!" Hon verkade fatta, för hon kom efter mig.
Det var en ganska varm dag och solen strålade. Inte ett moln syntes på himlen, det här skulle bli en lyckad dag. Jag trängde mig fram och knuffade ner en kille som såg ut att vara runt sju, ingen hjälpte honnom upp som jag hade hoppats, utan han låg kvar på marken och snyftade. Plötsligt fick jag mig en örfil.
"Aj!" ropade jag och vände mig om för att se vem som hade slagit mig. Jag blottade en 7:nde årselev och mumlade "förlåt" och sen gick jag tillbaka till mamma och pappa.
"Förlåt" mumlade jag för andra gången idag, när jag såg deras bistra miner. "Jag skulle inte ha sprungit iväg" Jag väntade mig en utskällning, men det kom aldrig nån.
"Det är okej, Draco. sa mamma istället. "Du är ju trots allt elva." Rädslan som hade funnits i mig några sekunder innan var som bortblåst och ersatt med en maktkänsla. Jag kände att dagen bara blev bättre och bättre.
"Nu går vi till Ollivanders va?" sa jag.
"Vill du verkligen ha en stav därifrån?" frågade pappa.
"Din stav är ju därifrån." svarade jag. Och det fick tyst på honom.
Inne på Ollivanders var det tyst och ganska mörkt. Väggarna var täckta med små lådor radade på varann. Luften var tjock och svår att andas och vid disken satt en man med vitt buskigt hår och likadana ögonbryn. Hans ögon påminde lite om Dobbys, grå och disiga.
"Hejsan." sa han med hes lite drömmande röst. Jag förstod varför inte pappa hade velat gå hit. "En trollstav gissar jag? Familjen Malfoy va? Det är klart du ska få en stav unge herr...?"
"Draco" svarade jag snabbt. "Draco Malfoy. Han gick fran till mig och började mäta mina armar, benen, fingrarna, min fulla längd. Sen blev ställena lite mer unika såsom: ögonbrynen, näsan och örsnibbarna. Det tog ett tag för mig att inse att det inte längre var mannen som mätte mig. Måttbandet for runt av sig självt.
"Det räcker nu." sa han lungt när måttbandet höll på att mäta min underläpp. Ollivander själv var redan inne bland hyllorna och letade efter en trollstav. "Det här borde gå fort" mumlade han för sig själv. Mamma och pappa hade satt sig ned på en bänk och satt nu och pratade med varandra och kollade ut genom fönsterna, ut på den varma soliga dagen och Diagongränden som var full med fulk som skrattade och hade roligt. För ett ögonblick önskade jag att jag var där ute och skrattade med de andra. Sekunden efter kom Ollivander tillbaka med en stav.
"Den här borde funka" sa han till mig och gav mig en stav med mörkbrunt handtag och lite ljusare stav. Den var enkel, och den enda dekoren som fanns var två cirklar runt staven utsirade i trät.
Så fort jag tog staven i min hand kände jag värme som blommade ut i mig. Från handen där jag höll staven ut i hela mig kropp.
"Ser bra ut" sa Ollivander. "Sju galleoner tack."
Pappa betalade och vi gick ut i den friska luften. Jag drog ett djupt andetag, det kandes som om jag inte hade andats under min tid inne hos Ollivanders.
"Nu går vi och köper en klädnad inne hos Madam Malkins, va?" sa pappa, tydligt lättad över att vara ute.
"Låter bra." svarade jag.

Inne på Madam Malkins satt redan en flicka och väntade. Hon hade långt, brunt lockigt hår och ett väldigt sött ansikte. Innan dess hade jag inte vetat vad kärlek vid första ögonkastet var.
"Hejsan." sa hon blygt.
"Hej." svarade jag med en andetag. Hon fnissade till, Hon hade rätt stora framtänder, men inte tillräckligt stora för att förstöra hennes skönhet. "Jag heter Draco."
"Hermione."svarade hon glatt.

Naaaws Draco och Hermione moment i slutet ♥ :' ))