Supernatural Academy (PRS Corriiz och DarkBells)

"Kom, du måste anmäla dig till fotbollslaget", sade Jasper och tog tag Dylan i nackskinnnet.
"Släpp, din stora pajas", muttrade Dylan och vred sig loss. Jasper bara flinade. De gick ut på gården och ut till stånden (!).

Hanna och Candice tittade på alla stånden (!). Vad skulle man kunna anmäla sig till.
"Hotalarm!" viskade Hanna och pekade bort på två killar. Candice suckade åt Hanna och fnissade lätt. Ja killarna var snygga.
"Lets talk tooo them" Hanna fixade till håret, och lade till ett snett leende innan hon började
gå fram till killarna.
Candice följde efter som en liten hund.
"Heeej" sade Hanna och lade händerna på sin höft. Candice rodnade svagt men hon stod bakom och log
försiktigt. Killarna måste vara äldre än dom själva.

Två snygga tjejer gick fram till Jasper och Dylan när de stod vid ett av stånden (!).
"Hejsan!" svarade Jasper och blinkade mot tjejen som pratat. Tjejen fnittrade.
"Jag heter Hanna och det här är Candice", sade Hanna och log. Candice fångade Dylans uppmärksamhet.
"Jag heter Jasper. Den andra killen heter Dylan och är min kusin. Vi älskar varandra", sade Jasper och rufsade Dylan i håret.
Dylan puttade Jasper så hårt i sidan så att han förmodligen skulle ha tappat andan. Men eftersom han var varulv så log han bara.

Candice höjde ett ögonbryn åt killarna och skrattade lågt.
"Hej..." sade Candice och höjde handen och vinkade lätt.
"Vi har kommit lite vilse, skulle ni kunna hjälpa oss lite..." sade Hanna. Candice stod lite längre bak såg så oskyldig ut, som hon kunde bli. Candice granskade killarna kort, försökte att inte sno uppmärksamhet från Hanna. Båda var muskulösa
och långa. Hennes blick stannade hos Dylan lite längre. Candice blinkade och tittade bort, med en svag rodnad i ansiktet.

Jasper log mot dom. Mest mot Hanna, okej. "Visst. Vart ska ni någonstans?" frågade Jasper. Hanna kastade en snabb blick på Candice innan hon svarade.
"Vet du vad? Varför lämnar vi inte Candice och Dylan här så att dom lär känna varandra?"
Dylan kände paniken strömma genom honom. Nej. Säg nej, Jasper, tänkte Dylan till honom. Varulvar kunde skicka tankar till varandra. Det var något med gener.
Jaspers fina leende förvandlades till ett stort vargflin.
"Visst", sade Jasper och klappade Dylan på axeln. "Kom hem innan midnatt bara", sade Jasper med en nästan omärklig skärpa i rösten.
I natt var det fullmåne. Der var då vi skulle binda fast oss med järnkedjor och sätta handklovar på våra händer.
"Självklart", sade Dylan ned sin djupa melodiska röst.
Jasper blinkade åt Dylan och lade sedan armen om Hanna.
"Vi ses", sade hon och sedan gick de iväg. Dylan lutade sig nonchalant mot den kalla stenväggen och tog upp ett äpple ur fickan.
För att vara artig sträckte han fram äpplet mot Candice.
"Vill du ha?"

Candice var riktigt förvånad
över Hanna, hon följde henne och den där Jasper
då dom gick, innan hon vände sig mot Dylan. Han hade plockat
fram ett äpple och erbjudit henne det. Hon skakade på huvudet.
"Nej tack, det är bra" svarade hon. Hon var en vampyr och kände inte
direkt samma matsug som
människorna hade. Hon log försiktigt mot Dylan, och lade sina händer i byx fickorna.
Hon tittade sig omkring.
"är du med i några 'klubbar' än?" frågade hon försiktigt.

Dylan ryckte på axlarna och tog ett tugga av äpplet.
"Nej. Jag tänkte anmäla mig till fotbollslaget. Jasper är med i det", sade han.
"Du då?"
Dylan tog ett tugga av äpplet. Candices blonda hår glimmade i solen.
Dylan slet blicken från henne och tog en hand genom håret.

Candice ryckte på axlarna.
"Dom har öppnat en kör, som jag kanske ska anmäla mig till... Jag vet inte om det
är min grej liksom" mumlade hon, och skrattade lätt.
Candice kände ett svagt intresse för Dylan. Han värkade
som en schysst kille. Hon kanske borde lära känna honom bättre. Vad tänker jag? Jag vet ju inte något om honom. Hur gammal är han egentligen? Tankarna snurrade runt i huvudet.
"Är det, ditt första år?" frågade hon en aning osäker på om det var rätt fråga att ställa.
Hon kastade irriterat bak håret som täckte hennes ansikte.

Dylan nickade. "Det är mitt första, ja. Jag är tjugo men jag var med familjen och... Eh, slappade", sade sade Dylan och tittade ner i marken.
"Du går första året med, va? Du ser ut att vara ganska ung", sade han. Sedan insåg han vad han sagt och rodnande lite.

Candice log när hon såg att Dylans kinder blev svagt röda.
"Aaa.." sade hon med en liten mer självsäker ton.
"Aha, går din flickvänn också här?" frågade hon, undrade om han var tillsammans med någon eller inte.