Where my heart belongs (SV)

3. Not as strong as you look

Harry som inte gärna ville erkänna det, var egentligen ganska så rädd för chokladgrodor. Mugglar choklad var mycket mera pålitlig då den inte hoppade omkring. Så det är inte konstigt att dessa missformade chokladbin/grodor skrämde livet ur honom. När en av dem landade på Harrys arm tog det ungefär 3 sekunder innan han märkte det, fick panik och svimmade.
I en sådan här situation är det bra om man har en kompis med sig, som kan säga till någon annan och hjälpa sin kompis. Oturligt nog för Harry var hans kompis ganska så inkompetent när det kom till skador, blod, död, eller helt enkelt någon som svimmade. ¨
Det som hade börjat som en pojke som låg avsvimmad av skräck var nu två pojkar. Stackars lilla Draco som bara är 16 år gammal kan inte rå för att han är en vekling.
Nu fick de alltså ligga där, ända fram till att en annan elev hittade dem, och meddelade rektorn.
När de båda hade blivit transporterade till Madame Pomfreys fin fina vård talade Professor Dumbledore med sina duktigaste lärare.
Eller snarare, de 2 lärarna han valt ut pratade med varandra medan Dumbledore satt i ett hörn och gungade fram och tillbaka.
"Vem skulle göra något så avskyvärt" utbrast Snape och såg ytterst förfärad ut.
"Det är säkert någon dum elev" menade Professor Binns.
Vid det här laget hade Dumbledore börjat stirra på dem med sina blå ögon vidöppna och med ett nästan galet uttryck i dem.
"Det är säkert ... HAN" viskade han.
Chocken, skräcken, rädslan. Det var allt för mycket för dem. Enbart 2 hade någonsin lyckats undkomma denna hemska man. Den första, Harry Potter efter att ha blivit räddad av den mest kända och älskade personen inom hela trollkarlsvärlden. Tom Riddle.
Tom som var den modigaste, bästa mest skickligaste trollkarl, var tveksam inför att möte 'Den onda' 'HAN'. Det var ett namn som folk fruktade. Om man pratade om honom använde man hans smeknamn, det som använts innan han blev helt genomond. Slingersvans.
Tanken på lilla Peter fick alla i rummet att rysa och Dumbledore hamnade i ett katatoniskt tillstånd och var tvungen att även han, söka hjälp hos Madame Pomfrey.

Vid det här laget hade Harry och Draco vaknat upp. De var något förvirrade och kunde inte, hur mycket de än ville, komma ihåg vad som hänt.
Draco kollade på Harry med stora rädda ögon när de båda såg Dumbledore sitta och stirra uttryckslöst på dem i en stol i hörnet av sjukhusavdelningen.
Madame Pomfrey kom förbi och såg att de båda hade vaknat och gav dem varsitt glas vatten.
"Ni kan gå nu" sa hon utan vidare känslor.
"Vad gör Professor D här?" frågade Harry.
"Eh, han kom hit med hjälp av Professor Snape. Han har varit sådan där sen de började ana att Peter den lilla råttan kanske hade något att göra med detta" svarade Madame Pomfrey innan hon gick vidare.
Detta namn, Peter, fick både Harry och Draco att bli ytterst skrämda och tillsammans lämnade de rummet för att gå till ett mer befolkat ställe. De ville helt enkelt inte stanna kvar när det var så få människor där.
----------------------------------------------
Sorry, detta kapitlet blev lite udda, men jag började på skriva på det mitt i natten, så. Who knows where my mind was going.

Ooj, älskar det här! Helt galet och suuuper bra!

Började skratta redan i första meningen xD Älskar det