New Orleans vampires

Lavinia såg upp på mannen. Svart hår och mörk blick, stilig. Det kunde varit värre, tänkte hon och kände till sin förvåning att repen lossnade. Hon trodde det knappast, att han vågade? Tyst masserade hon handlederna men de var sargade hon gjorde en grimas och lyssnade på hans ord. Ja, här var nog ingen ide att springa. Lydigt följer hon efter honom, genom byggnaden och ut på gatan. Här var många folk i rörelse och Lavinia tog chansen hon kunde komma undan och det kunde knappast bli värre. Snabbt då en hästskjuts passerar kryper hon snabbt under vagnen och börjar sedan korsa mellan människorna för att ta sig loss, bli fri som honhoppades.

Dorian behövde inte se bakåt för att veta då flickan följde efter honom, han kunde höra hennes steg, hennes andetag, hennes puls. Han såg sig inte heller om då hon smet iväg i ett föväntat, men futtigt försök att rymma. Dorian hade trotts allt betalat rikligt för henne, och han behövde blod.
Så han följde efter henne, ljudlös som en skugga, snabbare än vad människoblicken kunde se. Och så var han framför henne. Han tog efter hennes handled, ovanför skavsåren som måste ömma. Ansiktet var ännu uttryckslöst, men någon kunde kanske ha tolkat den som uttråkad.
"Jag sade ju att ett försök att rymma skulle vara lönlöst", påminde han milt.

Lavinia var inte beredd på det, hon hade varit snabb det visste hon, men han?
"Hur kunde du?" flämtar hon till och ser misstänksamt på honom. Än inte rädd då hans ansikte var utryckslöst men rösten mild, inte arg och inte hotfull som männens på skeppet. De som slagit henne för att få henne att lyda. Konstigt nog känner hon hur hon fogar sig, lugnar sig.
"Förlåt." sa hon med sänkt blick, men sa inte sir, det kunde han inte få henne till, inte nu i alla fall.

Dorian ignorerade frågan, och ursäkten med. Han ville inte känna något mer för flickan, hon skulle trotts allt dö följande kväll. I stället släppte han sitt grepp.
"Försöker du på nyt, tänker jag inte vara lika förlåtande." Det var ett tomt hot, men hon kunde inte veta det. Dorian återvände till den stora vägen, och stannade den följande droskan som passerade dem. Han höll upp dörren åt kvinnan och satte sig sedan mitt i mot henne, men höll blicken stint riktad ut ur fönstret.
Droskan tog dem bort från de fattigare delarna, och till utkanten av övre Orleans, där husen var stora och hade egen mark i mängd. Dorian betalade generöst och började gå mot herrgården, som mer liknade ett litet palats. Fönstren var mörka och platsen öde, och stadens ljud kunde knappt höras så långt.

Lavinia följde fogligt med, han hade rätt. Det var ingen ide att rymma om han kunde göra som nu. Hon blev dock förvånad över att han erbjöd henne plats i droska aldrig förr hade hon åkt droska. Då den började röra sig såg hon ivrigt ut genom fönstret då de lämnade det fattiga blev allt mycket finare större och öppnare. Det syntes att detta var en man av klass och rikedom. Hon klev ner från droskan och såg sig om, hennes ögon var stora och uttryckte förvåning aldrig i sin vildaste fantasi hade hon drömt om något sådant.
Så storslaget, så vackert och ändå så öde, så tyst. Hon följde tyst efter mannen som trots att han ägde henne var hennes trygga punkt i allt det nya.

(Har de vampyrtänder och liknande? Tänkte när hon typ skulle förvandlas.......eller han kanske upptäcker att hon har egenskaper, eller jag vet inte? Då hon är halvvampyr kan hon inte vara lika snabb och stark, men tål soljuset bättre och inte lika stark blodlust eller? xD Eller ska hon alltid vart halvvampyr men inte veta om det så tydligt?)

[De har vampyrtänder, men de är inte framme hla tiden. Tänkte att han kunde typ smaka det i hennes blod, för vampyrerna dricker ju i vissa fal varandras blod, och även om hon bara är halvvampyr så skulle det ju märkas ]

Dorian ledde vägen upp till herrgården, och låste upp dörren. Trots att han skulle kunna ta hand om alla inkräktare, hade han hemligheter och värdefulla föremål han önskade bevara.
En städerska besökte herrgården en gång i veckan, och därmed var det rent inomhus. Dorian behövde inte lampor för att lysa upp huset, men med tanke på flickan tände han en gaslampa och lyfte den för att lysa upp omgivningen.
Taket var högt, och änglarna som målats dit upp hade bleknat. Väggarna pryddes av målningar, vissa väldigt gamla, och här och var fanns det statyer. Dorian tyckte om konst, och han hade i flera hundra år ägt magasiner där han förvarade dem då han inte hade ett permanent hem. New Orleans verkade tillräckligt underligt för att han skulle kunna leva där en längre tid.
"Jag har förberett ett rum åt dig i övre våningen. Följ med", sade han och tog huvudtrapporna upp till andra våningen. Rummet var ett a de mindre sovrummen, utan en egen balkong. Trots det var det rymligt, och hade ett klädskåp med kvinnokläder. En av Dorians gamla vänner hade lämnat dem där då hon gett sig av till Europa.
"Vi äter middag imorgon kväll, tills dess är du fri att röra dig i huset som du önskar." Dorian tyckte att en varning om vad som skulle hända om hon rymde var överflödig för tillfället, så i stället placerade han lampan på spegelbordet och lämnade rummet.

(Okej för tänkte att hon inte har en aning om det )

Lavinia såg sig om i den stora herrgården, allt verkade så stort, mörkt och dystert. Som om någon knappt levde här, hon rös till och följde tätt efter mannen. Allt verkade uråldrigt och så rikt att hon knappt kunde föreställa sig det.
Snabbt följde hon med upp på övervåningen så tyst hon bara kunde, vågade knappt andas och såg på allt med stora ögon.
Hon såg sig om i sovrummet allt verkade så stort och fint, inte som åt en slav vilket hon var.
Då han nämnde middag nickade hon bara till svar, hon var hungrig men inte något hon tänkte avslöja och inte tänkte hon sova i den fina sängen så smutsig som hon var, särken som en gång varit vit var nu grå och trasig. Och vadå middag? Det lät som de skulle äta tillsammans. Men hon stod tyst kvar där han lämnade henne det var som om huset hade sugit ut allt mod hon hade, det mod som fick henne slagen på skeppet.

[Sounds good ^^]

Dorian undrade flyktigt om han borde ha gett henne mat, åtminstone frågat om hon behövde något. Då han gick längre bort från rummet påminde han sig att hon skulle dö, det var ingen mening med att han var för vänlig.
Trots sin övertygelse fann han sig i det jättelika köket längst ner i huset. Han fann mat i garderoberna. för trots att han lev på blod, tyckte han om att äta människomat. Han plockade frukter och bröd på en bricka, samt några skivor kallrökt fisk fångat från ån. Han tog brickan upp och knackade lätt på flickans dörr.

Lavinia hade sett sig om i rummet, det verkade vaa det tryggaste nu. Detta var säkert ett sådant ställe där det fanns spöken, gengångare, osaliga andar och liknande varelser. Vid art ljud ryckte hon till och hon blev bara vitare och vitare av skräck, hon skrämde upp sig själv. Skrämde sig med alla de berättelser hon fått höra som liten. Hon hörde stegen i korridoren med ryckte ändå skrämt till vid knackningen. Hon förstod inte det hela, hon var slav, men hon var fri? Fri i huset, hade rum och skulle äta med honom.
"Ja?" sa hon och öppnade och gjorde stora ögon åt brickan. Hungern lyste i hennes blick det var länge sedan hon fått i sig något och även om hon klarade sig längre än många var hon nu riktigt utsvulten. "Sir." sa hon och såg på honom.

Dorian kunde inte undgå att se hungern i hennes blick, och han räckte fram brickan med ett litet leende.
"Du är säkert hungrig", sade han, men då han blev av med brickan lämnade han henne. Han var för godhjärtad för en vampyr, hade han hört. Kanske det hade varit en dålig idé att köpa henne. Det hade varit enklare att överfalla någon, så hade det varit över snabbt. Men Dorian var ytlig. Han tyckte om vackra saker, och att suga blodet ur en luktande hemlös som rullat runt i hästskit hela sitt liv var inget Dorian ville göra.
I stället lämnade han flickan, vars namn han inte frågat, ensam, och stängde in sig på sitt rum.