Everything has changed [SV]

Åh ny läsare här, verkar jättespännande!! Älskar tvillingarna ♥ ^^ Vill ha meeer!!

Tack så jättemycket för alla kommentarer, blir jätteglad
Hoppas ni gillar det här kapitlet ^^




Kapitel 2
Sorteringen

Utan att veta var hon var på väg började Stephanie trycka sig igenom den stora folkmassan som bestod av elever och en jättelik man i mitten av allt som försökte få alla förstaelevers uppmärksamhet. Stephanie fortsatte trycka sig igenom tills folkmassan hade upphört lite och hon faktiskt såg var eleverna gick åt för riktning.
Hon följde efter en grupp äldre tjejer som tjattrade på om någon kille nämnd Simon. Stephanie himlade med ögonen åt tjejerna medan hon tyst fortsatte gå några meter bakom dem.
Efter bara någon minut hade de kommit fram till flera vagnar som stod utplacerade på en bred grusgång. Eller rättare sagt gissade Stephanie på att det var grus, det var för mörkt ute för att avgöra.

Gruppen med de äldre tjejerna gick snabbt till en vagn och satte sig medan Stephanie stod och tittade på när vagnen började åka och snart försvann bakom en krök. Hon vände och gick till vagnen i mitten – som för tillfället var tom.
Stephanie klättrade upp på den och blev väldigt förvånad och skrämd när hon såg vad som ledde vagnen. Varelserna var i en svart nyans och hon såg dem inte så tydligt eftersom de blandades in i mörkret ute, men trots det så såg hon att de såg ut som stora beniga hästar.
Stephanie tittade åt andra hållet ut mot skaran av elever som inte hade kommit på någon vagn än, och ingen av dem verkade märka de stora varelserna som drog vagnarna, inte ens de som redan satt i vagnarna runt omkring Stephanie.
Varelserna som drog Stephanies vagn vägrade röra på sig. Hon suckade högljutt och tänkte att det var lika bra att bara vänta, och om de beniga hästarna fortfarande inte rört sig så kunde hon lika gärna gå till Hogwarts, vilket säkert skulle bli ett problem eftersom hon inte alls visste vägen.
Efter flera minuter som mest bestod av tänkande om hon skulle hoppa av vagnen och istället gå till skolan så hörde hon någon gå på vagnen. Stephanie tittade upp och fick syn på en tjej i hennes ålder som hade blont hår som slutade precis ovanför hennes midja, och även om det var väldigt mörkt ute såg man hennes vänliga, kristallblåa ögon glittra. Hon satte sig ner mittemot Stephanie och inspekterade henne så som Stephanie hade inspekterat henne.
”Ehm, kan vi sitta här?” Stephanie slet bort blicken från tjejen och den landade på en ganska lång kille med ljusbrunt, rufsigt hår och en ganska så spetsig haka. Stephanie kunde inte urskilja färgen i hans ögon, men tyckte ändå hon såg någon brun nyans i dem.
”Visst.” svarade hon enkelt och han satte sig bredvid tjejen, då började vagnen åka iväg.
Äntligen. tänkte Stephanie och gav ut en tyst suck.

*

”Jag har inte sett dig förut, du måste vara ny.” påpekade tjejen i Stephanies ålder efter en stund av pinsam tystnad, eftersom ingen av de tre visste vad de skulle säga.
”Jepp.” svarade Stephanie, och hoppades på att tjejen inte skulle fråga något mer, men det gjorde hon.
”Vilken årskurs ska du börja i?”
”Tredje.” svarade Stephanie kort, med en lite mer irriterad ton än hon hade tänkt. ”Ehm… Vilken årskurs går ni i?” la hon till snabbt efter hon hörde hur irriterad hon själv lät. Tjejens blick lös upp över att Stephanie faktiskt frågade henne något tillbaks och började snabbt prata.
”Vi båda ska börja tredje. Jag har inte introducerat mig själv, va? Jag heter Melanie Winston, det här är min halvbror William Winston, vi går båda i Gryffindor, vet du vilke–”
”Okej, okej, Mels. Jag tror hon har fattat, låt henne prata nu och börja andas.” William avbröt Melanies snabba introducering och de tittade nu båda på Stephanie.
”Uhm… Jag heter Stephanie Grey och jag gick på Beauxbaton i Frankrike mina första två år, men min mamma... ehm… Hon och min pappa är skiljda, och pappa bor här i England. Så jag antar att hon ville att jag skulle börja här. Så jag faktiskt träffade honom lite, och gjorde mig mer hemmasatt här i England, eftersom det är här mina föräldrar kommer ifrån och det är här jag föddes.” William nickade åt mig så jag skulle förstå att han förstått, men Melanie verkade inte ha slut på frågor.
”Åh, okej! Men varför bodde din mamma i Frankrike om hon kommer ifrån England?” Stephanie gillade inte att prata så mycket om hennes mamma, det gjorde henne obekväm, men hon ville inte vara elak och byta ämne, så hon svarade ändå.
”Hon hade många kompisar där, och hon har alltid älskat Frankrike.”
”Du har ingen Fransk dialekt alls.” Den här gången var det William som pratade. ”Hur kommer det sig?”
”Jag och mamma flyttade till Frankrike när jag var åtta, och jag brukade alltid komma till pappa på sommaren och hälsa på, plus att mamma och jag oftast pratade Engelska hemma, så jag har liksom inte fått någon dialekt.” förklarade Stephanie, och tittade sedan upp, och blev nästan chockad över vad hon såg.
På toppen av ett högt berg framför dem stod ett stort slott med flera tinnar och torn. Från flesta fönstren sken ljus ut från. Det var allt annat än Beauxbaton, Stephanie hade aldrig sett något sånt här förut.
”Magnifikt, eller hur?” hörde hon Melanies röst fråga mittemot henne.
”Ja, verkligen.” svarade Stephanie andlöst.

*

När varelserna stannat och Stephanie, Melanie och William tillslut kunde gå av var de framme vid en stor slottsport. Den var öppen och ledde in till en väldigt stor entréhall. De ståtliga stenväggarna lystes upp av flammande facklor och taket var flera meter upp. En stor marmortrappa var placerad mittemot dem och Stephanie gissade på att den ledde upp till de övre våningarna. Bredvid dem till höger fanns det en till ingång med dubbla, stora trädörrar som var en exakt kopia av den första slottsporten de hade gått igenom och ledde in till ett lika stort rum som entréhallen, om inte större. Salen var upplyst av tusentals ljus som svävade ovanför de fyra bord som var placerade i salen, där flera elever redan satt och ett till bord som stod framför elevernas bord, där lärarna satt utplacerade. Alla bord var dukade med tomma guldtallrikar och guldbägare, men innan Stephanie hann gå in där med Melanie och William så harklade någon sig bakom henne. Stephanie vände sig om och det första hon såg var en lång, svarthårig kvinna i en smaragdgrön klädnad. Hon hade ett mycket strängt ansikte, och Stephanie skulle ha varit rädd om hon inte hade varit så van med att möta stränga ansikten på Beauxbaton.
”Stephanie Grey, inte sant?” frågade kvinnan och Stephanie nickade stelt. ”Jag är Professor McGonagall, följ med mig.”

Stephanie visste inte exakt hur, men efter en stund så hade hon och Professor McGonagall kommit fram till en dörr som liknade de stora dörrarna nere i entréhallen, bara att den var mindre. McGonagall öppnade dörren och Stephanie kom in till ett ganska litet rum med tavlor som var placerade på stenväggarna. Mittemot ingången stod det ett brunt skrivbord som hade flera böcker och papper placerade i olika högar. Det stod två stolar mittemot varandra vid bordet.
”Sätt dig.” sa McGonagall medan hon själv satte sig mittemot Stephanie. ”Så, Miss Grey.” började McGonagall medan Stephanie satt och undrade vad hon skulle säga. Kanske hade det blivit ett misstag och Stephanie kunde inte börja på Hogwarts. Innan Stephanie hann tänka på mer anledningar började Professor McGonagall prata igen. ”Eftersom du ska börja tredje året så blir du utplacerad först, eftersom ni inte har speciella elevhem på Beauxbaton, om jag har rätt?” Stephanie nickade lätt och väntade på McGonagall att fortsätta. ”Ja, så som jag sa blir du utplacerad med förstaårseleverna, men du blir utplacerad först. Förstått?”
”Ja, Professorn.”
”Bra, då kan vi börja gå.” och efter det ställde sig båda två ut och Stephanie följde efter McGonagall ner samma väg som de gick upp.

När de kom tillbaks till den stora entréhallen var de nervösa förstaårseleverna det första Stephanie fick syn på, hon var så inne i att läsa av allas miner att hon knappt märkte de pärlvita spökena som kommit inflygande och nu stod och pratade med dem.
”Hoppas få se er i Hufflepuff!” hörde hon en röst säga, och tittade upp på ett spöke som såg ut som en tjock gammal munk. ”Mitt gamla elevhem.”
”Raska på och kom med nu.” McGonagall ställde sig framför eleverna medan alla spöken ett i taget svävade bort genom väggen mittemot. ”Ställ upp er på led, och följ med mig.” fortsatte hon medan eleverna väldigt nervöst ställde sig i ett led. Stephanie hamnade bredvid en flicka med rosiga kinder och blont hår uppsatt i två höga hästsvansar på varsin sida av hennes huvud och bakom en pojke med eldrött hår, som påminde väldigt mycket om Fred och George som Stephanie träffat på tåget, och en pojke med rufsigt svart hår. Hon såg aldrig deras ansikten, men brydde sig egentligen inte så mycket alls, hon tänkte mest på att det var tur att hon inte var så lång, för då skulle hon inte sticka ut ur den lilla gruppen av förstaårselever.
Ledet började bara efter några sekunder röra sig igenom dubbeldörrarna in i den stora salen och lämnade entréhallen bakom sig. Stora salen såg exakt likadan ut som för en halvtimme sedan när hon tittade in i den, bara att varje bord nu hade mycket mer elever som satt och stirrade på alla förstaårselever – och Stephanie.

Professor McGonagall ledde den lilla gruppen av elever till det långa bordet där alla lärare satt, så att de nu stod öga mot öga med de andra eleverna. Stephanie tittade snabbt runt i salen och fastnade med blicken på bordet längst ut på vänstra sidan där Melanie och William satt och vinkade åt henne, Melanie lite kraftiga än sin halvbror. Stephanie log och vinkade tillbaka vilket fick flera förstaårselever och äldre elever som satt nära henne att titta dit, men varken Melanie eller William verkade inte bry sig alls. Stephanie fortsatte titta runt i salen och fastnade med blicken en än gång på taket som var svart och fyllt med stjärnor, och hörde direkt en röst bakom henne säga;
”Det är förtrollat, så det ska se ut som himlen utanför. Jag har läst om det i Hogwarts, en historisk beskrivning.” Stephanie fortsatte ha sin blick fäst på taket innan hon hastigt slet bort den då Mcgonagall tyst placerade en fyrbent pall framför skaran av elever. På den slitna pallen placerade hon en ännu slitnare, spetsig trollkarlshatt. Stephanie märkte att hela salen stirrade på hatten, som om den skulle börja prata eller något, och till Stephanies förvåning öppnades en lång reva nära brättet och hatten började med ens sjunga.

Ni tycker kanske inte jag är vacker,
Men döm ej efter vad ni ser idag.
Jag lovar att äta upp mig själv om ni
Kan finna någon hatt mer klok än jag.
Behåll ni gärna era svarta plommonstop,
Och era höga hattar som ser fina ut
För jag är Hogwartshatten som sorterar
Och därför slår jag alla andra utan prut.
Det finns ej något dolt i era tankar
Som inte genast jag kan uppenbara,
Sätt mig på huvudet, och jag skall säga
I vilket elevhem ni helt bör vara.
Ni kanske passar bäst i Gryffindor,
Där folk med mod i bröstet lever,
Vars djärvhet, kraft och tapperhet
Dem skiljer ut från mängden av elever;
Ni kanske hör hemma i Hufflepuff,
Där rättvisa och sanning styr,
Ja, Hufflepuffarna är trogna och lojala,
Och aldrig någon möda skyr;
Måhända är ert hem det visa Rawenclaw,
Ty den som lärd och kvicktänkt är
Och har ett gott och klart förstånd
Skall alltid sina likar finna där;
Eller måhända ni i Slytherin
Skall era sanna vänner finna,
Där sluga rävar nyttjar alla knep
Att sina mål och syften vinna.
Så sätt nu hatten på! Förfäras ej!
Grips ej av frossa! Ty jag kan lova
Att (fast jag inga har) ni är i säkra händer,
För jag, jag är en hatt med Tankegåva!

Hela salen började applådera när hatten avslutade sin sång. Den bugade en gång för var och ett av borden och blev sedan stilla igen.
McGonagall gick sedan fram till pallen med en lång permanentrulle i handen.
”Innan jag ropar ut förstaårseleverna skulle jag vilja att Stephanie Grey som ska börja tredje året sätter sig på pallen och tar på sig hatten.” sa hon och Stephanie klev nervöst fram till pallen och satte sig. Hatten ramlade ner över ögonen på henne när hon satte på sig den och hon hoppade lätt till när hattens tunna röst började viska i hennes öra.
”Hmm…Mycket klok är du, oja, du skulle bli perfekt i Rawenclaw, men även Hufflepuff verkar passa dig. Inget dåligt huvud du har här, du skulle lätt kunna bli placerad i Gryffindor och Slytherin också, men tyvärr får jag inte sätta dig i varje hus. Men jag tror nog jag vet exakt vilket hus som passar dig… Ja – Ja det måste bli bäst – ja, då får det bli GRYFFINDOR!”
Stephanie hoppade till igen när hatten skrek ut den sistnämna ordet och tog sedan snabbt av sig den. Hon la ner den på pallen igen och vandrade sedan snabbt ner till det applåderande bordet, men de som ändå lät mest var Melanie och William.
”Snyggt, Stephanie!” William gav Stephanie en hård high-five och Melanie log vänligt åt henne medan några fler personer glatt skakade hennes hand innan hon vände sig om för att fortsätta titta på när elev för elev satte på sig hatten.

Sorteringen gick snabbt och smidigt ända tills ett visst namn ropades upp som lyckades fånga hela salens uppmärksamhet. I samma sekund som Professor McGonagall läste upp ”Potter, Harry.” fylldes den stora salen av viskningar. Det var bara Stephanie som inte brydde sig speciellt mycket, William såg det, och böjde sig över bordet för att fråga varför.
”Vet du inte vem han är?” fortsatte Melanie efter Stephanie svarat William med en ryckning med axlarna.
”Såklart jag vet vem han är, och jag erkänner att han kanske är en ’legend’, men det betyder inte att han är någonting som man glor på som på Zoo.” svarade hon, och blev förvånad när hon hörde en rätt så välkänd röst svara henne.
”Det var precis det som mamma sa.” Stephanie tittade dit rösten kom ifrån och mötte en av tvillingarnas blick.
”Undrar varför.” muttrade Stephanie irriterat som svar, men osäker att någon kunde höra henne över jublet som uppstod när Harry Potter blev insorterad i Gryffindor.
”Vi fick Potter! Vi fick Potter!” hörde Stephanie tvillingarna utbrista medan hon ställde sig upp för att applådera och välkomna nykomlingen till elevhemmet – samt irriterat himla med ögonen åt framförallt Fred och George.

När Gryffindorbordet lugnat ner sig sorterades de tre sista förstaårseleverna in. En tjej vid namn Lisa Turpin blev insorterad i Rawenclaw, medan Ronald Weasley (som måste ha varit tvillingarnas yngre bror) blev insorterad i Gryffindor, och direkt gick ner till Gryffindorbordet som nu igen började applådera kraftigt. Stephanie såg en annan, äldre rödhårig kille böja sig fram över bordet för att säga något till Ronald, som hon inte kunde höra.
När den sista eleven blev insorterad i Slytherin ställde sig Albus Dumbledore upp. Stephanies pappa hade pratat mycket om honom, det var som om Stephanie kunde hela hans livshistoria, även om hon tvivlade på det. Dumbledore hade långt silvrigt hår, krokig näsa, halvmånsformande glasögon och skägg och mustasch som var i samma silvriga färg, och längd, som hans hår. Han slog brett ut armarna och log stort ut mot alla hundratals elever.
”Välkomna!” utbrast han glatt ”Välkomna till ett nytt år på Hogwarts! Innan vi börjar vår festmåltid, skulle jag vilja säga ett par ord. Och så här lyder de: Dumbom! Lipsill! Stolle! Tokskalle!
Tack ska ni ha!” och med det satte han sig ner igen. Hela salen bröt ut i vilda applåder och jublade medan Stephanie bara förvirrat kollade sig omkring, men valde att spela med och började klappa händerna hon också.

När applåderna dog ut tittade Stephanie ner på bordet och blev chockad över vad hon såg. Över hela bordet hade alla fat fyllts med mat av alla olika sorter och alla bägare fyllts med dricka. Visst fick de väldigt mycket mat på Beauxbaton, men det var mycket mer på Hogwarts.
William och Melanie i andra hand betedde sig som om inget hade hänt och började bara direkt lägga upp mat på sina tallrikar.
”Du ser ut som du aldrig sett mat i hela ditt liv.” påpekade Melanie före hon tog en tugga av en rostbiffs bit hon precis hade tagit. Stephanie svarade inte, utan började bara lägga på allt möjligt på sin tallrik och sedan börja äta.
”Och nu ser du ut som om du aldrig ätit i hela ditt liv.” William gav ifrån sig ett kort skratt medan Stephanie lipade som svar åt honom.
__________________________________

Fick inspiration till bilderna där uppe av madeleinegranger som är författaren av ff:n "Du sa att du aldrig skulle lämna mig, Cedric." den är skitbra, och om ni inte läst den borde ni verkligen göra det ävn om den är avslutad.
(Förlåt om jag är jobbig för att jag taggade dig btw)

Jättebra skrivet, älskar det ♥ Vad jul att hon verkar få vänner, jag gillar särskilt tvillingarna xp
Längtar efter mer ^^

Jättebra, som vanligt <; ♥

Supperbra♥

MEGASUPERAWESOMEJÄTTEGUDOMLIGTBRA!!! ♥♥♥♥

AWESOME!!!
Instämmer också om-eller säger men "med"?-att madelengranger's ff är awesome.Men det är din också.

Okej här kommer tredje kapitlet!
Tre kapitel på tre dagar, känner mig duktig cx


Kapitel 3
Hogwarts

När alla hade ätit klart middagen blev alla fat och bägare helt skinande rena igen innan efterrätterna dök upp på borden. Stephanie började glatt ta åt sig av sockerkakan medan hon lyssnade på William och hans kompis Luke Simpson som tjattrade på om Quiddich.
”Jag har tänkt provspela i år, men jag tror inte mamma kommer bli glad. Hon hatar Quiddich ända sedan min farbror Martin ramlade av kvasten och fick ligga inlagd på Sankt Mungos i en månad. Fast egentligen tror jag inte hon hatar det, hon är bara rädd för att jag ska göra illa mig, antar jag.” förklarade Luke och tog en bit äppelpaj och stoppade i munnen.
”Jag har inte tänkt på att provspela alls, jag älskar Quiddich, men det är bara det att jag föredrar att titta på matcher.” sade William. ”Men vad ska du provspela till om du kommer göra det, eller om de ens kommer ha provspelningar det här året?”
”Ingen aning, antagligen slagman.” svarade Luke lätt och vände sig sedan till Stephanie. ”Du då, gillar du Quiddich?” Stephanie mötte Lukes mörkblåa ögon medan han drog en hand genom hans blonda hår.
”Nej, inte direkt. Ärligt talat har jag aldrig lagt så mycket uppmärksamhet på det.” svarade hon och ryckte på axlarna.
”Åh, Okej. Någon speciell anledning?” Stephanie skakade på huvudet.
”Nope, är inte så sportslig av mig.” hon rykte på axlarna en än gång och tog ett av de röda äpplena som låg i en guldig skål framför henne.
”Huh, okej.” svarade Luke och började en än gång prata om Quiddich med William och slutade inte konversationen tills efterrätterna försvann. Dumbledore ställde sig upp, och det direkt blev tyst i salen.
”Ähum… bara ett par ord till nu när vi alla fått näring och blivit vattnade. Jag har några saker att meddela er inför terminsstarten. Nybörjarna bör lägga märke till att skogen på området är förbjuden mark för alla elever. Och det skulle inte skada några av våra äldre elever att också komma ihåg det.” Dumbledores blick vändes mot Gryffindorbordet och fokuserade sig på en specifik plats bakom Stephanie. Hon vände sig om och såg tvillingarna sitta och flina åt varandra medan Lee leende skakade på huvudet.
”Jag har också blivit ombedd av vaktmästaren, mr Filch, att påminna er alla om att inga trollkonster bör utövas i korridorerna på rasterna.
Uttagningarna till Quiddichmatcherna kommer att göras under andra veckan på terminen.” Stephanie såg Luke ge William en blick i ögonvrån. ”Alla som är intresserade av att spela för sitt elevhem kontaktar madam Hooch.
Och till sist måste jag tala om för er att i år är tredje våningens korridor på höger sida förbjudet område för alla som inte vill dö en mycket plågsam död.” Några fnitter uppstod här och där, men slutades tvärt när de insåg att Dumbledore var seriös.
”Och låt oss nu, innan vi går och lägger oss, sjunga skolsången!” utbrast Dumbledore och Stephanie såg hur alla de andra lärarnas leende plötsligt blev väldigt påtvingande. Men Dumbledore som inte märkte det viftade lätt med sin trollstav och ett långt, gyllene band flög ut från den. Bandet höjde sig i luften och snodde sig sedan så det bildades ord.
”Alla väljer sin älsklingsmelodi och så sätter vi igång!” ropade Dumbledore ut glatt innan hela skolan började, eller snarare hela skolan förutom Stephanie, som satt och roende kollade på när näst intill hela skolan började sjunga.

Hogwarts, Hogwartst, Hoggy Watty Hogwarts,
Vare sig vi är gamla och flintis
Eller unga med skrubbsår på knäna
Var snäll och se till att nånting vi oss lär.
Med saker som är intressanta för oss
Behöver vi fylla vårt huvud och sinne
För nu där är tomt, ja, mest bara luft
Och fluglik och tussar av damm där inne.
Ge oss tillbaka allt det som vi glömt
Och lär oss sånt som nytta kan bli,
Så ska vi plugga tills ögonen blöder.
Gör bara ditt bästa, och resten gör vi.

Alla i salen avslutade sången vid helt olika tider. Tillslut var det bara Fred och George kvar som båda hade valt melodin till en långsam begravningsmarsch. När de hade avslutat sista delen av låten började alla applådera, Dumbledore var en av dem som klappade högst.
”Å, musik.” sade han och torkade sig i ögonen. ”En förtrollning som går utanpå allt annat vi gör här.” Stephanie höjde ögonbrynen, och Luke som såg det skakade leende på huvudet mot Dumbledores håll som svar medan han gav Stephanie en han-är-ganska-speciell-blick. ”Och nu är det dags för sängen. Kila iväg med er!”
*


”Jag är Angelina Johnson.” sa en av flickorna uppe i sovsalen som Stephanie delade med Melanie och tre andra tjejer, en med smutsblont hår som nådde ner till bysten och grönbruna ögon. Hon satt på sin säng bredvid en tjej med vågigt, tjockt, mörkbrunt hår som nådde ner några centimeter under axlarna. Hon hade chokladbruna ögon och satt och läste en bok, men lyssnade ändå på konversationen. Angelina var hyfsat lång och hade långt mörkt hår som var i flätor. Hon hade också bruna ögon, men några nyanser mörkare än tjejen som satt och läste.
”Stephanie Grey.” svarade Stephanie med ett leende som hon snabbt fick tillbaks. ”Och ni?”
”Mitt namn är Tess Stallard.” sa flickan med det smutsblondiga håret och tog fram handen som Stephanie snabbt tog i sin egen och skakade.
”Mitt är Stephanie.” Tess gav henne en snabb nick som förklarade att hon förstått. Den mörkhåriga flickan tittade upp på Stephanie och log mot henne.
”Jag heter Sophie Clarkson.”
”Okej, jag är – ”
”Stephanie Grey. Jag har hört det några gånger nu.” sa hon retligt och började sedan läsa igen.

Efter Stephanie hade introducerat sig för Angelina, Sophie och Tess fixade hon i ordning sig och gick sedan och lade sig. De andra fyra gick också och lade sig och somnade nästan direkt, men för Stephanie tog det ett tag. Hon hade för många tankar just nu att hon automatiskt höll sig vaken, en speciell var att hon faktiskt hade klarat sig igenom att vara på Hogwarts några timmar. Kanske, kanske skulle hon klara sig ändå.

Du är duktig CX.
Haha jag diggar fred och George.XD
Väldigt bra föresten.=)