Mörkretstid. (PRS)

Folket hade börjat kämpa tillbaka men även om de hade haft disciplinen så skulle de inte haft en större chans. Nya order hade getts, de överlevande skulle tillfånga tas och varje liten hydda skulle genomsökas efter en liten medaljong. De flesta hade gett upp då de sett kavalleriet storma in.

Esile hade åter igen låtit sitt svärd glida ned i skidan. Hon betraktade folket som alla verkade väldigt förvånade och rädda. En liten flicka fångade hennes uppmärksamhet. Inga tårar föll nedför hennes kinder, ingen rädsla fanns i ögonen utan endast hat. Hon stod ensam tillskillnad ifrån många andra flickor i hennes ålder.

”Esile”, hörde Esile någon ropa sitt namn.
Hon vände sig om och såg hur en av fångarna försökte rymma. För ett ögonblick hade Esiles uppmärksamhet varit någon annanstans. Det var hennes fel. Utan att behöva tänka efter for hon efter den unga mannen. Blodet pumpade genom hennes ådror och hon drog av bågen ifrån sin rygg där den vilat men innan hon hunnit skjuta honom hade han försvunnit in i en lada.

Adina hörde skriken, ropen och de döendes sista andetag, allt var en enda mardröm och röken stod tätt i den nerbrunna husen. Men hon blir uppmärksam då en man, en av stadens mer fina människor springer in i ladan med en kvinna efter sig. Allt ser hon från det lilla hålet i väggen. Snabbt som ögat är hon framme då mannen klättrar upp är hon snabbt där och med ett lätt snitt skär hon honom i halsen. Han flämtar efter luft och Adina sparkar ner honom så han förhoppningsvis ramlar på soldaten.
Nu var sekunderna dyrbara och snabbt tar hon knivskaftet i munnen och tar sig ut genom en öppning och upp på ladans tak. Hon ville inte bli infångad eller dödad.

Esile kände sig aningens chockad över vad hon sett men hämtade sig snabbt för att hoppa undan ifrån stegen som föll emot henne. Något av ett leende spred sig över Esiles läppar. Hon kunde inte annat än beundra den unga kvinnan och hennes snabba, skoningslösa men en aning desperata sett vilket gjorde henne mycket farlig.

Esile drog lugnt upp sitt eldon och det dröjde inte länge förrän hon fått eld på halmen som verkade ha fallit ifrån loftet. Hon var inte dum nog att försöka klättra uppför stegen och bli dödad likt mannen som varit i liv bara han hade varit smart nog att inte försöka fly. Som om han skulle haft någon chans. Den unga kvinnan däremot…

Då elden tagit fart och börjat sprida sig uppför den ena väggen lämnade Esilie ladan. Hettan kom snabbt och elden spred sig lika snabbt. Förhoppningsvis skulle problemet med den unga kvinnan snart vara ur världen.

[Din karaktär skrämmer mig något. x) LoL ]

(Hahaha xD Hon är å snäll så )

Ganska snabbt inser Adina att något är fel. Ingen kommer efter henne och ladugårdens tak känns inte som den säkraste platsen nu. Först hör hon det, knastrandet och sedan känner hon det. De har satt eld på ladan, Adina bleknar. Det handlade om sekunder innan elden skulle sprida sig hit, hö brann som fnöske och spred sig för vinden.
Panikartat försöker Adina finna en väg ner och tar risken att klättra längst väggen. Flammorna står nu höga och hon hostar av röken. Taket ger vika, Adina skriker då hon faller mot sin säkra död. Men turen är på hennes sida, hon faller i en hög med hö som ännu inte har tagit eld och rullar sedan ut på gatan. Där blir hon liggande med ett blödande sår i tinningen, hon hade slagit i och tappat medvetandet.

”Vad har du gjort?” hörde Esile någons röst bakom sig men istället för att kolla efter betraktade hon elden som slickade brädorna.
Röken var som en enorm svart pelare och Esile tog ett steg bakåt då värmen pressade henne bakåt. Eld hade alltid fascinerat henne något, nästan lika mycket som för döden.

Någon grabbade tag i hennes nacke, kastade henne emot marken. Förvåningen var så stor att hon endast föll utan den minsta misstanke. Mannen grabbade tag i hennes hår och samtidigt som han tryckte ned henne med en fot i skuldran drog han upp hennes huvud upp emot den brinnande ladan. Även om hon inte såg honom var det tydligt att det var en man. Lukten, ljuden, sättet han rörde sig.

”Se”, väste han i hennes ena öra och Esile kände ingen rösten, en som hon ofta undvek. ”Det var meningen att vi inte skulle lämna ett spår efter oss och nu kommer ryttare komma.”
Medan han talade drog han hårdare och hårdare i hennes hår men stoltheten fick henne att inte säga ett ord även om hon skrek i sitt sinne utav smärta, ilska och desperation.

Så såg hon en liten figur ligga inte långt ifrån flammorna men tydligen tillräckligt långt ifrån för att ännu inte skadas. Samtidigt som hon observerade den lilla figuren så började elden sprida sig och dansade över till ett hus som inte låg alltför långt bort. En kall kåre for genom Esile. Hon hade inte tänkt på det torra vädret som hade varit den senaste tiden.

”Jag borde ta ditt liv här och nu men istället ska jag låta dig leva, du står i skuld till mig.”
Hans ord var allt annat än ödmjuka. De var snarare fyllda av hån och även om han inte sade det visste hon att han och resten av deras Platon nu inte längre var hennes jämnlikar. Hon skulle vara tvungen att lämna sina vapen som var hennes identitet.

”Nu, räddar du den person som det var mening att du skulle föra tillbaka. Jag sade att vi ville ha dem levande.”
Med de orden släppte han hennes hår så hastigt att Esiles ansikte for ner i marken och gav henne en spark i ryggen som fick det att ila upp i hennes huvud.

Då Esile åter igen tog sig upp på fötter insåg hon att en liten publik hade bildats runt omkring dem. Även om hon hade tjänstgjort med dessa män och kvinnor i flera år men trotts det så skulle de aldrig få för sig att stå uppför henne inför någon som var högre i rang, inte inför någon som hette Sebastian Martich och var deras befälhavares högra hand.

Esile drog upp sin inne skjorta över näsa och mun och kröp fram till figuren som inte var någon annan än kvinnan. Troligtvis hade han inte sett henne och velat att hon skulle bege sig in i den brinnande byggnaden för att bli levande bränd. Ett leende spred sig på Esiles ansikte, hon hade inte helt förlorat och han hade inte helt vunnit.

Kvinnan var medvetslös. Hon var vacker insåg Esile men drog henne mödosamt tillbaka. Hettan var olidlig men hon hade fått en direkt order och hon kunde inte bryta den så istället bet hon ihop.

Adina vaknade inte varken av hettan, skriken och definitivt inte av röken som kvävde hennes lungor. Då kvinnan började dra henne tillbaka flimrade hennes ögon svagt till och hon vaknade till medvetande innan hon åter föll tillbaka.
Adina märkte knappt att hon drogs. Slaget vid tinningen hade fått henne ur medvetande samt röken fick henne än mer omtöcknad.
Knivarna var långt gömda i kjolarna så pass vid medvetande hade hon varit innan hon föll att gömma undan dem.
Skulle hon bli tagen till fånga, hade hon inte tänkt att stanna där. Hon var van vid att fly och ta sig undan. Hon hade levat fredad på gatorna och ingen man eller lagen hade kommit åt henne.

Ingen sade något till henne, ingen verkade ens se på henne utan vek undan hennes blick. Nästan som om en endast blick ifrån henne skulle förgifta dem. Det fanns inget hon kunde säga eller göra för att återfå deras förtroende, inte vid detta tillfälle. Spanarna hade sett en ridande arme ifrån deras grannland närma sig dem. Förhållandet till Martland hade länge varit ostabilt men att de skulle gett sig in i deras land var ingen som hade förutspått och troligtvis hade röken ifrån elden som med stor möda tillslut slocknat lockat dem till sig. Fångarna hade letts upp i vagnarna som de hade haft med sig men Esilie kunde inte förstå varför de ens höll dem vid liv. De skulle kosta dem, särskilt ifall Martlands soldater kom ifatt dem.

Esilie gick jämte en av de stora starka hästarna och höll löst i dess töm. I sitt sinne hade hon döpt den till svartfot efter dess svarta strumpor.
Kvinnan hon dragit undan lågorna låg i vagnen vars svartfot drog. Hennes nya uppgift, hennes enda order var att hålla kvinnan vid liv till varje pris, ett slags straff. Med mycket motvilja hade hon bundit kvinnans huvud som knappt varit vid medvetande.

Ett horn hördes bakom dem och Esilie kunde känna hur spänningen ökade. Männen och kvinnorna tittade på varandra oroligt. Martlands arme hade tagit upp deras spår.

Vid hornstöten vaknade Adina upp och satte sig hostande upp. En hemsk huvudvärk fick henne att se blixtrar och stönande tog hon sig för pannan. Med förvåning kände hon att huvudet var omlindat, vad hade hänt? Hon försökte minnas men allt kändes så dunklet, massa svart rök.
Adina såg sig om, hon befann sig på en vagn förbunden med en svart häst. En rysning gick genom henne soldater många soldater. Hon visste inte var ifrån men hon visste att de anfallit byn, byn som nu var i ruiner, brända ruiner.
Men varför levde hon?
Då såg hon ett kompani med andra soldater närma sig, vad var detta? Smärtan i huvudet gjorde det svårt att tänka att hon inte ens kom sig för att fly vilket hon annars skulle ha gjort.
Hon hostade åter till, hostan efter röken som rev i halsen och fick ögonen att bli röda och tåras.
Hon ser sig åter om och ser kvinnan som var efter henne och med ens sköljer motvilja och avsky över henne, hade inte det varit så många soldater här hade hon hoppat på kvinnan.

[Förlåt, för den tid det tagit mig. Gahh, 21 dagar, thats alot. O.o Och medan jag ändå håller på, ursäkta för detta usla inlägg. ]

Ljudet av macherande fötter hördes tydligare och tydligare och en viss spänning kunde kännas i luften. Strid var oundvikligt det var Esilie säker på och det bästa hade varit att möta dem. De skulle aldrig kunna fly ifrån dem, inte med alla fångar som bihang.

Helt plötsligt gjorde hela kompaniet halt. Deras ledare hade troligtvis kommit till samma slutsatts som hon själv. Order började ropas ut. Esilie stärkte något på sig och lyfte spänt på huvudet. Hon ville allt annat än att lämnas kvar som fångvaktare. Varje man och kvinna som blev uppropade samlades i en liten eftertrupp. De hade valt ett bra ställe. Berget stod högt längst båda sidorna och den trånga passagen skulle inte kunna släppa fram alla samtidigt. Esilies namn var ett av dem som inte ropades upp. Det kändes som en tung sten slagit sig ned i hennes bröst.

(Det går bra det (Y))

Rop och marscherande fötter hördes, soldater kom och soldaterna hon befann sig hos gjorde sig bereda för strid eller försvar. Med tillfredställelse såg hon att kvinnan som fångat henne inte blev vald och verkade besviken för det. Det kunde hon gått ha då hon fångat Adina.
Adina flinade roat hon hade lätt att se det lustiga i sakeräven om det såghemskt ut, mest med tanke på att hon var fånge och troligenskulle säljas som slav.
Hade Adina vart kry nu hade hon försökt fly i brådskan och villervallan som brutit ut. Men hon kunde inte då det snurrade av yrsel och hon var nära på att svimma bara av att sätta sig upp.