PRS Hufflepuff :D och Shaana

((Tack Detsamma till dig ))

Lydia styrde stegen mot skogen. Där brukade man få vara ifred, och dessutom var det avkopplande att vara på en så lugn plats. Lydia, som vuxit upp mitt i New York, hade först inte tyckt om skogen. Men efter bara en vecka i Hermesstugan hade hon ändrat sig, och nu var det en av hennes favoritplatser.
Lydia stannade upp när hon såg någon sitta på en sten några meter framför henne. Hon kände vagt igen honom, och trodde att han var ett av Dionysos barn, men hon var inte säker.
Lydias första tanke var att vända om och gå, hoppas att han inte sett henne. Hon tvingade bort den och pressade fram ett stelt leende.
"Ehum ... hej. Jag visste inte att någon var här, jag ska nog bara gå ..."

Cohens tankar var som ett stormigt hav. De rörde sig upp och ner i vågiga rörelser, ibland kantrade de och slog volter och ibland slog de ner på resten och täckte dem med sitt vita skum.
Skogen brukade vanligtvis lugna ner detta hav, även om höga höjder var än mer effektivt. Fast för att detta skulle fungera behövdes ensamhet.
Han suckade djupt och vände sig om på stenen så att han kom att titta på denna fridfullhetens inkräktare.
Mitt bland grenar och löv, buskar och fåglar, stod en flicka på kanske, vadå? 14,15 år? Det första han lade märke till med henne var de lysande gröna ögonen som vilade på honom.
Han strök en yvig blond hårslinga ur ansiktet och fäste det bakom örat. Nästan på direkten föll den fram igen. Han suckade igen.
Var inte otrevlig, intalade han sig själv. Det är inte hennes fel att Dionysos är en sådan jobbig get. Men han kunde inte förhindra att en irriterad ton smög sig in i tonfallet.
"Nej nej, ingen fara, det är lugnt."